lördag 26 maj 2012

Det sociala spelet

Ikväll ska jag på 11-års-reunion sedan vi slutade nian. Det ska bli jättekul. Jag har någon form av kontakt med många från den tiden, även om många relationer är ganska sporadiska. Därför känner jag inte att jag främst går för att återse massa kompisar, utan för att det är ett kul initiativ och roligt att träffa folk i största allmänhet.

Men dessutom ser jag det lite som ett socialt experiment också. Jag har många vänner som vittnar om att det är något särskilt med sådana här återträffar. Man ska visa upp den man är idag, samtidigt som man tydligen sakta tvingas in i gamla mönster. Som det var då. Ja, vi får väl se hur jag upplever det.

För den sakens skull är jag inte så orolig. Jag hade en stor bekantskapskrets då också, även om jag var lite mer försiktig då än nu. Jag var ganska anonym och som de flesta andra. Varken populär eller inte liksom. Däremot känner jag ingen ångest över huvudtaget med att man ska komma tillbaka till gamla grupper och beteenden. Jag älskar mitt liv jag lever nu så kolossalt och har ingen anledning att deppa för att jag för en kväll eventuellt skulle återuppleva puberteten.

På den tiden kunde man ibland snegla lite på andra och tycka att deras liv var mycket mer attraktiva än ens eget men jag kan nöjd konstatera att jag idag inte skulle vilja byta liv med någon. Varken känd, okänd, död eller levande. Så jag känner mig väldigt välsignad där jag är idag och därför kommer jag nog känna mig trygg även ikväll. Men det är klart. Rätt var det är vaknar den gamla, lite mer försiktiga, Josefin ikväll och kanske börjar tänka som förr. Sjukt konstigt men kanske realistiskt. Jag vet inte. Skönt då att jag i morgon kommer vakna upp bredvid min härliga man och mina goa ungar som vanligt och fortsätta där jag är nu. Skulle för allt i världen inte orka tråna efter något annat när jag har det så himla bra. Precis där jag vill vara. Elva år efter nian.

torsdag 24 maj 2012

Ensam är svag

Är vi skapta att klara oss själva? Är det meningen att vi ska kunna ta itu med alla våra egna problem själva? Jag har i så fall misslyckats. Regelbundet under olika perioder har jag samtalat med någon utifrån. Någon som har som jobb att tala med andra. En terapeut helt enkelt. Och gissa om jag tycker att det är bland det bästa jag gjort. Så fantastiskt befriande att känna att man kan samtala med någon annan man egentligen inte känner, men som till slut känner så mycket av en själv att denne kan hjälpa. På ett annat sätt än en vän eller partner. På ett proffisionellt sätt, ett obekvämt sätt, ett annorlunda sätt. 

Något sägs och jag behöver inte göra analysen själv. Den gör vi tillsammans och plötsligt mår man bättre. Utan att man egentligen vet varför. Jag tror inte människan är skapt för att klara sina bekymmer själv. Jag tror inte att ensam är stark. Jag tror vi är sociala varelser som växer i relationer med andra. Att vi behöver samtala när vi mår dåligt och inte stänga inne. Inte tro att ensam är stark. För frågan är om ensam någonsin är stark? Jag tror att vi alla ibland behöver tala med någon utomstående. Även om vi egentligen mår ganska bra. 

lördag 19 maj 2012

Om att se dubbelt

Någon gång ibland kommer det fram folk som lite nyfiket undrar ifall Mille och Hillevi är tvillingar. Jag tar egentligen inte så illa upp över det, men så tänker jag ändå lite på hur de resonerar. Är det Mille som ser ut som en ettåring eller Hillevi som ser ut som en treåring? Eller har de båda drag av en tvååring?

Trots allt är det nog väldigt ovanligt med treåringar som ännu inte kan gå och ettåringar som säger sex- och sjuordsmeningar.

Däremot brukar jag då jag får tillfälle matcha deras kläder. Det är ganska ofta de har nästan likadana kläder eller färger på sig och det kan nog vara det som gör det. Jag vet att även jag fick frågan någon gång när jag var liten ifall jag och min tre år yngre syster var tvillingar. Inte så kul kanske när man var lite äldre, men så var det.

Sen är jag medveten om att mina barn är väldigt lika varandra på många sätt så jag kommer ha överseende med detta trots allt. Och lite kul är det ju ändå, särskilt eftersom jag själv tycker de är så olika emellanåt. Men inte alltid hos alla andra...

tisdag 15 maj 2012

Att älska sig själv

Jag tänker ibland på vad det är vi förmedlar till andra människor. Är det en känsla av att vi ska acceptera oss själva eller förakta oss själva. När man ser till de influenser vi tar del av i samhället är det inte en lång väg till självförakt, men är det så det ska vara? Ska vi acceptera att det är på det viset att folk mår dåligt över att de har "fel" utseende eller "fel" attribut eller personlighetsdrag? Varför premieras det tillexempel mer att vara framåt än blyg? Eller att vara lång mer än kort?

Men även om vissa saker är oss givna är det även mycket som förändras hos oss. Både till sinne och kropp genom åren som man kan känna varierat kring. När man fött tre barn, som jag gjort, är det logiskt att kroppen inte riktigt ser ut som den gjorde innan. Det hänger lite här och var och ser man på HMs badreklam som poppar upp så här års funderar man över hur man själv skulle se ut i samma stass. Ha!

Min kropp har dock återhämtat sig väl, men efter varje förlossning har man varit lycklig den dag de gamla kläderna åter passar på kroppen. Som om det skulle vara ett mål i sig. Tråkigt då om man inte lyckas. Har man misslyckats med sig själv då? Jag har bestämt mig för att älska mig själv, oavsett. Hela mig. Med alla skavanker och allt vad det är. Betyder det att jag är nöjd med hur jag ser ut? Ja. Betyder det att jag är nöjd med allt jag gör och säger. Nej, inte allt. Men så är det också med Mille och Hillevi. Jag älskar dem precis som de är, men inte allt de gör. Så är det, men kärleken är villkorslös. Tänk om vi alla kunde älska oss själva på det viset och ge oss själva mer av det vi behöver. Förakt bryter ner och ser vi på oss själva med sådana ögon är det destruktivt. Älska dig själv som du älskar dina barn eller dina föräldrar. Älska dig själv, som Gud älskar dig. Och älska någon tillbaka.




onsdag 9 maj 2012

Ur ett annat perspektiv

Igår gjorde jag något ganska speciellt. Jag träffade min förlossningsläkare och gick igenom min journal från Hillevis förlossning. Det hela handlar om att jag under hösten mådde ganska dåligt och därför behövde ransaka mig själv och fundera över vad i mitt bagage som jag behövde bearbeta.

Hillevis förlossning sattes igång på plats. Av tre skäl. Dels för vår skull med tanke på det som hände Elliot, att vi skulle känna oss trygga. Dels för att Mille hade bråttom ut och dels för att vi har så pass lång resväg till förlossningen. De två senaste skälen tillsammans med att jag är omföderska innebär att man brukar rekommendera igångsättning och så blev det. Jag hade även blivit igångsatt med Mille så jag visste hur det skulle bli...trodde jag.

Jag blev igångsatt kvart över tolv på dagen. Tio över tre låg hon på mitt bröst. Även om detta är ganska kort tid var det inte det som blev jobbigt för mig. Värkarna satte inte igång ordentligt förrän ca halv tre och klockan fem över tre var jag bara fem centimeter öppen. När jag fick höra det flyttade jag fram mållinjen på mitt lopp ett par timmar, eftersom jag trodde att de sista fem centimeterna skulle ta åtminstone det i tid. Det slutade med att jag hade Hillevi på bröstet fem minuter efter det beskedet. Och alla som skulle varit i rummet vid förlossningen hann inte in. Allt hade gått bra och jag låg med min älskade dotter på bröstet och kände mig överumplad, men lycklig. Det är detta min doktor kallar en störtförlossning. Ett ord jag tills igår trodde inte fanns på riktigt.

Visst gick det bra. Fantastiskt. Jag födde en frisk, levande, underbar dotter och jag själv återhämtade mig snabbt efter mitt ack så intensiva men korta motionspass. Borde jag inte vara tacksam över det? Särskilt med tanke på att jag fyra år tidigare fött fram min döda pojke. Och borde jag inte vara tacksam att det ändå gick så fort när det finns förlossningar som pågår i 36 timmar och mer? Det är nästan tabu att tycka att detta är jobbigt har jag märkt. Men, sa doktorn till mig igår, det är inte konstigt att jag känner så här. Dessa så kallade störtförlossningar är mycket ovanliga, ungefär lika ovanliga som dödfödda barn, och de som är med om en sådan blir ofta chockade och överumplade. Man hinner inte med känslomässigt, man förlorar helt kontrollen och man tänker inte heller på att händelsen är något att bearbeta. Man har ju sin guldklimp i famnen och en ny spännande fas väntar. Inte har jag då tid med att bearbeta förlorad tid under förlossningen.

Men ni måste förstå en sak. Det har gått över ett år sedan förlossningen och jag har inte kunnat skriva om den förrän nu på bloggen. Det säger lite om att det var en överumplande stund. Något jag inte hade kontroll över. Något jag inte ville bearbeta. Men till slut hinner allt ifatt en. Jag har fått hjälp att komma ifrån mina spöken och jag fick nu även sitta ner med vår doktor och gå igenom det som hänt. Något alla borde göra egentligen. Det var skönt att få höra att det inte är så konstigt att jag känner så här och det var framför allt skönt att se det lite ur ett annat perspektiv. Ställa mina dumma frågor och få det bekräftat att det inte är så konstigt att jag känner som jag gör. Tack!

lördag 5 maj 2012

Gymnasiedikt med mera

Jag har så länge jag minns tyckt det varit kul att skriva. Från början på låg- och mellanstadiet handlade det mest om berättelser och sagor. Svenska i skolan har alltid varit ett av mina favoritämnen, som utmanat mig och givit mig nya sätt att se på mitt skrivande och skapande med pennan.

På högstadiet kom jag ett år på andraplats i skolans novelltävling, vilket så klart var kul. Men jag har inte sedan dess ägnat så mycket tid åt och noveller och fiktion. Däremot gillar jag att skriva tal och roliga texter till bröllop och andra fester. Att leka med ord och betydelser. Att genom det dubbeltydiga få fram ett rent budskap. Utmanande på något vis.

Musiken är något jag haft med mig sedan barnsben. Båda mina föräldrar är musiker, men mitt eget skapande kom igång först efter att vi miste vår Elliot. Det har blivit en viktig kanal i mitt kreativa skapande. Både med ord och ton. Texterna har varit viktiga. Som terapi. Svårt att beskriva på annat sätt. Känslor på papper blir som en dagbok, en spegel man inte skulle sett annars.

Sedan har jag ju bloggen, som ger mig utrymme till reflekterande texter och där känner jag mig väldigt tillfreds just nu. Med ursprung i mitt eget liv försöker jag publicera texter som kan vara matnyttiga för andra än bara jag själv. Jag hoppas att det är så. Jag är tacksam till de som inspirerat mig att skriva och som uppmuntrat mig. De som burit och de som hjälpt. Vänner, lärare och andra.

Varför skriver jag denna resumé? Jag var idag och städade ur gamla kartonger hemma hos mina föräldrar och då hittade jag gamla skolböcker från både lågstadiet och gymnasiet. Jag hann inte gå igenom allt men jag hittade ett några dikter jag skrev på gymnasiet. Hyfsat okej faktiskt, även om det nog inte blir så mycket poesi från mig framöver. Eller, vem vet?

Följande dikt har inte något med detta att göra, men jag gillar att jag faktiskt vågade något som var nytt för mig. Ett uttryckssätt som var annorlunda för mig, Återigen en lek med ord. Men på ett annat sätt. Kanske något som känns igen. I alla fall hos mig som är både otålig och beroende av fungerande teknik...

Ilska, Vrede. ERROR, ERROR! Kantiga, som 
vassa klippor, stupandes ner i den rytande
oceanen. ERROR, ERROR! Stannar upp mitt i
all kaos...utan tillåtelse!! Skriva, skriva...svart
på vitt, svart på skärm? Äntligen, skriver äntligen.
Salig suck avlägsnas osäkert. STOPP! Avbryt. Ok.
Ilska, vrede, som svärmande bin. Hinner inte. Ilska, 
som flammande lågor, som hänsynslöst slukar vackra,
blommor. Ctrl + Alt + Del... Försvinner från
ytan, går iväg...aldrig mer!

I svart natt

Jag hittade en gammal anteckningsbok med en liten text på. Det var knappt att den syntes, men det var själva grejen. Så här stod det:

I svart natt, på svart sten, en svart myra. Gud ser den.

Det får mig att tänka på det som är fördolt. Jag tänker på de som ännu inte är födda. Jag tänker på Elliot. Jag tänker på de som är födda, men som lever utan den bekräftelse de behöver. 

Men Gud ser alla dessa. Var och en av dessa. Och då är allt inte så svart längre. Om allt annat saknades och jag endast fick Guds omsorg skulle jag ändå vara rik.