lördag 26 september 2009

Impulsköp...eller inte




Så här efter två månader med vagnkörning har vi upptäckt två brister med vår vagn. Den har lite för dålig fjädring för att köras på grus och gräs och handtaget går inte att ställa tillräckligt högt för att vi ska kunna få ut maximalt av promenaden.

När vi köpte vagnen för drygt 2,5 år hade vi en annan lista på vagnkrav än vad vi har nu när vi kört omkring ett tag. Vi har dock tänkt att det är onödigt att köpa en ny vagn bara för detta, men tyvärr känns det lite i axlar och rygg när handtaget är för lågt inställt och det är ju inte bra. Så när vi såg ett fynd på loppis idag så slog vi till efter att ha tänkt på saken i ungefär en kvart. Det blev något av ett impulsköp, även om vi visste vad det var vi sökte.

Efter premiärtur nu på eftermiddagen är vi rätt säkra på att vi gjorde rätt. Vi kan lätt få upp handtaget i bekväm körhöjd och fjädringen är kanonbra. Dessutom besitter vagnen även många av de bra egenskaper som den gamla gjorde, med några undantag, men det kan vi leva med. Mille verkar i alla fall gilla vagnen, men han verkade å andra sidan gilla den förra också...

Impulsköp eller inte så kändes det dock som om det var lika bra att göra slag i saken redan nu, för visst tänker man sig att man ska använda denna vagn mycket, även till Milles framtida syskon.

torsdag 17 september 2009

Bönhörelse


Vår älskade son har från start hetat Philip och Mille och vi har funderat på huruvida vi vill att han ska få ytterligare ett namn. Vi har kommit fram till att han ska det. Och detta namn är Simeon. Det finns tre skäl till att det blev just Simeon.

1. Det är bibliskt
2. Det är ett släktnamn (på min sida)

men framför allt

3. Betydelsen är: Bönhörelse

Det är precis vad han är lille Mille. Han är en gåva från Gud och en fantastisk sådan, precis som alla barn är. Och för oss är han verkligen ett bönesvar.

måndag 14 september 2009

På resande fot...




En intensiv långhelg närmar sig sitt slut och jag har fått mig lite egentid, så nu sitter jag här vid datorn. I helgen har vi varit hos farmor och farfar i Finspång. Kristian har tagit två pappadagar så vi spenderar helgen plus måndag och tisdag bland kusiner och annat folk som vill träffa Mille för första gången.

I torsdags kväll när vi skulle packa inför resan märkte vi att det var ganska svårt att beräkna hur mycket kläder och blöjor som skulle behövas för vår tripp. Vi konstaterade efter en tids kalkylerande att vi i värsta fall kan köpa till det som saknas, men ändå fick vi ihop en hel väska med allt möjligt som skulle kunna vara bra att ha.

Väl här har det varit jättekul att få visa upp Mille. Programmet är intensivt. Vi vill träffa både familj och vänner när vi ändå är här. Det är rätt tröttsamt, men mycket trevligt och värdefullt. Det är dock skönt att vi slipper bekymra oss över mat och det är bekvämt att bli bortskämt några dagar.

Hur som helst har det blivit många kära möten och Mille har verkligen varit tapper. Han har hela helgen timat in mattider perfekt med gällande aktiviteter och varit snäll, gosig och charmerande nästan hela tiden. Dessutom har han lyckats sova sig igenom hela delfinshowen på kolmården, det är mer än vad jag skulle klara av i alla fall.

Jag är dock inte dummare än att jag förstår att det mycket väl kan bli krångligare att ha med honom på allt möjligt framöver när han blir lite större, men det är jag absolut beredd på. Men än så länge är det skönt att Mille verkar trivas i sin nya familj, även om schemat vissa dagar är hektiskt. Tack och lov är det inte så jämt. I morgon väntar bilfärd hem till Vårgårda och då blir det som vanligt igen om man nu kan säga det efter bara sju veckor.

onsdag 9 september 2009

Ett sätt att känna, ett sätt att dela

Musiken har blivit ett sätt för mig att uttrycka mina känslor. När Elliot dog började jag skriva sånger för att lindra sorgen. Det har blivit en kanal som jag upptäckt varit sund för mig och mitt sorgearbete. Det har hunnit bli ett åttiotal låtar som handlar om kärlek och tro.

Med tiden har låtarna blivit mer optimistiska, även om de sorgliga sångerna har fått stort utrymme. Nu när Mille kommit till oss har ytterligare en dimension upptäckts och jag har börjat skriva mer frekvent igen. Dock inte ren lycka utan snarare lycka som berikat och utökat mina andra känslor, som ju inte försvunnit bara för att Mille kommit till världen.

Hur som helst hag jag nu en myspace-profil som ni kan gå in på om ni vill lyssna på några av sångerna. Än så länge har jag bara lagt ut några stycken, men fler kommer nog inom kort. Även om jag är hemma på heltid hinner jag inte med så mycket som jag vill. Jag får vara glad om jag får in nya inlägg här på bloggen.

Vill ni lyssna på min musik så är adressen: http://www.myspace.com/josefinroos
Kommentera gärna. Var ärliga men barmhärtiga!

torsdag 3 september 2009

Viktigt




Det är mycket fokusering på vikt när det gäller bebisar. Alla vill veta vad Mille vägde när han föddes och vad han väger nu. På något sätt ser man vikten som ett tecken på hur bra bebisen mår och visst ligger det mycket i det.

I början var jag väldigt noga med att se till så Mille fick tillräckligt med mat i sig, men vad är tillräckligt? Man ville gärna att han skulle växa bra och öka bra i vikt. Jag kollade hur länge han åt och hur ofta han åt för att få ett grepp om hur mycket han fick i sig och huruvida det skulle räcka. Man kan ju aldrig veta exakt hur mycket en ammande bebis får i sig.

Sedan drygt en vecka, efter att ha fått reda på att han vuxit mer än nog, började jag lita på Mille. Han har därför den senaste tiden själv fått bestämma hur länge han vill äta, utan att jag tittat på klockan och kontrollerat tiden. Det har inte blivit mer än några minuter per portion, mycket bekvämt för mig, men ändå lite kort tid eftersom man intalar sig själv att det borde ta längre tid att få i sig så man står sig ett par timmar.

Idag kom i alla fall svaret på om dessa nya rutiner fungerat. På BVC idag vägde vi vår blåögda och något skelögda bebis och fick reda på att han väger fem kilo! Därmed har han gått upp ca 500 gram på lite mer än en vecka. För de oinvigda kan jag säga att det är mer än godkänt.

Alltså kan jag lugnt låta Mille bestämma våra dagar och hur gosiga hans små kinder ska bli. Hans kropp börjar få lite fler veck och valkar och nu inväntar vi med spänning hans andra dubbelhaka!

onsdag 2 september 2009

2,5 år...

...kan vara en kort tid. Det kan också vara en lång tid. För vår del är det 2,5 år sedan Elliot så snabbt rycktes ifrån oss. Utan förvarning stod vi helt plötsligt utan framtidsdrömmen vi burit på så länge. Intensiv är nog det rätta ordet för att beskriva tiden som varit.





En bottenlös saknad har präglat dessa år och jag kan fortfarande inte förstå hjärtats alla känslor. Glädjen över Mille samsas med saknaden efter Elliot. Tack och lov finns det plats för dem båda i mitt hjärta och på senare tid har saknaden och sorgen berikats med den lycka vi känner över att ha fått Mille.

När man ser på de fantastiska barn som också är 07:or ser man lite var vi skulle varit om Elliot hade fått stanna. Inte lika upprivande som tidigare, men visst är det en påminnelse. Jag kan inte göra annat än att hålla Elliot levande i mitt sinne. Han kommer aldrig att kunna besvara den kärlek jag känner för honom. En jobbig tid lämnas bakom och det jobbiga finns även i framtiden. Tack och lov kan jag hantera mina känslor, men du kommer alltid ha en speciell del i mitt hjärta, Elliot! Jag vet att du har det bra nu!

tisdag 1 september 2009

Sund och osund oro


Samtidigt som Mille föddes, föddes också en ny oro hos oss. Vi hade i nio månader burit på en typ av oro, en oro som egentligen inte var trolig, men som var otroligt verklig. Nu efteråt har en ny oro bildats. En som är förknippad med det okända och oupplevda och inte det kända och upplevda.

Alla föräldrar känner nog igen den här övervakningen som ständigt sker. I början kontrollerade man att bröstkorgen rörde sig minst en gång i kvarten. Nu sker denna kontroll mer sällan, men samtidigt kan jag inte släppa den. Denna kontrollritual får representera den noja som på något sätt blir som en skugga över vardagen. Inte bara är jag rädd att han ska tas ifrån oss, utan det finns så mycket annat i denna värld som han kan komma att drabbas av. Direkt eller indirekt. Och jag kan inte skydda honom från det.

Detta till trots håller jag mig ganska lugn. Dessutom ska man nog skilja på sund och osund oro. Viss oro kan nog vara nyttig och göra en till en bättre förälder, medan en annan kan tära på ens omdöme och trygghet och bidra till att man mår riktigt dåligt.

Hur som helst är oro något som är föränderligt. När en oro försvinner lär en ny upptäckas. Jag hoppas dock inte att det kommer stå i vägen för lyckan. För lycklig det är jag! Jag är lyckligare än på mycket länge, men frågan är om jag vågar tro på en lycklig framtid? Ibland tycker jag det låter för bra för att vara sant!