söndag 29 december 2013

Utan kärlek är det bara stjärnor och kanske lite snö

God fortsättning på julen! För det är ju så. Vi är fortfarande inne i julen och den fortsätter en bra bit in i januari. I vår tid är det svårt att se julbudskapet bakom allt som förmedlas. Jesusbarnet försvinner i bruset av kampanjpriser i butikerna och hets och stress inför det perfekta julfirandet. Det perfekta julfirandet, där vi vill samlas i gemenskap, värme och kärlek. Men där strävan efter att uppnå det gör att resultatet innebär stress och krav. Ironiskt, eftersom det är just det vi vill slippa i julens tider. Även jag som försöker gå in i julen utan krav känner av samhällets förväntningar som även delvis blir mina.

Julsångerna som spelas inför julen innehåller många av dem det centrala budskap inför julen. "Ära vare Gud i höjd, frälsaren kommen är" är en textrad från en känd julsång. Likaså finns många sånger om värme, kärlek och gemenskap som på ett särskilt sätt får oss att komma i rätt julstämning. Dessa sånger hjälper oss att tänka på det som är viktigt. Men jag märker att julens sånger vi hör idag alltmer handlar om annat. Julsångerna som jag märker har tagit mer och mer utrymme allteftersom artisterna ska släppa nya julalbum med unika innehåll handlar istället om det vi ser som är vackert. Ljus i fönster, stjärnor på himlen och snö på träden. Snö har jag fått fira jul utan, men det representerar den perfekta julen på ett särskilt sätt för många. Jag hör nya lovsånger till stjänor vi ser och lovsånger till den vackra snön som ligger på trädens grenar. Vackert är det, men inger det dig och mig någon tröst eller vila i julens tid? För mig blir det mest en fin förpackning med trevligt omslagspapper, men med skralt innehåll. Man har missat att fylla förpackningen. Utan kärlek ekar tonerna tomt och tar inte plats i vårt inre.

Det som ger mig hopp och värme är inte vissheten att diverse artister sjunger om stjärnor och snö. Det som ger mig hopp inför det nya året och framtiden är att det finns en Gud som var beredd att bli människa för mig. Som vill att vi ska ha gemenskap med honom och med varandra. Visa varandra kärlek på riktigt och inte för att det ska se bra ut. Det ger mig den julefrid jag behöver och det jag vill att mina barn ska förknippa med julen.

måndag 4 november 2013

När jag är precis där jag vill vara

Jag har precis nattat vår stora grabb, Mille. Oftast brukar vi bara lägga barnen i sina sängar, be en bön och gå ner, men ibland känner man att man vill stanna kvar i rummet och i stunden. När jag sitter i fotändan på Milles säng och han ligger och talar om dagens intryck känner jag så genuint att jag är på rätt plats. Det är precis där jag vill vara. Avsluta dagen tillsammans och samtala om det som varit roligt, jobbigt och tänkvärt under dagen. Fundera över Gud tillsammans och skratta. Tänka på morgondagen och tänka på natten. Och prata om allt annat. Om hur tokigt det är när Pippi Långstrump åker runt på borstar på golvet när hon svabbar i köket.

Det är sådana stunder jag älskar. Det är livet. Så konkret, så vardagligt och så värdefullt. Plötsligt känner jag att jag har tårar i ögonen. Som om jag precis insett att jag har allt det jag kan önska mig. Som om jag inser att mitt i allt detta lever vi i en bräcklig tillvaro, där inget är beständigt av det vi ser. Men Mille fortsätter skratta och prata om Pippi. Och jag skrattar också. Med tårar i ögonen. Skrattet är mitt hjärtas språk. Vi skrattar en god stund tillsammans. Jag tänker att det är konstigt att den person jag helst vill vara med just nu ligger precis bredvid mig och vill vara med mig också. Jag känner mig utvald och privilegierad. Det känns osannolikt, men helt rätt. För det är ju precis här jag ska vara.

tisdag 29 oktober 2013

Som en del av mig

Mitt barn, du är som en del av mig. När du inte är där jag är känner jag mig inte hel. 
Jag är ensam hemma i några dagar. Utan barn, utan make. Jag gillar tystnaden. Stillheten. Känslan av att vara helt själv och att hinna med, eller inte hinna något alls. Men jag känner mig inte hel, för något saknas mig.

Men jag vet att du kommer tillbaka mitt barn, och då blir allt som det ska vara. 
Jag är ensam hemma i några dagar, men om bara några dagar kommer de hem igen och fyller huset med ljud. Liv. Glädje. Tacksamhet. Jag vill ibland vara själv, men bara för en stund. För jag är ämnad att vara med dessa människor.

Men någon saknas. Kommer inte tillbaka. Hur länge jag än väntar. Du saknas mig mitt barn.
Jag är ensam hemma i några dagar, och även om tre kommer hem saknas mig alltid en. Jag förstår det jag inte vill, jag måste. För hur skulle det kunna vara annorlunda. Det har gått så lång tid. Men ändå känns det lika tomt. 

måndag 28 oktober 2013

Tankar om engagemang och investerad tid

När mina barn ser tillbaka på sin barndom vill jag att de ska se på mig och Kristian som engagerade föräldrar. Föräldrar som visade att det som var viktigt för dem också var viktigt för oss. Att det var naturligt för oss att engagera oss i deras vardag, intressen och tid.

När jag själv tänker på min barndom minns jag att mina föräldrar ofta lade sin tid på oss och det som hände i våra liv. De var med i föräldraföreningen och ställde nästan alltid upp och skjutsade när det var skolresor eller andra utflykter. Den dagen då den nya skolkatalogen kom varje år ville alltid pappa gå igenom min klass tillsammans med mig, för att veta namnet på mina klasskamrater. Ett annat minne jag har är när jag och min pappa tillsammans jagade den perfekta födelsedagspresenten till en av mina kompisar. Det var så naturligt att pappa var med och hjälpte mig med det. Min förhoppning är att de flesta vuxit upp med sådana föräldrar, men jag vet att det inte är så.

Jag är uppvuxen med kreativa föräldrar och det var vanligt att pappa framträdde med ett sångnummer eller en sketch på mina och min systers luciafiranden och skolavslutningar. Något som var oerhört populärt bland mina kompisar, men som jag själv ofta tyckte var pinsamt. Idag kan jag stolt berätta om det och jag inser att det engagemang mina föräldrar haft i min barndom sätter värdefulla avtryck.

Nu när jag själv är förälder inser jag att nog både Hillevi och Mille kommer tycka att jag och Kristian är pinsamma ibland. Att det engagemang vi kommer att visa nog inte alltid kommer få applåder från dem. Däremot hoppas jag att de alltid kommer att vara trygga i att vi alltid finns för dem och att de alltid kan komma till oss med frågor, bekymmer och glädjeämnen. Att de kan be oss om hjälp och att vi gärna lägger vår tid tillsammans med deras tid. Allt annat skulle kännas djupt onaturligt.





fredag 20 september 2013

Mitt barn, vad jag hör innan jag somnar

Precis innan jag somnar lyssnar jag till dina andetag.
Att somna till dina andetag är det bästa jag vet.
På något sätt blir jag helt lugn och ingenting kan göra mig rädd.
Dina andetag hörs i det tysta och de håller farorna borta.
Vill jag tro i alla fall.
Det viktigaste är att de vittnar om att du är nära och inom räckhåll.
Det är det viktigaste för mig.
Precis innan jag somnar.

söndag 15 september 2013

Ett nytt liv

Sedan en månad tillbaka har vårt liv gått in i en ny fas. En fas då båda arbetar. Det är helt nytt för oss, då någon eller båda av oss, under vårt gemensamma liv antingen studerat eller varit föräldraledig. Något nytt, som innebär mindre tid med barnen och större krav på oss föräldrars pusselförmåga med livspusslet.

Jag är oerhört tacksam att jag valde att studera samtidigt som jag fick mina barn. Det har gjort att jag kunnat vara hemma mycket med barnen och dessutom låta deras behov styra de första åren. Dessutom har Kristian varit hemma och det har gjort att vi kunnat göra mycket tillsammans alla fyra. Nu möter vi det pussel många gör när barnen är redan ett år. Däremot har detta inneburit att vi haft mindre pengar att röra oss med, men vem bryr sig egentligen om det. Vi har inte lidit av det i alla fall.

Däremot känner jag mig väldigt nöjd med att jag börjat jobba nu. Det är något jag väntat på länge och därför är jag oerhört peppad och tycker det känns väldigt roligt och även kreativt. Men som jag skrev är det en ny fas och det gör att jag inte vet allt om det än. En ny situation, som just nu känns bra, men som jag kanske kommer känna annorlunda för om ett tag. Men just nu känns det bra och det tänker jag bejaka.

Ps. Nu ska jag försöka få liv i bloggen igen. Tack för ert tålamod...

torsdag 1 augusti 2013

Bästa sommarlovet




Nu är mitt två månader långa sommarlov slut. Och vilket lov sedan. Jag har haft all tid i världen och spenderat den med dessa finaste. Och inte har jag hunnit med allt annat jag skulle gjort. Men vem bryr sig egentligen? Kärleken är störst.

fredag 12 juli 2013

Sista sommarlovet

Till hösten börjar jag åter igen jobba efter många år med föräldraledighet och studier. En helt fantastisk tid där jag vid sidan av studierna haft mycket tid till både familj och andra roliga projekt. 

Jag har lyckats förverkliga ett par drömmar. Att sätta ihop flera konserter och varit med och givit ut en bok.

Men till hösten börjar jag jobba igen och då kommer tiden inte tyckas lika oändlig. Mitt sista sommarlov fyller jag med tid med familjen och nära vänner. Hela familjen är lediga i sommar och det känns så förmånligt. Som ett långt sommarlov, likt när man var liten. Och det bästa är att när det är slut börjar något nytt. Ett arbetsliv med tusen möjligheter. Är det inte så det ska kännas när man precis tagit examen och inte lyckats få syn på begränsningarna ännu?

tisdag 2 juli 2013

Samtal om himlen

Vi har talat mycket med Mille och Hillevi om döden, om storebror och om himlen. Ibland sätter det sina spår i samtalen som uppkommer med en som snart ska fylla fyra år.

Mille: Jag vill inte åka till himlen när jag är gammal
Jag: nähä, varför inte?
Mille (bekymrad): jag vill inte slå huvudet i taket.
Jag: Men det behöver du inte oroa dig för. Och du ska ju inte åka till himlen än på jättelänge.
Mille (fortfarande bekymrad) : Hm...men tänk om jag slår i ett flygplan då...

lördag 29 juni 2013

Vi borde veta bättre

Av en händelse råkade jag komma in på en blogg jag inte brukar läsa. En föräldrablogg som drivs av en känd person. När jag läste flera av kommentarerna till vissa av inläggen blev jag rejält förbannad. Vissa bloggläsare förfärades över det faktum att sonen som figurerade på bloggen inte var blöjfri vid fyra års ålder och menade att det berodde på lathet. Är det en rimlig slutsats att dra när man inte känner familjen i fråga? Nog att det kan vara så att de flesta slutar med blöja tidigare, men sedan när blev kommentatorsfältet på en blogg ett forum att fritt diskutera ett enskilt barns utveckling?

Jag kan bli ytterst frustrerad när man från dag ett i barnens liv ska inruta deras utveckling och jämföra med kända och okända och till det också bedöma. För visst är det så. Den naturliga följden till jämförelse är just bedömning. Jag erkänner gärna att jag har koll på ungefär vad mina barn är tidiga respektive sena med, men vem bryr sig egentligen? Och varför skulle jag orka bry mig om hur någon kändis barn använder blöjor, när jag inte vet någonting om situationen utöver det som visas upp i bloggens skyltfönster. För så är det ju. Vi kan lätt välja vad vi väljer att exponera och låter bli tillgängligt.

Stackars barn. Ena sekunden ska vi förbereda dem till en individanpassad värld och andra sekunden räds vi på familjelivs chatforum över att våra barn inte är som alla andras. Hur ska våra barn kunna bemöta detta på ett sunt sätt? De flesta tonåringar kan både gå, prata, torka sig i rumpan och äta vanlig mat så varför denna jämförelsehets?

Den här förälderns inlägg handlade aldrig om blöjor, utan kommentarerna kom in lite apropå och var antagligen menade att på ett fint sätt uppmärksamma föräldern på att det nog var dags för potträning på allvar. Eller snarare tillrättavisning i föräldraskapet om du frågar mig. Det är trevligt med råd i vänskaplig ton, men bedömning av små barn ska man akta sig för. De kommer bedömas på olika sätt och i olika sammanhang så länge de lever och är det vår uppgift att påbörja detta? Vi borde förstå att vi finns till för att hjälpa barnen att växa. Vi borde göra det vi kan för att vara en motvikt. Vi borde veta bättre.


Vi borde veta bättre

Av en händelse råkade jag komma in på en blogg jag inte brukar läsa. En föräldrablogg som drivs av en känd person. När jag läste flera av kommentarerna till vissa av inläggen blev jag rejält förbannad. Vissa bloggläsare förfärades över det faktum att sonen som figurerade på bloggen inte var blöjfri vid fyra års ålder och menade att det berodde på lathet. Är det en rimlig slutsats att dra när man inte känner familjen i fråga? Nog att det kan vara så att de flesta slutar med blöja tidigare, men sedan när blev kommentatorsfältet på en blogg ett forum att fritt diskutera ett enskilt barns utveckling?

Jag kan bli ytterst frustrerad när man från dag ett i barnens liv ska inruta deras utveckling och jämföra med kända och okända och till det också bedöma. För visst är det så. Den naturliga följden till jämförelse är just bedömning. Jag erkänner gärna att jag har koll på ungefär vad mina barn är tidiga respektive sena med, men vem bryr sig egentligen? Och varför skulle jag orka bry mig om hur någon kändis barn använder blöjor, när jag inte vet någonting om situationen utöver det som visas upp i bloggens skyltfönster. För så är det ju. Vi kan lätt välja vad vi väljer att exponera och låter bli tillgängligt.

Stackars barn. Ena sekunden ska vi förbereda dem till en individanpassad värld och andra sekunden räds vi på familjelivs chatforum över att våra barn inte är som alla andras. Hur ska våra barn kunna bemöta detta på ett sunt sätt? De flesta tonåringar kan både gå, prata, torka sig i rumpan och äta vanlig mat så varför denna jämförelsehets?

Den här förälderns inlägg handlade aldrig om blöjor, utan kommentarerna kom in lite apropå och var antagligen menade att på ett fint sätt uppmärksamma föräldern på att det nog var dags för potträning på allvar. Eller snarare tillrättavisning i föräldraskapet om du frågar mig. Det är trevligt med råd i vänskaplig ton, men bedömning av små barn ska man akta sig för. De kommer bedömas på olika sätt och i olika sammanhang så länge de lever och är det vår uppgift att påbörja detta? Vi borde förstå att vi finns till för att hjälpa barnen att växa. Vi borde göra det vi kan för att vara en motvikt. Vi borde veta bättre.


måndag 24 juni 2013

Nära och innerligt

Våra barn får lite olika relationer till sina morföräldrar och farföräldrar. Mina föräldrar bor nära, i samma ort och således är det lättare att träffas lite oftare men ofta ganska kort. Vi brukar emellanåt fika tillsammans eller äta kvällsmat. Eller så sitter de barnvakt en stund. Kristians föräldrar bor drygt 30 mil hemifrån och det gör att vi inte ses lika ofta. Dock är det så att när vi väl ses, umgås vi intensivt i flera dagar och hinner med både fika, promenader, lekstunder och samtal. Vi träffas sällan, men odlar en djup relation när vi väl ses.

Jag vet inte vilket av dessa två sätt som ger mest i relationen men jag är glad att vi har det på båda sätten. Vi får plocka russinen ur kakan och se fördelarna med båda sätten att umgås. Våra barn har så mycket omsorg och kärlek i våra familjer och det är roligt att se hur de blir burna och inspirerade av mina och Kristians föräldrar och syskon.

Fikastunderna hemma hos mina föräldrar blir så härliga, vi tar upp tråden från sist och fortsätter leka och prata och det är inte så noga att man hinner med allt på en gång. Dagarna hemma hos mina svärföräldrar är också underbara för att vi skapar en helhet och ett djup på en gång. Det blir två sätt att umgås och det ena är inte bättre eller ger mer än det andra. Våra barn tar del av både sina mor- och farföräldrar och skapar goda relationer till dem alla. Precis som vi vill att det ska vara.

torsdag 20 juni 2013

Nu är den här

Idag fick jag ett trevligt paket från Gospel Media förlag. Andaktsboken som jag och 18 andra mammor författat. Det känns jättekul och jag är väldigt glad och stolt över de 32 texter jag har med. Ungefär som en oktober-månad. Texter som faktiskt har sina rötter här i bloggen. 

De som har skrivit boken är i olika åldrar och kommer från olika sammanhang och har olika relationer till sitt föräldraskap. Den röda tråden är att andakter ska stärka och bygga upp och till varje andakt finns ett bibelord. 

Inte bara föräldrar kan ta nytta av boken utan alla, tror jag. Detta för att andakterna grundar sig i känslor och sinnesstämningar som alla människor känner emellanåt. Glädje, oro, tacksamhet, sorg, frid och otillräcklighet.  


Än så länge finns den fortfarande till kampanjpris på grund av releasen. Beställ "andaktsboken för mammor" på Gospel Medias hemsida: www.gospelmedia.se


onsdag 12 juni 2013

Kvällsamtal

Mille: Du får ringa till Jesus, mamma!
Jag: vad ska jag säga till honom då?
Mille: Att jag är värdefull
Jag: Men det vet han redan
Mille: Men då kan du berätta att vi varit på Borås djurpark...

onsdag 5 juni 2013

Orolig och tålig

Den senaste tiden har jag sprungit på en del arbetsintervjuer och ett ämne som alltid kommer upp är huruvida man är stresstålig eller inte. I jobb- och studierelaterade sammanhang har jag svårt att hitta dessa tillfällen, då stress blir en faktor som påverkar mitt arbete. Jag har ofta inga problem med att ha en mängd uppgifter framför mig och jag lyckas ofta systematiskt ta mig igenom det jag ska.

Dessutom känner jag mig mer sårbar vid sidan av mitt arbete. Med mina barn. Där kan jag bli mer uppstressad om jag är ensam med dem i en stor folksamling eller på tåget. Oron att något ska hända dem jag håller av så kan i vissa situationer få mig att känna mig stressad. Rädd att de ska komma ifrån mig när jag har det yttersta ansvaret.

Mina barn har lärt mig att bli en mer stresstålig människa, vilket ger mig verktyg som jag kan använda på jobbet eller i skolan. De har lärt mig att bli systematisk, men ibland när jag är med dem uppenbaras plötsligt det sårbara. Det att inte kunna skydda dem alltid. Även då är jag tålig, men inte immun mot stress och oro. 

söndag 2 juni 2013

Jag tar hand om Dig

Det finns många glimtar i vardagen som vittnar om den stora omsorg och kärlek våra barn känner för varandra. Särskilt från Mille som är lite äldre, som förstår vikten av att ta hand om sin syster och hjälper henne när hon inte klarar själv. 

Han ser det stora i att få hjälpa någon annan. Att få bidra till att Hillevi lyckas. Få andra att växa och genom det även en själv. Det ligger nära oss. Att hjälpa och få varandra att växa.

Särskilt om någon nära är i stort behov av hjälp. Något man inte kan åstadkomma själv. På egen hand blir det svårt, men tillsammans blir det lättare. Hoppet tänds på nytt och det omöjliga blir helt plötsligt lite mer möjligt. Och alla kan vara delaktiga. Även Mille. Även du.

torsdag 30 maj 2013

Den finaste gåvan

Jag fick den finaste gåvan av Mille häromsistens. Han hade varit hos doktorn och för att han varit så duktig fick han en liten present. Ett suddgummi. När jag kom hem från skolan den dagen var det en stolt kille som mötte mig, han strålade i hela ansiktet. "Den här ska du få av mig, Mamma" sa han och sträckte fram sin lilla hand med suddgummit i. Jag såg att det var en liten dinosaurie på. Mille, som just nu är fascinerad av djur från nutid och urtid ville ändå ge mig det suddgummit. Jag frågade varför han ville att just jag skulle ha det där suddgummit, varför ville han inte ha det själv? Då sa han "du ska ha det när du är i skolan, Mamma. Då behöver man ett suddgummi".

Tänkt vad fint att han gav mig det han själv fått efter att han varit hos doktorn. Han var mer noga med att jag skulle få det än att han själv kanske skulle få användning för det. En helt villkorslös gåva från honom till mig. Den finaste gåvan jag fått av honom. Och det lilla suddgummit ligger i mitt pennfack, men jag har inte använt det än. Jag har det med mig som en påminnelse om vilken fin kille jag har hemma. Som vill mitt bästa. Precis som jag vill hans.

torsdag 23 maj 2013

Resa tillbaka?

En vän till mig uttryckte en önskan att för en stund kunna resa tillbaka i tiden till barndomens bekymmerslösa dagar. Att helt leva i nuet utan förpliktelser, måsten eller orosmoment över framtiden.

Kan vi inte alla känna så? Att vi vill ta en paus från den intensiva tillvaro vi lever i och för en stund få strunta i alla beslut och överväganden. Alla konsekvenser.

Ack så skönt det skulle vara att återuppleva de oändligt långa sommarloven som aldrig ville ta slut. När man fångade dagen på riktigt och inte bara som en klyscha. Men så tänker jag efter. Vill jag verkligen det?

Det är ju i mitt liv nu jag kan forma något mer permanent. Jag kan göra mer eftersom jag har verktyg och perspektiv på ett annat sätt. De svårigheter jag fått hantera gör mig mer mer hel och gör mitt liv rikt utifrån aspekter som inte kan värderas enligt vanliga måttstockar. Men jag ser det. Jag känner det. Jag känner att jag utifrån mina erfarenheter kan vara någon annan till hjälp. Bygga broar. Se konsekvenser och agera utifrån det.

Längtan att få resa tillbaka till det bekymmerslösa kan glimtvis verka attraktivt och visst är det det. Dock skapar jag mitt liv hela tiden och jag skulle inte vara hel annars. Här och nu lever jag och då måste mitt medvetande också vara här. Det är här jag skapar och verkar. Och tar mig framåt.

tisdag 14 maj 2013

Att lära sig se och agera

Vi har alla blivit så berörda av berättelsen om de tre kvinnor och den lilla flickan som i flera år var kidnappade av en man som utnyttjade dem systematiskt. Vi undrar hur det kan ske. Hur kan det finnas sådan ondska. Det är svårt att ta in.

Också tänker vi på omständigheterna. Hur kommer det sig att ingen anade eller larmade i ett tätbebyggt område. Det känns osannolikt att man kan hålla någon fånge i tio år utan att det märks och någon agerar. Deras livsöden berör så mycket att man inte kan ta in det helt och fullt.

Men hur är det i våra egna liv. I våra egna grannskap? Ser vi verkligen allt som händer bakom stängda dörrar, i vår stressade tillvaro där vi är så noga att bygga och skydda våra egna liv och luftslott. Där vi inte lyfter blicken från våra telefoner när vi möter någon. Det finns kanske inte några fängslade kvinnor i källare i ditt kvarter eller i din vänskapskrets, men kan det finnas människor som sitter fast på annat sätt. I en relation. Fast hos en man som förtrycker, slår. Tror sig vara mer värd och tror sig ha rätten.

Min fråga är inte tagen ur luften. Våld mot kvinnor i nära relationer förekommer överallt och är vanligt. I alla samhällsklasser, i alla kommuner. Ingen kan säga att man inte behöver bry sig.

Även det är att vara fängslad. Utan att man själv kan ta sig därifrån. Utan att någon larmar. Är vi medmänskliga och ser vår vän, arbetskamrat, släkting eller grannes nöd eller blundar vi bara?

På torsdag kommer det vara en heldag i Göteborg i samarbete med Göteborgs räddningsmission för att uppmärksamma våldssituationen mot kvinnor. På kvällen kommer Linda Ljungdahl dela sin berättelse om hur hennes resa har varit genom en konsert med bandet jag är med i, Barefoot.

Välkommen till Linneahuset på Linnegatan 35 i Göteborg på torsdag kl. 18 och ta del av hennes livshistoria. Bli berörd genom musiken och lär dig mer om hur det ser ut för många. Och framför allt vad du kan göra. Det är gratis. Väl investerad tid.

Som jag skrev så finns det kanske inga betongbunkrar med fastkedjade kvinnor där du bor, men kanske finns någon som tyst ropar på hjälp. Alla kan vi vara den som hjälper en annan. Alla kan vi vara den där grannen som faktiskt gjorde skillnad. Alla kan vi lyfta vår blick och göra det som är rätt. Välkommen!

fredag 10 maj 2013

Att alltid finnas där

En kvart innan jag skulle åka till skolan i morse hörde jag välbekanta små steg i trappan. Trevande, men ändå förväntansfulla. In genom dörren till köket kommer en liten kille med ett stort leende på läpparna.

"Jag är så glad att du är hemma, mamma!" säger han och kastar sig runt halsen på mig. Jag blir lite överumplad och funderar på varför ha uttrycker sådan glädje över det.

"Jag var ledsen igår och saknade dig inatt när inte du var hemma" sa han sedan. Först lite allvarligt, men sedan med ett stort leende på läpparna. Då förstod jag lite mer. Torsdagkvällar är jag borta och är inte hemma under nattningen, så i hans ögon har jag varit borta nästan hela natten.

Jag hade kunnat förklara att jag, när jag kommit hem, tittade till honom och att jag har sovit i rummet bredvid hela natten. Jag skulle kunnat berätta för honom att om han vaknat på natten skulle jag kommit till honom och tröstat. Jag skulle kunnat tala om för honom att jag alltid finns nära, på ett eller annat sätt. Och att inget stort eller smått kan komma emellan oss.

Men jag gjorde inte det. Det kändes som att han förstod ändå. Glädjen i hans ögon vittnade om en förvissning och förväntan: "Jag visste väl att mamma var här nere".

Men han sa inget han heller. I stället kramades vi en stund innan jag behövde packa ihop det sista och traska iväg till tåget. Femton minuter väl spenderad tid. Älskade unge.

onsdag 8 maj 2013

Något så avlägset, men ändå skrämmande nära

Jag sitter och följer utvecklingen. Händelsen om pappan som glömde sitt barn i bilen är för tragisk för att kunna ta in helt och fullt. Tänk det fasansfulla i att förlora sitt barn på det sättet. Jag läser på Twitter reaktioner från människor. Människor som borde vara medmänniskor, men som blir fördömande. Tror sig vara bättre.

Jag tror inte heller det kommer hända mig, men vad kan jag veta? Jag har själv varit både deprimerad och stressad. Jag har varit trött och disträ. Jag har visserligen inte glömt mina barn i bilen, men visst har det hänt saker där, vid olyckliga omständigheter, även jag skulle stå där med famnen tom. Jag har varit välsignad. Är välsignad.

Hur hanterar jag detta? Jag kan inte förstå. Jag kan inte ens ta in det helt och fullt. För sex år sedan förlorade jag och min man vårt första barn i vad man kan kalla en olycklig omständighet. Han dog under förlossningen, men ingen bär skuld. Ändå är det i det närmaste outhärdligt emellanåt. Hur outhärdligt skulle det inte vara om man kunde påvisa skuld, inför det måste jag vara ödmjuk. Ödmjuk mot fadern till pojken. Om jag känner bottenlös sorg, vad känner inte han?

Jag gråter när jag läser om händelsen. Jag gråter när jag läser fördömande ord. Det blir övermäktigt. Jag vill inte mer. Jag kan byta kanal, men den berörda familjen kan inte det. Aldrig någonsin.

När Mille somnade ikväll och jag gick upp för att titta till honom var jag tvungen att lägga mig bredvid honom en stund. Bara finnas hos honom och titta på honom. Lukta, känna närvaron. Be en bön och tacka för att han och hans syster fortfarande finns i mitt liv och inte ta honom och Hillevi för givna. Åter igen känna den gränslösa tacksamhet som jag kände när jag fick hålla Mille för första gången, känslan som bottnar i den förlust vi känt ett par år tidigare.

Jag måste vara ödmjuk. Allt annat är orimligt. Omänskligt. Varför skulle jag vara bättre. Varför skulle jag bli förskonad om olyckan är framme. Föräldraskapet är starkt, men livet är skört. Dagligen blir vi påminda om detta. Ingen lämnas oberörd.

Bloggen som del av bok

Nu går den äntligen att beställa. Boken som jag och 18 andra mammor har skrivit. Det är en andaktsbok för uppbyggnad och eftertanke och riktar sig till andra mammor, andra föräldrar.

Mitt bidrag till boken kommer ifrån den här bloggen. Texter som jag skrivit om för att passa i boken, men som har sitt ursprung här. Det känns otroligt roligt och spännande. För även om mina texter kommer bevaras i bokform, finns det en fortsättning här på bloggen. Med nya betraktelser, nya texter.

Boken släpps den 20 juni, men redan nu går den att föreställa till ett förmånligt pris. Det görs här: http://www.gospelmedia.se/bocker/kommer-snart/andaktsboken-for-mammor


tisdag 30 april 2013

Ögonblick att minnas

Jag vill spara något från de första åren. något att hålla fast vid, något att minnas. Ögonblick som jag gärna stannar länge i är när jag lägger Mille på kvällen och han vill att jag ska ligga kvar hos honom en stund. Han trycker mig nära honom. Mitt ansikte så nära hans att jag nästan inte kan andas.

Jag ligger helt stilla och vi lyssnar tillsammans. Jag ligger så där obekvämt med en arm i konstig ställning och med inte helt avslappnad nacke. Och när jag sedan ska resa mig upp har armen somnat.

Men det är dessa stunder jag tror jag kommer minnas med den största glädje. Vardagsglimtar fulla med tillit. Jag och han. Med tystnaden och mörkret. Tillsammans, nära. Korta ögonblick att minnas för alltid.

fredag 5 april 2013

Några dagar själv

I veckan har Kristian och barnen haft påsklov men inte jag. Det innebär att de har åkt iväg några dagar till mina svärföräldrar och jag har fått klara mig själv här hemma. Det har hänt några gånger förut att Kristian åkt iväg på loven själv och jag varit utan dem i några dagar.

Jag gillar denna tillfälliga ensamhet. Det känns otroligt ovant att ha huset för sig själv och inte behövs ta hänsyn på samma sätt som annars. Men det är också ensammare och man saknar varandra. Dock har jag inget stort problem med det eftersom jag vet att vi kommer ses snart igen. Jag bejakar ensamheten och gör det bästa av den. Vad annars vore rimligt? Nu däremot njuter jag av att huset är fullt med liv igen. Välkomna hem!

lördag 30 mars 2013

Omfamna mig

Begravningen av sitt barn glömmer man aldrig. Idag för sex år sedan. Intrycken sätter sig djupast i medvetandet, utan att man behöver anstränga sig. Och bra är väl det, för det var mitt farväl. Jag skrev två sånger till begravningen. Aldrig har jag varit så produktiv i mitt sångförfattande som det första sorgeåret. En form av terapi. Nedan följer en av texterna som ganska bra illustrerade den bönen jag desperat bad då, och ibland fortfarande ber.

Kommer jag någonsin förstå
hur ett liv så snabbt kan förändras
lurad och förtvivlad
när allting tar slut
så många frågor gnager i mitt inre
kommer min själ nånsin finna ro

Jag ber dig, Herre,
se mig i min nöd
Du som fanns innan 
bli mitt stöd

Omfamna mig 
bär min sorg
rusta mig att möta det som är
när allting blir oförklarat
varför blir ej besvarat
då ber jag: Låt hoppet bo i mig

Förr tagit allt för givet
glidit genom livet
orubbad tänkt att:
Det händer inte mig

lilla barn 
som lämnat mig så plötsligt
vårda honom Herre
lägg hans hand i din

Jag ber dig Herre 
torka alla tårar 
du som fanns innan
bli mitt stöd

Omfamna mig 
bär min sorg
rusta mig att möta det som är
när allting blir oförklarat
varför blir ej besvarat
då ber jag: Låt hoppet bo i mig

Text: Josefin Roos

tisdag 26 mars 2013

Ord av insikt

När vi gjorde ett besök på kyrkogården utspelade sig följande dialog.

Mille: Nu ska vi gå till den andra Elliot
Jag: Menar du att Elliot finns i himlen och att den riktiga Elliot inte finns i graven?
Mille: Nej...

En stund senare:

Mille: Vilken tur att vi har två Elliot!!
Jag: Men vem är den första Elliot?
Mille: Det är min storebror, i himlen.
Jag: Vem är den andra Elliot?
Mille: Det är låtsas-Elliot.

För vissa är tankarna om livet så okomplicerade och enkla. För Mille, helt enkelt så att Elliot finns nära hela tiden. Fast på låtsas...

söndag 24 mars 2013

Oväntade påminnelser

Idag var jag och familjen, precis som vi brukar på söndagar, i kyrkan. En söndag om året brukar församlingen ge alla som fyller sex och tio under året biblar i gåva. Det var den söndagen i dag. Pastorn sa att alla barn som kände sig manade var välkomna fram för att få varsin bibel. Av sexåringarna kom två fram. Ganska få för en församling med en så rik barnverksamhet, så pastorn frågade igen om det inte fanns fler barn som var sex år som ville ta emot en bibel. Då slog det mig. Det var ju den här gången Elliot skulle fått ta emot sin bibel. Han var en av dem som saknades där framme. Det året då Elliot dog miste församlingen även ytterligare en liten kille. Två barn till skulle alltså stått där framme om allt gått som det skulle, och då skulle ingen reagerat över att det var få barn.

Tänk att det även så här många år efteråt märks att det fanns ett år där två små pojkar för tidigt fick lämna världen. De fick inte en chans till det du och jag dagligen upplever. Hela livet är för mig berett för sådana här ögonblick, som blir som påminnelser. Och idag blev det påtagligt. Men det var nog ingen mer som tänkte på det än jag. Det var nog ingen som såg mina tårar i bänken. För egentligen var ingenting annorlunda. Bara lite färre barn.

tisdag 5 mars 2013

Något för den som står bredvid när allt välter för någon annan


Ett litet barn
en kärlek stor
en känsla av utvaldhet
en liten säng
bär en dröm så stor
som formas till en verklighet
en liten hand
skapar stora band
och allting känns så rätt
en gåva som förändrar allt
och man ser världen på ett bättre sätt

Ett litet stilla barn
en sorg så stor
en plats för alltid tom
ett litet ensamt plagg
visar saknad stor
drömmen dör såsmåningom
en liten sko, men ett stort steg
ett steg mot otrygghet
en kort minut ekar livet ut
en förändring för evig tid

Efter en stor förlust
finns behov av tröst
man vill få minnas det som var
en liten gest
kan trösta mest
när allt får vara det det är
korta ord 
kan bli till sinnesro
var inte rädd att stå bredvid
små korta steg
bär framåt bit för bit
om allt får ha sin egen tid

Text: Josefin Roos

Lyssna gärna på den här!

lördag 2 mars 2013

Ett år går så fort

Idag står vi här igen. På dagen vi både älskar och hatar att gå igenom. Årsdagen då fina Elliot både kom till oss och lämnade oss. Utan att varna innan.

Jag upplever en dubbelhet inför dessa dagar. Man vill låta vemodet ta sin plats, men även framtidshoppet. Skillnaden mot de flesta andra sorgesituationer är att vi inte har några minnen att hålla fast vid. Inga sorgfria i alla fall.

Men vi bär med oss det vi kan, det får på något sätt hjälpa oss. Vi talar vi ofta om Elliot hemma. Det har vi alltid gjort, men nu är även vår treåring med i samtalet och kommer med visa insikter. Det vittnar om att allt inte behöver vara så komplicerat.

Det är vad det är och en sådan här dag stannar vi i det lite extra. Det känns skönt, men vi vet att det inte går att manipulera tiden att stanna ett slag. Det har vi försökt med för att sedan motvilligt acceptera att det inte går. Men ibland är tiden en vän. Sex år. Så lång tid. Jag trodde aldrig vi skulle komma hit, men vi kan inte påverka tiden. Tiden har fört oss framåt. Bit för bit.

fredag 22 februari 2013

Ett ögonblicks verk

Igår var en helt vanlig dag. Jag hade inget schemalagt i skolan utan tänkte att jag skulle sitta hemma och plugga, efter att jag lämnat barnen på förskolan. Jag reflekterade över att det var väldigt halt ute på garageuppfarten och tänkte en tanke om att man egentligen behöver hjälm på barnen sådana här dagar. Men bara en tanke ändå.

När jag ett par timmar senare suttit hemma en stund och läst ringde Kristian. Han hade fått samtal från förskolan om att Hillevi halkat och slagit sig illa. I ett sådant läge är man ändå ganska behärskad, det viktigaste är ju att komma till sin lilla och försöka göra allt bra igen.

Väl där fanns en otröstlig liten tjej, blodig i ansiktet och med två tänder färre än innan. De övre framtänderna var borta och personalen var oroad. Jag och Kristian tog med oss henne hem och sedan på eftermiddagen åkte vi till tandläkaren. Inte så mycket mer att göra, mer än att konstatera att en tand är utslagen och en annan helt upptryckt i tandköttet. Gluggen talar sin egen historia.

Ett ögonblicks verk som så klart gör mycket ont hos Hillevi. Men väl läkt kommer det inte vara någon fara med henne, även om hon kommer behöva anpassa sig lite när det gäller att äta och prata utan tänderna där. Inget att oroa sig för i alla fall.

Tänk så snabbt det går och hur lätt sådana här saker kan hända, som blir till förändring i livet. Denna gång kunde det gått värre, men det gick ändå bra. Hillevi är sig själv igen, även om det kommer ta många år innan gluggen fylls av de permanenta tänderna.

Och så tänker jag på en annan gång när ett ögonblick gjorde allt i skillnad. När lilla Elliot dog för snart sex år sedan. Vår lille grabb vi snart skulle träffa, borta på en sekund på förlossningsavdelningen. Då hade vi inga marginaler på vår sida. Alla andra hade det, kändes det som. Allt gick fel och inget blev som förut även om allt tycktes bli detsamma som innan när vi kom hem.

Nu får gluggen bli vår påminnelse om att Hillevi minsann haft marginalerna på sin sida, ett sätt att vara tacksam ändå. Den starkaste lilla tjej jag känner. Vad kommer hon inte kunna uträtta?

lördag 9 februari 2013

En treårings vishet

Igår fick vi reda på något ganska tråkigt. Vi berättade för Mille att en av hans kompisars hundar tyvärr inte fanns mer och självklart undrade han varför. Varför är den vanligaste följdfrågan och vi förklarade att hon tyvärr varit sjuk och att det inte gick att göra något. Mille var lite ledsen över detta, för han tyckte väldigt mycket om denna hunden, men vi förklarade att det kanske var så att hunden flyttat upp till himlen. Då sa Mille: "Ja, Elliot kanske vill ha en hund". Sedan en lång tystnad...."Men hon kommer nog tillbaka om en vecka"...

Ja. Det rymms mycket i en liten männskas huvud. Mer än vi kan tro.

fredag 8 februari 2013

Sov på min arm

Barnen har varit lite sjuka i ett par dagar. Hillevi har haft feber och ikväll hade även Mille lite feber precis innan läggdags. Jag gick upp till honom när han inte ville somna själv och höll om honom en stund. Jag lade märket till att han hickade och rapade och funderade på om han behövde rapa. "Jag bara hickar lite" blev svaret, men han protesterade inte när jag lyfte upp honom och lade honom över min axel. Precis som när han var en liten bebis, även om den nästan fyraåriga kroppen nästan inte får plats på bröstet. Efter en kort stund kom mycket riktigt två stora rap och hickan försvann. Snart sov han gott i sin säng, men när han vilade där på bröstet med huvudet på axeln fick jag så tydliga återblickar från tiden för tre och ett halvt år sedan. Jag minns att Mille ofta somnade i rapläge över axeln och det var så mysigt. Så kände jag åter ikväll. Nästan lite overkligt...

Sov på min arm
lilla barn, du mitt allt
när du vilar ibland blir jag stilla
regnet faller sakta
en välsignelse från den
som gav liv till mitt liv genom dig

Sov på mitt bröst
hör mitt hjärta slå med ditt
när det lider mot höst finns jag hos dig
ovan oss finns molnen
men välsignelsen Han ger
skänker liv, skänker tröst där vi går

Denna sången skrev jag när Hillevi var liten och vi bar fram henne i vår församling för att få välsignelse över hennes liv. Jag tycker det finns något så vackert i det. Att få bära ett barn och att få bära ett sovande barn. Den ultimata tryggheten på något vis. Eller hur känner ni?

torsdag 7 februari 2013

En bild att bevara?

Den här annonsen såg jag i en tidning en tid före jul. Först tyckte jag den var lite gullig. Barnen såg så vuxna ut, i sitt kroppsspråk. Lite som miniatyrer av vuxna. Gulligt, eller? Men så tittar jag igen. Är det dessa signaler vi vill sända till våra barn. Spegling av vuxenvärlden. Mannen självsäker, kvinnan osäker. Pojken har huvudrollen och tjejen står vid sidan av och ska se sött överraskad ut. Är det så Mille och Hillevi kommer formas? Om man ska se till förväntningarna verkar det så. Tjejer ska vara duktiga och gärna inte göra anspråk på för mycket plats. Det ser man på kroppspråket på den här bilden. Killar däremot förväntas i stället ta för sig och vara mer självsäkra. Tuffa. 


Låt barnen växa utan jobbigt stereotypa inslag. Det är i princip omöjligt har jag märkt, men blir vi som föräldrar och konsumenter mer medvetna är mycket vunnet. Attityder säger så mycket. Kroppspråk vittar om mycket mer än det skriva ordet. Vet vi vad vi förmedlar? Jag vill veta och på så sätt också kunna förändra.

Är det så här vi vill ha det?

För den som rör sig på internetforum är det ingen nyhet, men ändå blir man överraskad av råheten. Näthatet, främst mot kvinnor, som växer fram på sociala medier och bloggar. På något sätt blir det lätt att skriva precis vad som faller en in bara för att man sitter och iakttar debatten på en skärm. I verkliga livet skulle inte dessa påhopp förekomma i samma utsträckning. På något sätt skyddas man av anonymitet som skapas av att man själv kan välja hur mycket av sig själv man vill blotta.

Vissa frågor är också särskilt provocerande, för dessa som utövar detta hat mot kvinnor. Feministiska frågor  verkar vara något som triggar igång många och jag har själv läst många kommentarer på några av de feministiska bloggar jag följer. Och jag blir lika upprörd varje gång. Hur kommer det sig att man kan ta sig rätten att försöka begränsa en annan människa på det sättet. I Sverige. 2013. Se själv här, och tillsammans öppnar vi ögonen mer. Och då kan vi också hjälpas åt att motverka det.

måndag 4 februari 2013

Elva år

Idag har jag och maken varit tillsammans i elva år. När man tänker på det känns det nästan lite overkligt. Det är en tredjedel av hans liv exempelvis och en oändligt lång tid ur Milles perspektiv. Men så mycket vi varit med om och jag känner att vi har så mycket kvar att göra tillsammans. På något sätt älskar man varandra mer för varje dag, just för att man upplever mer tillsammans. Går igenom, uthärdar, upplever, berikas. Men allt tillsammans.

Eller det mesta i alla fall. För skulle vi inte göra saker för oss själva skulle vi försvinna. Då skulle vi inte längre finnas var för sig, utan vi skulle bara vara något odefinierbart och opersonligt. Vi älskar att vara tillsammans, men också isär. Det är kanske därför vi fortfarande trivs så bra ihop, kan bo ihop och kan ha två småbarn ihop och äga hus ihop. Och fortsätta att utforska livet ihop. För det vill jag göra så länge jag lever.

foto: Markus Lidevi



Ett gäng frågor och lika många svar

En av mina favoritbloggar hade hittat en trevlig frågelista hos Regina. Jag kikade in på hennes blogg och fastnade direkt. Gör det du också. Fastna alltså...


Här kommer mina svar!

1. Hur gammal är du?
27
2. Hur gammal känner du dig?
22
3. Vad har du gjort i dag?
Tagit sovmorgon, fikat med familjen, sprungit på second hand, fikat med ett trevligt pensionärspar och varit på barnkalas.
4. Vilken film såg du senast?
Taken. Denna gång såg jag den inte ett par veckor innan jag själv skulle åka till Paris, vilket jag ser som ett framsteg...
5. Vem ringde du senast?
Enligt min telefonlista, Kristian
6. Är du besatt av någonting?
Att umgås med min familj och mina vänner. Människor
7. Är du rädd för blod?
Nej. Det är opraktiskt när man har barn.
8. Beskriv platsen du befinner dig på just nu?
Trevlig lya där många av de jag tycker mycket om finns
9. Kan du nämna fem statsministrar under 1900-talet i Sverige?
Ja, men jag är inte säker på att jag kan dem som var före min livstid i rätt ordning
10. Googlade du för att få fram svaret på föregående fråga?
Nej
11. Vilken färg är dominerande i din garderob?
Många. Mest varma färger men även mycket svart och vitt.
12. När vaknade du i dag?
Halv tio
13. Vilken är din favorithögtid?
Påsk, tätt följd av jul
14. Vart i världen skulle du vilja befinna dig just nu?
Antingen på någon behagligt varm plats eller i fjällen åkandes skidor.
15. Nämn en plats i världen du besökt som du aldrig vill återvända till?
Kan faktiskt inte komma på någon. Alla resmål jag varit med om har faktiskt varit berikande på ett eller annat sätt. Finns väldigt många platser jag däremot vill återvända till med andra ord
16. Hur vill du tillbringa din pension?
Frisk och full av energi tillsammans med Kristian på någon trevlig plats
17. Vad lyssnar du på just nu?
Barnaskratt
18. Har du någon gång brutit ett ben?
Nej
19. Vilka fem saker vill du inte vara utan i ditt skafferi/kyl? 
Couscous, kaviar, ägg, ost, bröd
20. Vem är din favoritkändis?
Finns många. Idealister tenderar att imponera på mig.
21. Vad är du på för humör just nu?
Lugn och hoppfull
22. Vilka världsdelar har du varit i?
Europa och Afrika
23. Snarkar du?
Nej
24. Vilka yrken har du provat på?
fritidsledare, förskolelärare, gymnasielärare, högstadielärare, musiklärare, vårdbiträde och faktiskt farmaseut för en dag.
25. Hur går du helst klädd?
Topp, kjol med hög midja och strumpbyxor
26. Vilket stjärntecken är du född i?
Jungfru
27. Vilket är ditt favoritgodis?
Likörpraliner, naturgodis och torkad frukt (jag är en stolt tant i en ung kropp)
28. Vad sa du senast?
God natt
29. Vilket var ditt bästa ämne i skolan?
Jag var duktig på det mesta i skolan men roligast var bild, samhällskunskap och naturkunskap
30. Vad har du på dig just nu?
Klänning, strumpbyxor och knästrumpor (surprise!)
31. Vilken är din favoritaffär?
Hjulet secondhand i Vårgårda tätt följd av många andra secondhandbutiker
32. Vad har du för storlek i kläder?
36/38
33. Vad har du i dina fickor?
I jackan samsas mobilen och nycklar med kvitton
34. Vad köpte du senast?
En present till barnens kusin
35. Hur många gånger har du flyttat?
nio gånger varav fem med mina föräldrar. Har förhoppningsvis flyttat sista gången på länge nu sedan vi köpte hus...
36. Om du var fast ensam på en öde ö, vilka tre saker skulle du ta med?
En gitarr, en skrivbok och pennor
37. Är du morgon- eller kvällsmänniska?
Kvällsmänniska
38. Senaste filmen du såg på bio?
Fanny och Alexander
39. Har du blivit sydd någon gång?
Ja
40. Har du någon gång badat naken utomhus?
Ja
41. Vad åt du till frukost? 
Host, inget idag. Elvakaffet blev frukosten...
42. Hur såg ditt liv ut för tio år sedan?
17 år och gick på gymnasiet. Hade varit tillsammans med mannen i mitt liv i ett år och umgicks med vänner på fritiden. Jag levde inte ett särskilt uppseendeväckande liv.
43. Har du någon gång åkt dit för fortkörning?
Nej
44. Vem gjorde senast något extra speciellt för dig?
Min man gör det flera gånger per dag, men det var nog Hillevi som insisterade på att hjälpa mig att ta på mig strumporna och min svägerska som färdigställde en present jag fått bestämma. (hon är extremt duktig på luffarslöjd)
45. Vart lägger du din mobiltelefon när du sover?
På laddning i sovrummet
46. Vad var det sista du åt? 
Prinsesstårta!
47. Vilken tid är din väckarklocka inställd på?
Väldigt olika, men oftast någon gång runt åtta.
48. Är du blyg?
Nej, det vill jag nog inte påstå
49. När flög du senast?
Till och från Moldavien i somras. Ett av mitt livs mest berikande resor
50. Har du något tatuering?
Ja, två på ryggen
51. Har du varit med om en bilolycka?
Nja, har varit med i baksätet när bilen kört i diket. Men det gills väl knappt.
52. Har du något bevarat inom dig som ingen annan vet?
Ja, det förutsätter jag
53. Vilken är den roligaste träningsformen?
Ridning och utförsåkning
54. Har du några husdjur?
Nej
55. Vill du gifta dig?
Redan gjort!
56. Var växte dina föräldrar upp?
Mamma i Vara och Pappa lite överallt i världen (ambassadörsbarn). Född i New York. Sedan bland annat Kairo, Moskva, Berlin innan det blev internat i Sigtuna. Bodde även hos sin faster i Tidaholm en tid.
57. Har du någon gång ringt polisen?
Ja, i syfte att utföra en intervju för en omvärdsanalys och i ett annat fall för ett arbete i skolan. Men aldrig för att anmäla brott.
58. Vilka är dina största svagheter?
Högljudd och lätt att övertala
59. Har du, eller har haft, något smeknamn?
Har alltid kallats Joss av min familj och numera även av de flesta andra.
60. Vad ska du göra imorn?
Ta dagen som den kommer och åka långt i bil.

torsdag 31 januari 2013

Vardagsglimtar

Följ gärna mig på instagram. Där publicerar jag vardagsglimtar. Jag heter hosroos där!









torsdag 24 januari 2013

Vardagsbestyr

Vi har hållit på och pyssla med det mesta här hemma sedan vi flyttade in i huset. Vi har bott här snart två månader och saker och ting börjar komma på plats. Nyss har vi satt upp en ny tavelvägg med bilder på vår familj och släktingar. Både från nu och förr.

Det är så kul att titta på dessa bilder med barnen och särskilt Mille har stor behållning av det. Han pratar om sig själv och om farfar och om moster och om gammelmormor. Och om Elliot så klart. Han vet precis vilken bilden på honom är och han pratar om honom ganska ofta. Väldigt vackert och väldigt naturligt för honom.


Där får Elliots bild hänga på en krok i hallen bland alla andra. Skillnaden är att det är det enda kort som porträtterar en död människa. Men det syns inte. Fridfullast är han, och skänker oss lugn. Tänk om han bara visste hur viktig han är i vår vardag, fast vi aldrig träffas.

måndag 21 januari 2013

På väg mot nya mål...

Idag började jag sista terminen på min utbildning. Helt otroligt att jag står här. Jag har tagit studieuppehåll för att jobba och jag har burit och fött tre barn sedan jag skrev in mig på förvaltningsprogrammet någon gång förra decenniet. På något vis har man nästan inte trott att man ska komma igenom utbildningen, samtidigt som det alltid drivit mig. För det är ju det här jag vill göra! Några uppehåll i studierna och ett par ungar gör det inte på något sätt omöjligt eller särskilt svårt att komma tillbaka på spåret och avsluta, om man har motivationen. Det är en av de stora grejerna i mitt liv, som händer iår, att jag tar examen.

Frågan är bara vad som händer sedan? För första gången vet jag inte svaret på den frågan och det känns både läskigt och roligt. Men mest roligt, för jag tror absolut att det kommer bli bra. Jag är ganska enveten ska ni veta och försöker se till att ordna det för mig och mina nära. Så bra kommer det bli. Men jag vet inte på vilket sätt. Men det behöver jag inte veta heller.



torsdag 17 januari 2013

Den som får oss att vilja

Mille är en så härlig liten person. Han kan få minsta grej att bli ett roligt äventyr. Som att skotta snö. Hans rediga uppsyn gör oss redo och han peppar oss på sitt sätt. Utan att han själv vet vikten av att bara finnas till.

fredag 11 januari 2013

Jag skulle vilja säga att jag inte kan leva utan dig

Hur kan man förklara den kärlek man känner för sitt barn? Allra helst vill man beskriva det som att man inte skulle överleva om man inte hade dessa små i sina liv. För det är så det känns, ifall man skulle förlora dem. Som att mitt hjärta skulle sluta slå om inte deras gjorde det. Dock vet jag att det inte är så. Jag har varit med och begravt ett av mina barn och vet att det går alldeles utmärkt att leva utan. Inte utmärkt, men mina vitala organ, som mjälte, lever, njurar, lungor och hjärta påverkas inte särskilt mycket av att man mister en av dem man älskar mest. Hjärtat gör ont så det nästan går sönder och lungorna kan ibland inte hämta luft. Hjärnan stänger av vissa områden som försvarsmekanism. Men överlever gör du. Ska du dö få du ta hand om det själv, men det vågar man inte. Vill inte ändå på något sätt, överlevnadsinstinkten är för stark. Tack och lov.

Det går att leva, fast livet är tomt. Livet ser annorlunda ut. Du lever dag för dag tills det blir mer naturligt att leva utan en med. Tills du hittat tillbaka. Men när jag tänker på hur mycket jag älskar mina barn skulle man gärna vilja beskriva det så. Att om du dör, dör också jag. Det är den ultimata kärleksförklaringen. Det kändes så när Elliot dog, men jag fanns kvar. Jag ville dö ett tag, men jag växte mig starkare än någonsin. Vad konstigt livet är och vad vi älskar våra barn så mycket att deras väl och ve blir ett med oss själva.

När jag skulle skriva en sång till vår Milles barnvälsignelse ville jag skriva att vi inte kunde leva utan honom. För återigen var det så jag kände. Men det skulle vara lögn. I stället skrev jag:

Du är det dyraste vi fått
vi ännu inte helt förstått
storheten i den du är 
och vidden av att du är här
du har gett vårt liv en glans
man ej kan få nån annanstans
du flyttat in och vi kan ej
tänka oss att leva utan dig

För det är sant. Jag kan inte tänka mig att leva utan Mille. Och jag kan inte tänka mig att leva utan Hillevi.

söndag 6 januari 2013

Hur bygger man upp?

Det finns många saker man önskar sitt barn, dessa underbara små som man bara vill väl. Men mer än jag önskar dem framgång, kunskap, goda matvanor, popularitet och talang önskar jag dem en god självkänsla. Det är annars lätt att det stannar vid betyg, vikt, pengar och uppmärksamhet. Men vad är det som egentligen borde eftersträvas?

Visst vill man kanske ha smarta, snygga och duktiga barn. Rediga ungar som reder sig själva. Men främst vill jag ha trygga barn. Som alltid vet att de är värda mer än guld och att deras små liv och behov är lika mycket värda som oss vuxnas. Att inte låta sig nedtryckas av någon som tror sig vara bättre.

Men hur uppnår man detta? Det är svårt att hitta ett bra recept. Jag tror att det är lätt att bli bekväm och ändå gå på prestationsreceptet, för till den framgången finns så många sätt att lyckas. Vill vi tro i alla fall. Men vad händer om barnen blir sjuka och inte kan prestera? Om de inte kan fast vi vuxna vill? Får de då höra att de inte duger eller får de veta att det är trots allt är värda allt?

Jag tänker mycket på detta, särskilt när man ser hur strömningarna i media går. Hur kommer mina barn hantera den hetsen och pressen på alla områden? Jag vet inte hur man ska bära sig åt men jag försöker bekräfta dem de är och inte främst det de gör eller hur de ser ut. Det är lätt att bara stanna vid: "vilken fin tröja du har" eller "vad många bokstäver du kan".

När vi var på utvecklingssamtal på förskolan var en av de första sakerna de sa om barnen att de tyckte att de var så trygga, att de hade en tydlig grundläggande trygghet. Det gjorde min dag och då spelar det inte så stor roll att de är tidiga i vissa utvecklingsskeden och senare i andra. Eller att de är bra på vissa saker men mindre bra på andra. De har börjat bygga på sin inre trygghet och den hoppas jag att de fortsätter bygga på. Tyvärr ges inte alla barn den möjligheten. Alla barn förtjänar att få byggas upp. Inte begränsas.


lördag 5 januari 2013

Ibland känner man hur det vibrerar

Det är inte alltid saker och ting sker som man tänkt. Man känner hur marken skälver under fötterna och vibrationerna gör att oron sprider sig i kroppen. Den värsta känslan just då pendlar mellan att få veta och att inte få veta. Man vet inte vad man vill, men man vill att allt ska bli bra. Som förut kanske, eller så bra det går. Men man vet också att det inte kommer bli som förut. Inte helt och fullt. Allt är förändrat, men jag finns kvar. Men är inte densamma.