fredag 8 januari 2010

Stackars oskyldiga barn




Nu sitter och tittar på när Mille får gröt av pappa. Mille, som vanligtvis älskar gröt, är lite kinkig just idag. Tills vi kommer på att det är vatten han vill ha. Att något så enkelt ska vara så svårt att förstå.

När jag inte helt förstår Milles signaler känner jag mig ofta otillräcklig. Det finns så mycket han inte kan uttrycka tydligt och då är han beroende av vår dagliga och i mångt och mycket rutinmässiga omvårdnad för att få sina behov tillgodosedda. Det får mig att tänka på hur beroende barnen faktiskt är av sina föräldrar. Inte bara det förta året utan hela uppväxten, hur länge den nu varar. När jag tänker på det blir det så tydligt vilket ansvar vi har för våra barn. Jag kan må dåligt när jag tänker på de barn som råkar födas in i osunda och hemska familjeförhållanden, där föräldrarna försummar och utnyttjar sina barn. Vi läser om det och försöker förtränga det, men det förekommer.

Lilla Mille är så beroende av mig och Kristian och man gör verkligen allt för att han ska må bra. Ändå känner man sig bristfällig emellanåt, för att man inte helt kan veta hans behov. Man gör sitt bästa som förälder, men det oskyldiga i honom gör att man tänker på allt han inte kan förmedla. Allt han inte kan försvara. Allt han inte kan ifrågasätta.

Tack och lov mår de allra flesta barn bra och växer upp under kärleksfulla förhållanden men man tänker ofta på de barn som inte mår bra. De kan inget göra, utan är helt beroende av de vuxnas godtycklighet och eventuellt bättre medmänniskors medkänsla. De utsatta är inte i majoritet, tack och lov, men ett nedtryckt och nedvärderat barn är absolut ett för mycket! Hur du och jag kan hjälpa ett sådant barn?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar