onsdag 9 maj 2012

Ur ett annat perspektiv

Igår gjorde jag något ganska speciellt. Jag träffade min förlossningsläkare och gick igenom min journal från Hillevis förlossning. Det hela handlar om att jag under hösten mådde ganska dåligt och därför behövde ransaka mig själv och fundera över vad i mitt bagage som jag behövde bearbeta.

Hillevis förlossning sattes igång på plats. Av tre skäl. Dels för vår skull med tanke på det som hände Elliot, att vi skulle känna oss trygga. Dels för att Mille hade bråttom ut och dels för att vi har så pass lång resväg till förlossningen. De två senaste skälen tillsammans med att jag är omföderska innebär att man brukar rekommendera igångsättning och så blev det. Jag hade även blivit igångsatt med Mille så jag visste hur det skulle bli...trodde jag.

Jag blev igångsatt kvart över tolv på dagen. Tio över tre låg hon på mitt bröst. Även om detta är ganska kort tid var det inte det som blev jobbigt för mig. Värkarna satte inte igång ordentligt förrän ca halv tre och klockan fem över tre var jag bara fem centimeter öppen. När jag fick höra det flyttade jag fram mållinjen på mitt lopp ett par timmar, eftersom jag trodde att de sista fem centimeterna skulle ta åtminstone det i tid. Det slutade med att jag hade Hillevi på bröstet fem minuter efter det beskedet. Och alla som skulle varit i rummet vid förlossningen hann inte in. Allt hade gått bra och jag låg med min älskade dotter på bröstet och kände mig överumplad, men lycklig. Det är detta min doktor kallar en störtförlossning. Ett ord jag tills igår trodde inte fanns på riktigt.

Visst gick det bra. Fantastiskt. Jag födde en frisk, levande, underbar dotter och jag själv återhämtade mig snabbt efter mitt ack så intensiva men korta motionspass. Borde jag inte vara tacksam över det? Särskilt med tanke på att jag fyra år tidigare fött fram min döda pojke. Och borde jag inte vara tacksam att det ändå gick så fort när det finns förlossningar som pågår i 36 timmar och mer? Det är nästan tabu att tycka att detta är jobbigt har jag märkt. Men, sa doktorn till mig igår, det är inte konstigt att jag känner så här. Dessa så kallade störtförlossningar är mycket ovanliga, ungefär lika ovanliga som dödfödda barn, och de som är med om en sådan blir ofta chockade och överumplade. Man hinner inte med känslomässigt, man förlorar helt kontrollen och man tänker inte heller på att händelsen är något att bearbeta. Man har ju sin guldklimp i famnen och en ny spännande fas väntar. Inte har jag då tid med att bearbeta förlorad tid under förlossningen.

Men ni måste förstå en sak. Det har gått över ett år sedan förlossningen och jag har inte kunnat skriva om den förrän nu på bloggen. Det säger lite om att det var en överumplande stund. Något jag inte hade kontroll över. Något jag inte ville bearbeta. Men till slut hinner allt ifatt en. Jag har fått hjälp att komma ifrån mina spöken och jag fick nu även sitta ner med vår doktor och gå igenom det som hänt. Något alla borde göra egentligen. Det var skönt att få höra att det inte är så konstigt att jag känner så här och det var framför allt skönt att se det lite ur ett annat perspektiv. Ställa mina dumma frågor och få det bekräftat att det inte är så konstigt att jag känner som jag gör. Tack!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar