Oväntade påminnelser

Idag var jag och familjen, precis som vi brukar på söndagar, i kyrkan. En söndag om året brukar församlingen ge alla som fyller sex och tio under året biblar i gåva. Det var den söndagen i dag. Pastorn sa att alla barn som kände sig manade var välkomna fram för att få varsin bibel. Av sexåringarna kom två fram. Ganska få för en församling med en så rik barnverksamhet, så pastorn frågade igen om det inte fanns fler barn som var sex år som ville ta emot en bibel. Då slog det mig. Det var ju den här gången Elliot skulle fått ta emot sin bibel. Han var en av dem som saknades där framme. Det året då Elliot dog miste församlingen även ytterligare en liten kille. Två barn till skulle alltså stått där framme om allt gått som det skulle, och då skulle ingen reagerat över att det var få barn.

Tänk att det även så här många år efteråt märks att det fanns ett år där två små pojkar för tidigt fick lämna världen. De fick inte en chans till det du och jag dagligen upplever. Hela livet är för mig berett för sådana här ögonblick, som blir som påminnelser. Och idag blev det påtagligt. Men det var nog ingen mer som tänkte på det än jag. Det var nog ingen som såg mina tårar i bänken. För egentligen var ingenting annorlunda. Bara lite färre barn.