lördag 2 mars 2013

Ett år går så fort

Idag står vi här igen. På dagen vi både älskar och hatar att gå igenom. Årsdagen då fina Elliot både kom till oss och lämnade oss. Utan att varna innan.

Jag upplever en dubbelhet inför dessa dagar. Man vill låta vemodet ta sin plats, men även framtidshoppet. Skillnaden mot de flesta andra sorgesituationer är att vi inte har några minnen att hålla fast vid. Inga sorgfria i alla fall.

Men vi bär med oss det vi kan, det får på något sätt hjälpa oss. Vi talar vi ofta om Elliot hemma. Det har vi alltid gjort, men nu är även vår treåring med i samtalet och kommer med visa insikter. Det vittnar om att allt inte behöver vara så komplicerat.

Det är vad det är och en sådan här dag stannar vi i det lite extra. Det känns skönt, men vi vet att det inte går att manipulera tiden att stanna ett slag. Det har vi försökt med för att sedan motvilligt acceptera att det inte går. Men ibland är tiden en vän. Sex år. Så lång tid. Jag trodde aldrig vi skulle komma hit, men vi kan inte påverka tiden. Tiden har fört oss framåt. Bit för bit.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar