söndag 26 december 2010

Ännu en jul...


Ännu en jul har firats utan vår lille skatt Elliot. Även om vi omges av liv och barnskratt kan man inte bortse från att det saknas någon i gemenskapen. En tom plats vid julbordet och många julklappar som blir oköpta och outdelade.

Mitt i julens glädje och gemenskap blir vi påminda om att allt inte är som det ska ändå. Det saknas en bit av våra liv och när vi på julafton går till den snötäckta graven blir det extra tydligt. Vi tänker ett ljus i omtanke, även om vi är medvetna om att ingen ser oss. Det blir en symbolhandling från vår sida för att inkludera Elliot i vår familj även om vi inte kan inkludera honom i gemenskapen.

Jag blir påmind om att vara tacksam för de jag har runt mig en sådan här helg. Det blir extra tydligt när man saknar någon särskild. Jag hoppas att vi alla kan känna att vi har något att vara tacksamma för. Någon kanske tycker att det är jobbigt med släktkalas, men var glad att du har så många fina människor runt omkring dig. Så mycket omsorg kommer fram vid jul, men kärleken finns hela tiden där innan. Vi är bara lite sämre på att visa det de andra tiderna på året.

Låt oss bli riktigt duktiga på att visa varandra uppskattning, att vara tacksamma för våra vänner och vår familj. Jag är oerhört tacksam för min familj. Jag önskar bara att den vore komplett...

torsdag 23 december 2010

Julfrid

Jag har jullov nu och det känns fantastiskt. För en stund kan man lägga studierna åt sidan och ägna sig mer åt annat, som familj och vänner. Idag tjuvstartade vi lite med julfirandet genom att julmysa lite med vänner. Det känns bra att kunna samlas och ha trevligt tillsammans utan att det behöver bli för stressigt och hektiskt.

För många är julen en stressig högtid, då det vi vill åstadkomma och vara med om hamnar i skuggan av alla andra bestyr och arrangemang vi måste uträtta och slutföra. Jag hoppas att vi alla denna julen kan fyllas av frid och inse att vi inte mår bättre av att stressa och försöka göra oss oumbärliga.

Vi i vår lilla familj ska fira jul på ett par ställen och det kommer bli en del resande, men tack och lov slipper vi stressa för att ta hänsyn till något visst tidsschema. Vi ska helt enkelt börja här i Vårgårda på julafton och fortsätta i Finspång på juldagen. Jag hoppas att vi kommer få en trevlig helg tillsammans med dem vi älskar.

För Mille blir det hans andra jul och det känns speciellt. Vi vill ge honom trygga traditioner och fina barndomsjular att minnas, så för oss är hans välbefinnande i centrum. Därför hoppas jag att vi kommer kunna få en lugn men händelserik helg där mycket spännande kommer ske. Jag hoppas dock att vi alla ska kunna ta vara på det vi är med om och jag hoppas att vi inte gräver ner oss i måsten och krav som andra och vi själva lägger på oss.

Till sist vill jag skriva en rad tillägnat bebisen i magen. Jag känner att det är full aktivitet på gång och det blir som en tydlig påminnelse om att vår familj är på väg in i en ny fas. Redan nästa år kommer julen firas med ytterligare en liten individ och vi kommer att ha hunnit lära känna denna individ rätt bra. Det känns oerhört inspirerande inför det nya året; tänk vad mycket fint som väntar bakom hörnet, bara man tar sig tid att se efter...

måndag 20 december 2010

Rättvisa?

Ända sedan Elliot dog från oss har vi många gånger mötts av orden: "Nu har ni varit med om erat jobbiga...". Precis som om vedebörande vet att inget mer negativt kommer inträffa. Hur ska man se på en sådan sak? Jag vet givetvis att ingen kan garantera att ingen mer sorg ska drabba vår familj, men när folk säger så känns det dels som om de försöker trösta, dels som om de försöker förmedla en sanning. En sorts livsrättvisa.

När vi hört att vi "haft vårt jobbiga" menar folk också att vi inte bör behöva konfronteras med onödigt jobbiga småbarnssituationer, vilket konstigt nog verkar stämma. Mille har vad jag förstått varit ganska lätt att ha att göra med. Han har vuxit och utvecklats bra och varit sjuk ganska lite och så vidare. Däremot kan jag inte ta åt mig något av dessa uttryck, av olika skäl.

Om man har synen att livet levs i balans, att om man varit med om en kris kan man sedan räkna med att få det ganska lätt, måste man också fråga sig hur man ser på livet i stort. Då finns det ju inte bara en rättvisa i livet utan också en logik i varför vissa drabbas hårdare än andra. En sådan logik vill inte jag ställa mig bakom, då jag vägrar tro att det finns en mening till det lidande människor måste gå igenom.

Hävdar man att man kan få lättnader efter lidande måste ju samma logik finnas innan lidandet fördelas. Då blir även lidandet fördelat efter någon form av logik och vad skulle det vara. Är det de som är lätta att knäcka eller de starka som drabbas av svårt lidande? Den här diskussionen känns helt ologisk eftersom jag är övertygad om att livet inte är varken förutsägbart eller särskilt rättvist. Hur ska man då kunna förklara världens lidande om man menar att det skulle finnas någon typ av rättvisa.

För vår del var det oturligt att vi blev drabbade av att mista vår son, och jag är djupt tacksam över att Mille finns hos oss. Jag tror inte att någon logik ligger bakom Elliots bortgång, inte heller det faktum att Mille är lätt att hanskas med. Det är enligt mig slumpartat. Eller också är det så att vi faktiskt inte lägger vidare stort fokus på när Mille gnäller på nätterna, bajsar dagarna i ända eller matvägrar. Jag har valt att se Milles liv från den ljusa sidan. Killen som är glad, förståndig och som enligt mig sover bra på nätterna. Allt är en fråga om hur vi ser på livet, oavsett om vi tycker det är rättvist eller inte.

söndag 28 november 2010

Bland de bästa i världen

I skolan läser vi mycket om demokrati och om välfärd. Vi läser också en hel del ekonomi och om kopplingarna däremellan. Välfärd kan man ju mäta på många olika sätt. Kanske med inkomst, sysselsättningstal eller ohälsotal. En av mina föreläsare menar att ett av de bästa måtten för att bedöma ett lands välfärd är barnadödligheten som inträffar från slutet av graviditeten tills att barnet är fem år.

Detta mått innefattar många av ett samhälles primära funktioner. Hälsa, utbildning, sjukvård och försäkringssystem. I ett samhälle där god kunskap finns, kan man förebygga mycket och de få gånger de inträffar finns resurser att sätta in för att hjälpa de drabbade.

I Sverige har vi bland den lägsta barnadödlighetn i världen. Det som irriterar mig i detta är så klart att man känner sig extra drabbad då, när man vet att risken att drabbas av detta är så låg i ett land som Sverige. Det gör att många mår väldigt bra, men att de som väl drabbas kanske inte blir bemötta på det sätt som behövs. För folk vet inte alltid hur man ska bemöta en sörjande förälder. För egen del känner jag mig väl bemött av min omgivning och av samhället, men man känner sig på ett annat sätt exkluderad. Man är annorlunda eftersom man genomgått något som de flesta tack och lov slipper.

Vi må ha bland de lägsta siffrorna i världen gällande barnadödlighet, men olyckan kan ändå vara framme, hur mycket man än forskar, förebygger och behandlar. Då är det viktigt att också kunna vara bra på empati och diakoni. Något som vi har i oss som människor, men som vi kanske inte alltid behöver tillämpa i vår absoluta närhet. Men tänk efter lite. Det finns nog fler än du tror som har drabbats av något som ingen annan har, även om det inte är förlusten av ett barn. Ohälsan handlar inte bara om kropp utan också om själ. Vi måste bli bäst på att bli medmänniskor också. Först då kan vi verkligen vara stolta över vårt samhälle.

onsdag 24 november 2010

Lilla Mille

Igår var jag och Kristian på inskolningssamtal på förskolan där Mille ska börja till våren. Det är inte klokt vad tiden går fort. Vi har länge vetat att Mille ska börja förskola när han är ett och ett halvt år, men att den dagen snart är här känns overkligt. Han känns fortfarande så liten, men ändå så stor. Han är så nyfiken och jag märker att han trivs med andra barn och vuxna så antagligen kommer detta passa honom rätt bra.

Redan nu känner jag att jag börjar drabbas av en typ av separationsångest, men det är ju inte för egen del utan å Milles vägnar. Tänk att vi ska lämna bort honom några timmar om dagen och någon annan ska ta hand om honom! Det är en tanke man behöver vänja sig vid. Det kommer minst sagt kännas konstigt när de nya rutinerna ska arbetas in, men jag har högsta förtroende till den personal som jobbar på förskolan, så jag tror absolut att det kommer gå bra. Det är väl bara så att man vid detta skede konfronteras med dessa känslor. Känslan av att man inte längre kommer vara de enda som tar hand om Mille.

Lilla Mille är inte så liten längre. Han springer omkring och kan dessutom göra sig förstådd, även om han inte pratar vårt språk ännu. Han är en egen liten tänkande person och hans liv kommer inte kunna gå hand i hand med våra liv hela tiden. Han måste själv få lära sig nya saker och samla på sig egna erfarenheter och jag hade säkert tänkt dessa tankar oavsett om han gått till förskolan nu eller för ett halvår sedan eller om tre år. Han är ju trots allt min lilla skrutt och jag vill så klart att han ska ha det bra.

Ovissheten över hur han kommer trivas i gruppen gör att man blir lite knäsvag emellanåt, men det är väl bara att inse att det är oundvikligt. Förr eller senare behöver han lämnas ifrån oss och ska jag vara ärlig känns det som en rätt bra tid i Milles liv just nu. Han är väldigt social nu och verkar inte ha några större problem att ta för sig på nya arenor. Jag hoppas att förskolegruppen kommer passa honom och att han känner sig trygg och älskad där.

Någon bebis är han inte längre, men nog är han fortfarande liten i mina ögon. Jag antar att mina tankar uppkommer för att jag på allvar konfronteras med att han håller på att växa från det allra minsta barnstadiet. Man vill gärna hålla kvar honom men jag får i stället försöka njuta lika mycket av nästa fas som den innan. Och trots allt är han ju fortfarande min lilla plutt!

söndag 21 november 2010

Lyckligt lottad trots allt

Jag känner ofta att livet inte riktigt blivit som jag tänkt mig. Mitt barn som jag längtade efter dog under förlossningen och det resulterade i en helt ny världsbild. Sedan dess har jag ägnat oräknerliga timmar åt att tänka på min situation, vad den innebär. Ofta kommer jag fram till att jag tycker att livet är orättvist och oberäknerligt.

Det är ju sant på många sätt, men man glömmer ofta att räkna med alla livets lyckoämnen i analysen. Det att jag trots mina jobbiga erfarenheter, nu är lyckligt och rik, känns ändå helt fantastiskt. Min fantastiska lilla familj håller på att bli större, även om den aldrig kommer kunna bli komplett. Just nu känns tillvaron dock harmonisk och jag känner att jag har kontroll över mitt liv, i den mån jag tycker det är rimligt.

Mille är så fantastisk och underbar och jag älskar honom av hela mitt hjärta. Att få vakna upp med honom gör att vardagen blir helt fantastisk, nästan hela tiden. Kristian, min livskamrat, som jag älskar så högt gör mitt liv rikt och lättare att leva. I stort känns livet bra just nu och min tillvaro berikas av min familj, mina vänner och mina dagar.

Jag hoppas att jag kan behålla denna livssyn ett tag, ett långt tag. Jag känner mig fortfarande trasig på insidan, men samtidigt kan det inte hindra mig från att leva i nuet med min familj. Mina revor inombords finns och kommer nog aldrig att kunna sys ihop helt, men däremot repas de inte upp mer i alla fall. Jag känner att jag har kontroll över min situation, men ändå känns det skört. Jag vet hur sådan här tankeverksamhet fungerar vid det här laget och jag vet således också att det går i cykler. Jag är ändå tacksam för det jag har i livet och jag är även tacksam för det jag får känna.

När man känner smärta är det också en bearbetning och ett helande, jag ser det så. Sedan upptäcker man också i smärtan många ljusa sidor i livet som man inte såg annars. Sådant som ligger dolt i djupa veck. Känslor är något bra och det är det som gör oss till människor. Människor som till varje pris vill överleva och ta sig vidare. För det behöver vi leva nära ljuset.

lördag 13 november 2010

Att hinna med

Nu inför denna lilla bebisens ankomst vill man bereda allt så bra det går. För att göra det satsar jag på att just nu läsa på två terminer samtidigt för att på så vis få lite mer tid hemma med den lille. Då behöver jag inte komma tillbaka mitt i en termin utan kan vänta till efter sommaren 2012. Förutsatt att jag klarar det så klart...

Jag måste erkänna att jag gick in i detta med stor entusiasm och vilja, men jag inser att studierna inte kan ta all min tid. Min tid med famlijen blir svårare att få till och mina så kallade fritidsintressen känns enormt knappa just nu. Mitt problem är att jag inte vill inse mina begränsningar utan att jag så gärna vill hinna med allt.

Jag tror inte att jag är ensam om detta problem. Alltför många gör nog som jag, stressar mellan jobb och familj och glömmer på något sätt bort sig själva. Jag vet för min del att detta är fram till jul, och alltså en kort period, så det får mig att fortsätta se hoppfullt på min plan.

Det jag främst måste hinna med är att ta hand om mig själv och barnet i magen. Jag har kommit in i vecka 23 och jag måste inse att jag har kommit ganska långt in i graviditeten. Det är inte längre en början utan snarare en etablerad resa, där målet blir mer och mer tydligt.

Måtte jag bara hinna med att fixa allt innan. Jag har inte ens hunnit till apoteket för att köpa järntabletter, som jag de andra gångerna började äta i vecka 21. Jag känner dock inte att jag behöver dem, men det kanske inte beror på att jag är pigg och alert. Det kanske har att göra med att jag inte har hunnit känna efter...

lördag 6 november 2010

På något sätt blir det inte lättare


I dag är det alla helgons dag och man märker på kyrkogårdarna att det är mer aktivitet där än annars. För vår del är det fjärde gången vi ser denna helg sedan Elliot dog.

Något som återkommer år efter år är en känsla av ensamhet och ledsamhet som kommer över en lagom till att vädret slår om till höst. Även om man gått igenom denna helg flera gånger blir det inte alltid lättare med tiden. Man blir frustrerad över att man ånyo står vid graven med sitt ljus och sin gravdekoration utan att det hänt något på ett helt år. Vi är fortfarande utan Elliot och han är fortfarande lika saknad.

Den här saknaden blir väldig påtaglig över tid. Från att vara väldigt ny till att bli en del av vardagen. Men inte på ett sätt som gör den osynlig. Nej, saknaden finns i alla moment och det föds hela tiden nya situationer då saknaden gör sig påmind.

Man lär känna nya familjer med treåringar som är födda samma år och visst är det smärtsamt. Dessa situationer finns ständigt närvarande och ett skuggliv utspelar sig vid min sida där jag ser hur det kunde ha blivit och det är inte något som blir lättare med tiden.

Även om helgen river upp mycket är jag glad att jag får vila i mina känslor. Det är ju trots allt mänskligt och vi får en sådan här helg möjlighet att få hjälp och tröst i vår nöd. Ljuset i lyktan vid Elliots grav ser inte mycket ut för världen, men det symboliserar den kärlek vi känner till honom. Det visar att hans finns i våra tankar, inte bara nu utan alltid. Det finns ett rum i hjärtat avskiljt till storebror likaväl som lillebror. Även om det är så jag vill ha det, är det inte lätt för det. Saknaden är svår att hantera och tiden gör det inte alltid lättare.

torsdag 4 november 2010

Något att vänta på

Det känns som om det är så lång tid kvar. Tills den lilla bebisen landar hemma hos oss. Men det är det egentligen inte. Det är bara några månader kvar, men det känns så långt bort för det är ju en bit in på nästa år. Jul och nyår ska hinnas med innan dess och några tentor dessutom.

Bebisen gör sig påmind flera gånger varje dag men annars märker jag inte av det så mycket. Jag har visserligen minskad aptit och mår lite småilla fortfarande, men det är intet jag tänker på så ofta längre. Jag är bara i vecka 22 än så länge och ännu kan jag bära mina vanliga kläder, men det är på håret.

Det är mycket man funderar över gällande det nya barnet. Är det en flicka eller pojke? Kommer bebisen likna Mille, kommer den likna Elliot? Hur kommer det bli att ha ytterligare ett barn hemma?

Det är frågor som får mogna och som vi såsmåningom kommer få svar på. Jag känner en sådan ödmjukhet inför livet och är så tacksam för att jag får var en del av det här. Det är verkligen en välsignelse och jag hoppas att jag kan förvalta denna gåva på bästa sätt. Precis som jag hoppas att jag också tar hand om Mille på bästa sätt. Det är ju ändå det vi föräldrar ska göra. Verka för våra barns bästa.

onsdag 3 november 2010

Ensam med mina tankar

I måndags drog Kristian och Mille österut för att hälsa på farmor och farfar. Eftersom jag har skola senare denna veckan kommer jag ansluta dit först till helgen. Än så länge har det blivit två nätter ensam. På ett sätt är det skönt att vara ensam och riktigt få tid att fundera på det man inte hinner annars. Jag har också tid att pyssla med det som Mille inte tillåter mig att göra annars.

Det är skönt att vara ensam med sina tankar, men det är lätt att dessa tankar skenar iväg. Härom kvällen märkte jag att min sorg fick mig att tänka på mycket av det som blev förgäves. Då är det helt plötsligt inte lika skönt att vara ensam. Då kan ensamheten förstärka tystnaden och göra sorgen större.

Men ibland blir tankarna goda. När jag sitter och kan skapa och skriva för mig själv utan avbrott. Det är skönt och blir någon form av uppbyggelse för själen. Jag kommer försöka njuta av dessa dagar, även om jag kommer sakna mina nära. De finns ju trots allt inte långt borta och jag kommer snart att få träffa dem. Och helt själv är jag ju inte. Jag har ju en lite kille eller tjej i magen som diskret knackar lite då och då. Som för att påminna mig om att jag inte är ensam...

tisdag 2 november 2010

Om hösten blir allting vackert...

Nu ligger löven på marken och träden och naturen har gått till vila för vintern. Men för bara ett kort tag sedan kunde vi se hela naturen i färgsprakande dräkt i orange, röd, gul och grön. Fantastiskt vackert och på något sätt sprudlande av liv, trots att det egentligen är tvärt om. Färgerna vittnar om att en ny period är på väg. Vila och död. Vissnande löv singlar ner, vackra och stilla, för att aldrig vakna upp igen. För mig är det vackert att naturen gör sig fin inför domedagen. Det ska vara fint att avsluta en cykel och döden blir med ens vacker.

För oss människor är det inte på detta sätt. Några av oss bryts ner och blir sköra inför livets uppbrott. Andra drabbas plötsligt av något som för alla var svårt eller omöjligt att förutse. I vår familj blev uppbrotten redan på våren. Den där knoppen som förblir outslagen och sakta singlar mot marken. Elliot fick inte chansen att varken födas eller sprudla av liv av egen kraft.

Varje höst när jag ser de sprakande färgerna tänker jag ändå på vad som mer finns under höstens agenda. Alla helgons dag och allt den innebär. En tid för eftertanke som för min del börjar långt innan oktobers start. Jag behöver den tid av växlande temperatur och färger för att kunna tillgodogöra mig mina egna känslor. Det är vackert tycker jag att naturen klär upp sig inför vila och död. Det är något stort som väntar, även om lövet ensamt singlar ner och trampas på.

Men jag tror att naturens färger och underbara prakt vittnar om att det finns något annat som väntar där vi måste sluta. Det är därför jag ändå gillar hösten. För det blir som en påminnelse om det jag innert inne tror och hoppas på.

torsdag 7 oktober 2010

Dags igen!

Det var inte länge sedan jag lämnade BB med ett litet knyte i famnen. Och snart är det dags igen. Den minsta Mille i världen känns det som ska bli storebror.

Jag har mått illa av och till hittills, det är så jag har känt av graviditeten. Vi har visserligen varit på ett tidigt ultraljud redan, men det känns ändå overkligt. Tänk att vi som tidigare har kämpat så för att bli föräldrar, nu helt plötsligt är gravida igen utan att ens försöka.

Visst är man lite överumplad, men lyckan är total. Det medför några praktiska problem men vad gör det när man ska få något av det finaste som finns. Studierna får jag lägga åt sidan igen för ett tag och vi får samsas så gott det går i vår lägenhet, men jag är hoppfull. Jag kommer gå ut rikare ur denna situation än jag var innan.

När man såg att det låg ett litet knyte i min mage med armar och ben som sprattlade blev man helt tagen. De som har varit med om det vet känslan. Nu om ett par veckor är det dags att få sig en titt igen, och då har bebisen växt till sig. Nu väntar en spännande tid och förhoppningsvis kommer illamåendet att lägga sig snart. Men redan nu vill jag bara njuta!

söndag 26 september 2010

En del av min vardag

I helgen hade jag och Kristian lite tid för oss själva då vi gick på stan, gick ut och åt och sov på hotell. Det var jätteskönt att få lite egentid och Mille var bortlämnad till barnvakt över natten. Jag sov som en stock den den natten och vaknade tidigt, trots att ingen gjort någon antydan till att väcka mig. Men det är väl så att man som småbarnsförälder har en viss dygnsrytm som finns där, trots att man ibland är ledig och har sovmorgon.

Trots att jag sov obesvärat hela natten var jag ändå seg och trött hela förmiddagen, vad kan det bero på? Är det så att jag behöver Mille som håller igång mig på dagarna? Är det så att jag när han inte är i närheten, inte lyckas aktivera mig på samma effektiva sätt som han kan bara genom att finnas till? Det har ju onekligen blivit en ny vardag sen Mille kom. En intensiv sådan, ständigt på språng.

Jag tycker inte det är särskilt jobbigt att vara separerad från Mille, jag vet ju att vi snart ses igen. Det är skönt att få lite tid för sig själv, men när man kommer hem igen blir man helt varm inombords när man ses igen. Då inser man hur mycket man tycker om den lilla killen. Mille är ju en del av mitt liv och jag kan inte tänka mig att leva utan honom. Jag gör en del uppoffringar genom att vara hans mamma, men jag vinner så mycket mer. Det skulle jag aldrig kunna tro om mig själv innan jag blev mamma.

Jag såg inte föräldraskapet som en sådan tillgång som det är, utan mer som jobb och uppoffringar. Tack och lov fick har jag fått Mille och han och Elliot har fått mig att inse att det finns en rikedom i livet bortom det vi kan uppfatta innan. Mille är en del av min vardag här och nu och han lär mig nya saker varje dag. Elliot är också en del av min vardag, fortfarande men på ett annat sätt. Ett mer abstrakt sätt, men ändå konkret för mig. Mina känslor ligger nära mig och det gör dem till en påtaglig del av min vardag.

söndag 12 september 2010

Inspiration och utlopp

När vi skapar och lever gör vi det med hjälp av inspiration. Vi kan inspireras av personer, händelser eller något annat. Vad som driver vår inspiration ger spår i det vi skapar.

Jag får utlopp för min kreativitet här på bloggen. Många av er som läser vet också att jag skriver egna låtar som ett sätt att uttrycka mina känslor och tankar. För mig är båda sätten även ventiler som är värdefulla, särskilt då livet känns lite jobbigare.

Mina sånger vittnar om det jag känner och tror. Mina blogginlägg likaså. Men på olika sätt. Nu har jag kommit in i en period i livet då jag känner att jag har väldigt mycket känslor, men svårt att uttrycka dem. Då behöver man inspiration, kanske utanför sig själv.

När jag skriver min musik inspireras jag från många olika håll. Det kan vara av annan musik, men även av texter eller minnen. Oftast känslor eller tankegångar som gnager och tar tag. När jag skriver blir det för en stund bara jag och pappret framför mig, och allt tycks vara möjligt att få på pränt. Även mina innersta känslor som man då förklär i symboliska ord.

Mina sånger är bara en kanal jag använder för att försöka få männiksor att kunna sätta sig in i något de aldrig upplevt själva. Nu har jag laddat upp lite nya låtar på min myspace-sida för den som vill lyssna. Den hittar du här! De låtar som finns där är författade för ganska länge sedan, men de är ändå speglingar av vad jag har känt och fortfarande ibland känner. En tillflykt även för mig då jag vill minnas och känna på nytt. Hoppas du vill lyssna!

tisdag 31 augusti 2010

Dags igen

I morgon bär det åter igen av till göteborg där jag ska sätta mig i skolbänken. Mer än ett år har gått sedan min senaste tenta och jag har haft en underbar ledighet hemma med Mille.

Jag kanske borde känna mer ångest över att återgå till min vardag, men det känns inte så. Jag tycker det ska bli kul och spännande, och jag vet ju att Mille kommer ha det gott hemma hos pappa på dagarna. Jag hade gärna varit ledig längre, men jag gillar livet som student också. Jag känner att jag inte behöver bli en frånvarande mamma bara för att jag fortsätter min utblidning.

Det kan stundtals vara mycket tufft att plugga, men jag är glad att jag inte kommer gå till ett vanligt nio-till-fem-jobb. Studentlivet bjuder på flexibla tider väl passande en förälder och det tänker jag inte vara sen att utnyttja. Även om böckerna ska läsas, kommer dagarna inte bli lika långa som ett vanligt heltidsjobb, och det känns bra i mammasjälen.

Att det nog är nyttigt att aktivera sig utanför hemmet behöver ingen övertyga mig om. Jag tror att vi alla behöver komma hemifrån ibland och göra något annat, som är vårt eget. Nu kommer en ny termin att börja och jag saknar inte bara föreläsningssalen. Mysiga lunchrestauranger, caféer och gemytliga second hand-butiker är något jag saknar också. Liksom att strosa ner för vasagatan i goda vänners sällskap. Jag tycker helt enkelt att det ska bli skönt att åter få spendera en del av vardagen i Göteborg.

Hur mysigt det än må vara i kuststaden, trivs jag ändå bäst där de jag älskar mest är. De finns i Vårgårda och det är dit jag kommer hem. Jag älskar att röra mig i storstaden, men jag bor helst i hålan.

måndag 30 augusti 2010

Bara fyra år, men ändå så intensivt

Nu är det snart dags att gå till valurnorna igen. En mandatperiod närmar sig sitt slut och en ny ska snart ta vid. Det är inte en så lång tid egentligen, fyra år som lätt försvinner bland massa annat. Men tänk efter var du var för fyra år sedan, och vad som har hänt i ditt liv. För min del när jag tänker tillbaka fyra år har jag svårt att tänka mig en mer händelserik mandatperiod.

Vid denna tid förra riksdagsvalet började jag och Kristian berätta den glada nyheten att vi väntade barn. Vi var förväntansfulla och hade oändliga planer för detta barn som ännu låg trygg i min mage. Magen var visserligen en trygg, men inte till fullo. Följande vår var han inte längre hos oss. Elliot låg visserligen i våra armar, men inte mer än så. Han hade flyttat till himlen, innan han sagt vare sig hej eller farväl till sina nyblivna, stolta, men ack så förkrossade föräldrar.

Efter en intensiv sorgeperiod blev vi gravida igen, ett och ett halvt år senare. Mille var på väg in i våra liv. Vi är så tacksamma för det, men graviditeten blev inte allt för lätt för det. In i det sista tänkte vi på det öde som drabbat oss innan, och vi insåg det sårbara i att man inte kan skydda sig mot hjärtesorg.

Mille var inte död när han föddes, han var full med liv och har varit det sen dess. Han är en så fantastisk skapelse som nu har bott under vårt tak i 13 månader.

Om någon vid förra valet hade sagt till mig att jag skulle uppleva allt detta innan jag på nytt gick till val skulle jag ha mycket svårt att tro detta. Men skulle jag vilja veta? Nej, det tror jag inte. Livet finns inte att tillgå innan det levs och inte heller livets missöden, och det ska vara på det viset. Livet blir mycket rikare utan den vissheten. Oron är stor, men att i förväg veta tragedier och sorger gör oss nog varken lugnare eller lyckligare.

Livet ska finnas här och nu och jag har ännu ingen aning om vad kommande fyra år kommer bjuda på. Jag ser mig som fyra år rikare nu än vid förra valet och allt har berikat mig, och mycket har byggt upp mig. Allt är inte av godo, men mycket går att använda för att livet i alla fall ska bli en aning av det jag tänkt mig. Det tycker jag är en rikedom i sig.

tisdag 17 augusti 2010

Ett plötsligt uppvaknande

På senaste tiden har jag haft väldigt verkliga och obehagliga drömmar. Till dessa har jag även haft ganska brutala och abrupta uppvaknanden. Jag tror alla kan känna igen känslan att vakna upp med ett ryck efter en obehaglig dröm.

Dessvärre har det inte stannat där för min del. Mina drömmar har handlat om Mille, mitt allt. När jag vaknar upp får jag känslan att han är i fara och jag har vid ett flertal tillfällen instinktivt dragit mig mot hans rum för att kontrollera så att han finns där. En gång var det så illa så jag kastade mig ur sängen och slog mig riktigt illa. Det var då jag insåg att dessa känslor och drömmar sitter ganska djupt i mig. Nästan som något i det undermedvetna som ständigt pockar på min uppmärksamhet.

Känslan när jag vaknar är oftast att Mille har kommit ur sin spjälsäng och är på väg att ramla ner för trappan och mentalt blir det för mig ett lopp mot verkligheten, fast jag fastnar en stund extra i drömmen och tror att Mille kommer skadas allvarligt.

När jag väl vaknat ordentligt inser jag så klart att han är trygg i sin säng och att han inte kan ta sig någonstans. Jag känner mig alltid lika ertappad när jag väl landar i verkligheten. Då är tryggheten plötsligt det som är störst. Tryggheten hemma och i hans säng.

Jag antar att allt detta bottnar i min gränslösa kärlek till Mille, men också i min djupa rädsla att förlora honom. Det är inte något jag tänker på om dagen, men visst kan det vara så att de känslorna bearbetas när jag sover. Jag är ingen drömtydare, och inte ens särskilt intresserad av det, men senaste tidens händelser har gjort att jag ofrivilligt fått göra en resa till ställen jag inte kan kontrollera. Det konstiga är att även dessa ställen är en del av mig.

lördag 31 juli 2010

Större än ord kan beskriva

Det är svårt att beskriva den känslan man känner när man går in i Milles rum och tittar till honom innan man själv ska gå och lägga sig. Han har sedan några timmar sovit och har är så fridfull och avslappnad där han ligger och det ser så äkta ut. Man ser hans lilla bröstkorg röra sig upp och ner och man ser den lilla handen krama om snuttefilten. Nappen har han spottat ut för länge sedan, så den ligger i sängen en bit bort.

När man står där känns allt så perfekt. Han är frånvarande, men ändå känns han så nära. För ett ögonblick får jag förlora mig i hans fridfulla andetag och anspråkslösa ansiktsuttryck. Mer påtagligt än någonsin känner man kärleken som bottnar i hjärtat och som sprider sig till varenda cell i kroppen. Jag vet inte hur jag kan beskriva den känslan annars.

Ibland känner man nästan tårarna bränna när man står där, för man tycker det är så stort och fint. Men också så oskyldigt, på gränsen till skört. När man står där kommer oron över den man älskar. En oro över vad som väntar i hans liv som än så länge är så nytt. Vad kommer bli hans bekymmer, hans glädje. Vad kommer bli hans sorg, hans lycka?

Vill inte tänka på det. Vill bara drömma om det liv vi kommer få tillsammans. Allt känns så ärligt i kväll och jag vill bara vila i det. Hans drömmar är så fjärran mig, men ändå så nära. Bara en bit bort.

söndag 25 juli 2010

Ett år med Mille



För några dagar sedan hände det! Mille fyllde ett år. När det hände var vi på semester på en lägergård med 140 andra så det blev ett stort kalas kan man säga. Det känns mycket konstigt att han redan är ett år gammal. Detta lilla knyte som låg i min famn för ett år sedan, i princip orörlig, har nu börjat gå och härjar och pratar för sig själv. Det är så ofattbart. Detta mirakel som jag fått följa på nära håll.

Samtidigt har han flyttat in helt och fullt och det känns som han alltid funnits. För hur hade vi det innan. Den verkligheten känns ganska fjärran, men ändå bara ett år borta. Nu är livet helt uppfyllt med denna lilla krabat, vår glädjespridare, vår oro, vår skatt.

Nu har han flyttat in i eget rum och känns direkt så stor. Men det är han ju inte. Mycket har hänt, men han är fortfarande vår lilla skrutt. Han behöver fortfarande mycket omvårdnad, men samtidigt är han mycket mer självständig.

Han vill klara sig mer på egen hand och han har utvecklat tydliga personlighetsdrag. Tänk att jag bara haft honom hos mig i ett år, men ändå har han blivit hela min värld. Tänk att jag för ett år sedan inte kände honom alls, men ändå skulle ge mitt liv för honom. Tänk att han efter ett år fortfarande kan somna i min famn och jag kan viska till honom: "Jag går med dig till världens ände om det krävs"

måndag 12 juli 2010

Ensam hemma

Under tiden som jag gjorde mina sista arbetsdagar innan jag än en gång ska gå hem på föräldraledigt åkte Kristian och Mille till farmor och farfar. Då blev jag ensam hemma i två nätter i väntan på att komma efter när helgen kom.

Jag vet att det är rätt vanligt med separationsångset till sina barn, men jag kan inte påstå att jag upplevt det med Mille. Jag känner mig oerhört trygg med att jag kommer se honom snart igen, och då blir det inte jobbigt med separationer som bara är för ett tag.

Faktum är att jag till och med kunde njuta av att ha lägenheten för mig själv, utan att behöva ta hänsyn till någon annan. Tyvärr hade jag ju inte sovmorgon om mornarna, det hade jag inte tackat nej till om jag kunnat. När jag pratade med Kristian i telefon och hörde Mille prata i bakgrunden blev jag givetvis påmind om hur mycket jag saknar dem, men det var inget jag tänkte på för jämnan. Det var jättekul att återse varandra och jag vill ju leva tillsammans med mina killar.

Det kan nog vara nyttigt att få en paus ibland, men det är ju vardagen man vill leva i. Man älskar ju sin lilla familj och vill leva tillsammans så mycket det bara går. Men visst uppskattar man att emellanåt kunna göra det där man velat så länge men inte fått tid till. Problemet är bara att jag inte hann göra allt det där jag trodde jag skulle hinna nu under dessa dagar. Jag han nästan inte med någonting mer än att bara vara. Så alla de projekten får vänta ett tag till...

torsdag 24 juni 2010

Mammajobb och pappaledighet

I veckan var det dags för mig att börja jobba för första gången på ett år. Jag var rätt nervös och kände mig något illa till mods precis innan. Detta på grund av att ju närmre första dagen på jobbet jag kom desto mer ville jag stanna hemma med Kristian och Mille. Det är väl så antar jag. Jag har sett fram emot att få jobba dessa tre veckor ända sedan jag bestämde mig för det, men sen när perioden närmade sig kändes det mer och mer attraktivt att stanna hemma i stället.

Nu har jag hur som helst jobbat en tredjedel av tiden och jag måste erkänna att jag gillar det. Dels för att jag får lite tid för mig själv och dels för att jag får möjlighet till ren vuxenaktivitet. Jag älskar att prata om barn och att vara med barn, men sanningen att säga är det rätt skönt att få en paus från det ibland. Nu får även Kristian lite extra kvalitetstid med Mille och de får pröva på att vara ensamma tillsammans i vardagen i några veckor. Det tror jag både de mår bra av och tycker är kul.

Dock är jag glad över att jag i nuläget bara ska jobba totalt tre veckor. Det gör att det inte känns så mycket som ett jobb, utan mer som en bisyssla. Konstigt, men sant. Eftersom jag jobbar en så begränsad tid kan jag slappna av i att jag faktiskt inte har all tid i världen och därför inte hinner på att begrava mig i arbete. Sedan är det skönt att snart få vara hemma igen, särskilt om det fina vädret håller i sig. Det känns lagom att jobba tre veckor för att sedan få vara sju veckor tillsammans med min man och min son på heltid.

Sedan till hösten skall pappa vara hemma medan jag ska börja studera igen. Det känns också bra även om det blir mer och mer verkligt. Jag är inte så rädd längre att vara borta från famlijen några timmar om dagen. Dagarna går ju så fort och när man väl är hemma igen kan man fortsätta där man slutade.

Denna långhelg ska jag ladda inför kommande veckorna. Jag antar att jag inte kommer tycka det är lika kul sista veckan, men då är jag å andra sidan nära min långa ledighet. Jag är glad att jag bestämde mig för att jobba, även om jag varit orolig för att vi i familjen inte ska få tillräckligt med tid tillsammans i sommar. Men sju veckor är ändå bra mycket mer än vad de flesta andra får...

lördag 19 juni 2010

Hur ser ett framgångsrecept ut?

Min fråga handlar inte om karriär eller förmögenhet. Den handlar inte heller om att bära kungliga titlar eller att eftersträva hög status. Vad jag undrar är helt enkelt hur man får sin familj att må bra och sig själv likaså. Det tycker jag är en eftersträvansvärd framgång.

Idag har vi fått följa kungahusets festligheter i all dess prakt och det är symboler för framgång på ett sätt. Jag tycker att det kan vara kul att för en stund få följa dessa oåtkomliga människor, för det är de nästan. Däremot vill jag inte att man ska fastna i det och tro att det är detta allt handlar om. För det är lätt att tro det när allt so visas på tv är program med fokus på kungafamiljen och det stora bröllopet.

Jag tror det ligger en stor hemlighet i en riktig framgångssaga. Prins Daniel förvandling från vanlig grabb till prins är verkligen en framgångssaga, men även vi som inte blir prinsar och prinsessor kan få oss framgång. Vi kan eftersträva personlig utveckling och uppfyllande av våra drömmar. Framgång som bara vi själva kan mäta. Utan att vara beroende av omgivningens måttsatser. Jag tror att vi alla vill känna framgång, men vi alla definierar denna på olika sätt.

När jag ser tillbaka på mitt liv på ålderns höst vill jag känna att jag har gjort det jag kunnat för att utveckla mig själv, min familj och min omgivning. Det skulle jag betrakta som framgång. Däremot vet jag inte hur man uppnår detta. Jag skulle tro att man inte komponerar ihop ett sådant framgångsrecept baserat på teorier man funderar på i förväg. Jag skulle snarare tro att man utifrån sina erfarenheter, lyckanden och misslyckanden, bildar ett handlings- och tankemönster som fungerar i ens livssituation. Detta kan kanske sedan, om man är lyckligt lottad, leda en till den framgång man vill ha.

Min önskan är som sagt att jag skall kunna vara nöjd när jag ser tillbaka på mitt liv. Jag vill känna att jag levt ett rikt liv som gynnat de jag har i min närhet och jag vill känna mig tillfreds med mina beslut. Det känns som en utopi, men är inte många av våra mål det. Och varför skulle de inte kunna vara lite orealistiska, de gör de bara mer attraktiva. Våra liv kommer i slutändan inte göra oss till de perfekta människor vi vill vara, men förhoppningsvis gör de oss något lyckligare. Om vi har tur.

söndag 13 juni 2010

Säkerhet = Trygghet?

Hur ska man göra för att verkligen känna sig trygg? I dagens samhälle finns många recept för att simulera trygghet. Vi har ständigt tillgång till mobiltelefon, vi kan gå kurser i självförsvar och vi kan till och med installera inbrottslarm hemma med tillhörande övervakningskamera. Men gör detta oss mer trygga. Visst gör det att vi kan känna oss säkrare, men tryggheten är enligt mig något som kommer inifrån och inte något som man kan uppnå genom ýttre beskydd.

Säkerhet vill vi också ha, men det är enligt mig inte samma sak. Att vara säker i sitt land känns inte lika betryggande som att vara trygg i sitt land. Säkerhet kopplar jag samman med barriärer, övervakning och till och med vapen. Trygghet förknippar jag med vänskap, moder- och faderskap och nära relationer. Säkerhet skapar misstänksamhet och skepsis mellan grannar och invånare. Trygghet skapar samhörighet och tillit. Säkerhet gör att man sover med larmade dörrar och fönster medan trygghet gör att man vågar sova med dörren olåst.

Själv känner jag trygghet i min Gudstro. Vi kan väl alla den gamla kända psalmen: "Tryggare kan ingen vara, än Guds lilla barnaskara". Med de orden blir texten meningsfull och positiv. Det skulle kännas konstigt att sjunga: "Säkrare kan ingen vara, än Guds lilla barnaskara". Men det kanske bara är jag...

Kanske tänker jag som jag gör för att de primära rädslorna i mitt liv inte ligger i det man kan övervaka och kontrollera med elektronisk utrustning. I mitt liv handlar rädslorna om något mer bräckligt. Jag är rädd för att förlora mina närmaste. I min hantering av den rädslan är det inte ökad säkerhet som är lösningen. Jag söker i stället trygghet i mig själv, Gud och min närmaste omgivning.

När sjukdom eller död drabbar oss hjälper det inte att man har den senaste säkerhetsutrustningen. Inte heller sann trygghet kan ändra det som skett, men den kan få dig att trots allt känna ett lugn i allt kaos. Därför tycker jag inte att säkerhet och trygghet är samma sak, även om det finns många likheter.

torsdag 10 juni 2010

Från dramatik till motorik

Dagarna som varit har flutit på relativt lugnt. Detta trots att det stått mycket på schemat. Det trots det varit en vardagslunk som passat både mig och Mille. Idag hände det grejer, även om det inte var något dramatiskt. Vid flera tillfällen idag har Mille stått själv utan stöd i ett par sekunder. Inte särskilt länge kanske någon tänker, men i mina ögon ser jag det som ett steg i rätt riktning.

Något annat han gjort idag är att han börjat krypa ordentligt på knäna. Han har tagit sig fram ålandes i några månader nu, och krupit på alla fyra bara vid vissa utvalda tillfällen. Då har det dock slutat med att han gett upp och börjat åla igen. Varför lära sig något nytt när det gamla fungerar bra? Nu verkar han dock ha utvecklat kryptekniken tillräckligt för att byta stil och trots att det går lite ostadigt kan han ta sig fram riktigt fort om han vill. Det var på samma sätt när han började åla. Helt plötsligt var det som om han kom på hur han skulle göra och då, från en dag till en annan, fungerade det helt enkelt.

Det haglar tätt mellan framstegen i den här åldern och det är jättekul. Det man däremot märker på sig själv är att man nu när det är som mest intensivt är som sämst att dokumentera. I början tog man hur många bilder när han bara låg och sov, eller tittade upp i taket. Nu däremot, när han ålar, kryper, ställer sig mot möbler och går med lära-gå-vagnen använder jag inte alls kameran eller filmkameran lika ofta. Ganska konstigt, eller hur? Eller också beror det på att man inte har samma tid längre. I stället för att fota får man passa upp så att inget går sönder eller så inte Mille går sönder.

Jag får i alla fall försöka att föreviga Milles första tid lite bättre. Det är ju kul att se tillbaka på sedan. Det tycker i alla fall jag, när jag ser tillbaka i gamla fotoalbum. Men förhoppningsvis blir jag bättre på det bara genom att skriva dessa rader. Det får bli som en påminnelse för mig.

onsdag 9 juni 2010

Ge mig luft!

I helgen var vi på kalas med allt som hör till. Det bjöds på mat och i goda vänner och nya vänners lag samtalade vi och fördrev tiden. Mille skulle också ha mat förstås. Till efterrätt blev det äpplebitar.

Efter att jag tagit lite av buffén hörde jag hur ett barn hostade till. Efter ytterligare en hostning hörde jag att det var Mille, men jag blev inte orolig för det. Han sätter ofta i halsen och har alltid lyckats lösa det och innan man vet ordet av gapar han och vill ha mer mat. Så var det inte denna gång. Han fortsatte hosta och jag lade märke till att Kristian slet upp honom ur barnstolen och tog honom i famnen. Då mötte jag Milles blick för en stund och den var tårögd och full av panik. Tusen tankar sköljde genom mitt alldeles för trånga huvud just då. Jag förstod ingenting. Vad var på väg att hända? Här står jag och min älskade son får ingen luft.

En äppelbit hade halkat ner i halsen och täppt till helt. Kristian som en månad innan gått en första-hjälpen-kurs för barn och spädbarn, visste precis hur och var man skulle slå för att med största sannolikhet få upp äppelbiten igen. Han slog en gång, inget hände. En gång till, inget hände. Han fick slå upp till sex gånger innan äppelbiten kom upp och Mille åter kunde få luft.

Tänk vad små marginaler man lever med ändå. En diameter på ett par centimeter täpps till och därmed kan allt vara över. Man vill inte tänka tankarna, men de flyttar in och kommer oinbjudna. Jag har redan hållt en begravning för mitt ena barn och tänker göra allt som står i min makt för att slippa göra om den proceduren.

Mille klarade sig fint, men mycket korta stund dramat pågick han man se många scenarion framför sig. Framför allt såg man Mille som hostade och bokstavligt talat kämpade för sitt liv utan att förstå vad det var som pågick. Det var nästan det som gjorde mest ont att se. Se sitt barn lida med panik i blicken.

Jag tackar Gud och min man att Mille klarade sig utan några skador. Allt gick väl denna gång, men jag tänker ändå "tänk om". Det är ingenting jag kan hjälpa, men det har att göra med sårbarheten i situationen. Det kan ha handlat om millimeter, kanske inte. Vad jag vet är att jag aldrig någonsin under Milles levnadstid varit så rädd. Aldig har jag fruktat så över hans liv. Det gör att hjärnan överarbetas av alla nya tankar och intryck. Inte konstigt att man blir helt darrig efteråt.

Efter det att adrenalinet slutat verka började tårarna rinna i stället. När Mille återfick förmågan att få i sig luft gick samma luft ur mig. Jag kände mig helt matt kunde inte göra annat än att sitta med mina tankar. Och det behövs efter en sådan händelse. Efter detta har vi inte gett Mille äpple igen, även fast vi vet att han ätit det förut. Nu ett tag framöver blir det mjuka frukter, tills vi återfått lugnet och tilltron till att även hårda bitar kan vara bra att få i sig. Och då hela vägen ner till magen.

onsdag 2 juni 2010

Livet jag längtar efter

Jag kom till insikt idag när jag var ute i gräset och lekte med Mille att jag befinner mig på en plats i livet då jag trivs oerhört bra med tillvaron. Just nu finns det inte mycket som jag är missnöjd över, i alla fall inte bland de faktorer jag kan påverka. Och det är ju där vi ska leva. Det är inte nyttigt för oss att gräva ner oss i bekymmer som vi inte ändå inte kan göra något åt, även om det ibland kan vara både nödvängigt och nyttigt. Bara vi inte fastnar där. Det vi bör göra är att vara tacksamma för det vi har att vara glada över. Men visst är det en konst. Men övning ger färdighet, även i detta avséende. Det kan jag vittna om.

När vi drabbas av svårigheter föder det en process hos oss. Vi blir visa av att komma igenom våra skuggområden och det är något vi bör vara tacksamma över. Den visdom vi samlar på oss i livet bör hjälpa oss att komma till ro när bekymmerlösheten kommer över oss. Vi borde förstå bättre än att oroa oss för år som kommer. När vi bara kan vila i nuet och det fantastiska vi är i då måste vi ta den möjligheten för att samla kraft och energi. Eller för att bara vara.

Denna fantastiska dag ger mig inget annat än möjligheter. Jag har inga bekymmer som tynger ner mig särskilt mycket och inga måsten. Bara roliga aktiviteter och lediga dagar, förhoppningsvis soliga. I höst kommer min vardag förändras och måsten kommer introduceras och även andra saker som kommer innebära bekymmer. Därför vill jag bara njuta av det som blir mig givet här och nu, även om det är för en kort stund! Nu känns det inte som om jag behöver vänta längre. Livet jag längtar efter är nu!

måndag 31 maj 2010

Svart på vitt

Om det är någon gång man blir presenterad kortfattat så är det i de små häften man får på bröllopsmiddagar, då det står ett par meningar om varje gäst. Sedan Mille föddes har jag lite grand med bävan tittat på dessa textrader, som ska beskriva mig.

I helgen blev jag dock varm i hjärtat och mycket glad när jag läste vad som stod. Jag blev beskriven med diverse egenskaper som var smickrande, men det var inte därför jag blev lättad och glad. Anledningen var att det stod att jag har två söner! Jag hade väntat mig att det skulle stå nybliven mamma, eller något sådant, men så blev det inte.

När jag gick på bröllop efter att Elliot dött förstod jag mycket väl att det inte stod något om att jag var mamma. Det var verkligen ingenting jag väntade mig och egentligen inget som var av intresse för mina bordsgrannar. Även efter att Mille kommit till oss har jag inte blivit illa berörd då jag omskrivs som enbarnsmor. Däremot hajar jag till och läser stycket flera gånger, som för att kontrollera. Konstigt, eller hur?

Därför blev jag både glad och chockad när jag såg att Elliot var inkluderad i min korta beskrivning. Det kanske låter mycket märkligt att jag gläder mig för en sådan liten sak, men för mig är det något att glädjas åt. Och för mig är det inte alls märkligt. Elliot finns ju med i mina tankar dagligen och det gör mig glad att han även finns i andras tankar, om än bara ibland...

Tack Hanna och Andreas för omsorg och vänskap. Lycka till i ert nya gemensamma liv och ta vara på varandra. Ni är fantastiska!

måndag 24 maj 2010

Nästan som vanligt

Jag känner att min livssituation har landat i något man kan kalla vardag, och jag älskar det. Det känns nästan som vanligt. Det är bara det att jag inte vet vad "som vanligt" är. På ett sätt är det när allting började, innan Elliot och på ett annat sätt efteråt, efter han dött. Då man anpassade sig till en ny men bestående vardag. Nu har ännu en ny vardag tagit vid och såsmåningom blir väl det referensramen till "som vanligt".

På något sätt har jag svårt att släppa taget om Elliot. Jag vill gärna att han på något sätt ska finnas med i min vanliga vardag. Jag vil inte erkänna en vanlig tillvaro där han inte finns med. Men jag måste nog det. Tyvärr går det inte att få en vanlig tillvaro där mina två pojkar finns sida vid sida. Inte i denna värld i alla fall.

Den vanliga vardagen är här och nu och Mille är mitt i den. Som ensamt barn. Hur jag kommer tänka framöver när jag säger "som vanligt" återstår att se. Jag tror att jag än så länge lever kvar i mitt nygifta, naiva tillstånd när jag relaterar till det. Då livet var alltför lätt. Men det var många år sedan nu.

Den vardagen jag hade då är långt bakom mig, men jag kan ändå älska livet jag har nu. Även om det inte blev som jag tänkte mig. Jag saknar dig Elliot!

måndag 17 maj 2010

Bland det finaste

När man älskar någon så mycket som sitt barn finns där också en speciell oro. Särskilt över de okända och nya situationer man ständigt ställs inför. För vår del handlar det om alla nya faromoment som uppkommer när Mille ställer sig upp längs med möbler och sträcker sig efter diverse saker.

Det finns mycket att tänka på. Man tänker på fallrisken och man tänker på att hålla undan vassa föremål och även heta vätskor. Vad vi däremot inte hade tänkt på i helgen när vi var bortresta var att resesängen stod precis vid fönstret. Det innebar att Mille, när han ställt sig upp, hade fri tillgång till krukväxterna som stod på fönsterbrädan. När vi i lugn och ro satt och varvade ner i vardagsrummet hörde vi en smäll från sovrummet och vi sprang så klart dit för att ta reda på vad som hade hänt.

Där möts vi av en flinande liten kille som stolt håller ett blad i handen. Först blir vi lättade av att han inte fått krukan på sig, men sedan börjar vi oroa oss över om han fått i sig något av växten och om den i så fall är giftig för honom.

När man börjat tänka i de banorna är det svårt att få bort tankarna. Detta trots att Mille tittar på en, utan minsta tillstymmelse till sjukdom. Det är väl helt enkelt att det är uttrycket för den oro man känner, den kärleksförklaring den är. Efter lite efterforskning kunde vi lugna oss med att växten var helt ofarlig och då också få ner pulsen en aning.

När man som föräldrar betraktar den här oron hos varandra är det faktiskt ändå något mycket vackert, även om det kan vara obehagligt för stunden. Det är fint att se en person älska en annan så mycket. Och tänk sedan att få vara del av en sådan konstellation själv. Det gör en trygg, även om man ibland är orolig.

söndag 9 maj 2010

Jag och Mille

Nu i ett par dagar kommer jag och Mille vara själva här hemma. Kristian är på skolresa med sin klass och jag är kvar hemma. Jag har haft hand om Mille själv förut, så jag vet att jag klarar av det bra. Det är väl mest det att det blir så mycket att tänka på när man är själv om det, och mer att göra. Dessutom vill jag ha min man nära mig.

Man sätts verkligen på prov när man är själv med sitt barn över en längre tid. Tålamodet testas, flexibiliteten prövas och även kreativiteten. Niomånadersbebisen är inte alltid lätt att få nöjd. Jag har kanske varit lite extra snäll mot honom idag, man får välja sina strider när energin sviktar.

Det märks så tydligt ett tomrum när det inte är som vanligt. Det saknas någon. Ändå ska allt fungera som vanligt. Om bara Mille sover då han ska så får jag lite tid att samla upp mellan varven. Det bästa är nog bara att inte göra för stor grej av det. Det är ju helt fantastiskt egentligen att få så mycket kvalitetstid men sin pojk, alldeles själv. Tänk vilket privilegium. Jag och Mille!

torsdag 6 maj 2010

Åter i vardagen

Nu har min lille pojk varit frisk sedan början av veckan. Jag har hållt mig hemma ett par dagar extra för säkerhets skull, men han verkar onekligen vara helt återställd. Jag har till och med kunnat återinföra hans ordinarie meny med gröt och annat gott som han inte fått i sig när han varit lite skum i magen.

Både igår och idag har vi varit ute och åkt. Det har varit skönt att kunna vara lite spontan och fri och dessutom få tid för många samtal och fikastunder utanför hemmets fyra väggar. Kalla mig rastlös, men det må vara så.

Frihet i alla ära, men det bästa är ändå så klart att Mille mår bra och verkar vara helt oberörd av det han varit med om. Det är en glad liten kille, möjligtvis något tröttare än vanligt, som är med mig på dagarna. Jag känner mig så oerhört priviligerad som får ha en sådan fantastisk liten kille hos mig. Och denne är hälften av det tvåmannalag som nu återigen är på fötter. Mer taggade än någonsin!

tisdag 4 maj 2010

21 plattor...

Jag börjar bli trött på att bara gå hemma. Jag vill ta med Mille ut i solen och gå ut på utflykter och se vart vi hamnar. Jag ser fram emot att fika med andra föräldrar och gå ut på promenader. Man behöver inte vara borta från vardagen länge för att sakna den. Förutom att ha burit runt på den lilla sjuklingen har jag uträttat det mesta här hemma känns det som. För den som är intresserad har vi 21 takplattor i vardagsrummet...

Det känns lite småaktigt att vara uttråkad på det här sättet. Jag har ju goda förutsättningar att göra något bra av min tid och därför känns det inte okej att gnälla över det. Jag vet att jag har enormt mycket att vara tacksam över, därför känns det inte helt rätt att klaga. Men ändå gör jag det.

Mille är i princip frisk nu, han är bara lite matt. När vi är tillbaka i de vanliga rutinerna kanske jag kommer säkert sakna dessa lugna dagar, med långa tupplurer och lugna aktiviteter. Men det är väl som med allt annat. Man vill ha det man inte har tillgängligt och man ser inte det goda i det man har förrän det är förlorat. Och det gäller båda vägarna.

måndag 3 maj 2010

När kan man slappna av?

De senaste dagarna har man mer eller mindre gått på helspänn. Mille har kräkts i tid och otid och han verkar välja sina tillfällen väl. Han kräks inte så många gånger på en dag, men när han väl kräks kommer allt upp. Vi hoppas att han snart blir frisk och i väntan på det sitter man på nålar medan man matar i väntan på en eventuell fontän.

De kommer när man minst anar det och därför kan jag inte helt slappna av. Jag är inte van vid att gå och vänta på detta sättet så jag tycker det är rätt ansträngande. Jag är rätt tacksam att jag inte går runt och är orolig jämt för det måste vara energikrävande. Dock när vardagen ändras, så blir man också mer orolig och har därför svårare att slappna av.

När jag befinner mig i den här situationen tänker jag ändå på föräldraskapet i stort. När detta är över kan jag slappna av, men kan vi som föräldrar egentligen det. I bakhuvudet finns det ändå tusen och åter tusen saker att oroa sig över, även om man inte plockar fram mer än möjligtvis någon sak åt gågnen ibland när man har en svacka.

Sedan finns det vissa orosmoment som finns med över en längre tid. De blir som ett resesällskap, som man till slut förväntar sig skall följa med. Precis som en skugga. Senast jag upplevde detta var under sista delen av graviditeten och första delen av Milles liv. Rädslan och skräcken över att förlora honom och inte få en ärlig chans att lära känna honom. Jag var, inser jag nu i efterhand, mer orolig än vad jag vid tillfället varken vågade erkänna eller förstå. Skulle jag förstått det helt och fullt skulle jag nog inte vågat.

Jag känner inte till vardags någon påtaglig oro, men det skulle väl vara lögn att påstå att man helt slappnar av. Det gör man nog inte, men man kan ju ändå känna sig lugn. Det tycker inte jag är motsägelsefullt. Oron man bär är ofta en oro över barnets hälsa och välbefinnande. En oro direkt kopplad till kärlek man känner. Det är ju inte så konstigt. För det man älskar högst vill man heller inte förlora. Och då blir det ens svaghet likaväl som styrka. Det är där oron har sitt ursprung. Men visst är det vackert?

söndag 2 maj 2010

Nära till hands

Igår när solen tittade fram på eftermiddagen tog jag en kort promenad över gatan till kyrkogården. Jag hittade lite blommor på vägen som jag plockade och satte i en liten vas som vi har vid Elliots grav.

Det kändes så stillsamt och rofullt att gå dit igår, en liten paus från vardagen på något sätt. Och eftersom vi bor så nära numera blir det verkligen dessa stunder lättillgängliga. Jag satte mig ner i gräset och bara njöt av vårsolen och tog en sådan paus jag egentligen skulle vilja ta oftare. Men på senste tiden har veckorna och månaderna försvunnit bort och jag har egentligen inte haft tid att bara sitta och tänka.

Det tär lite att gå till graven, men det bygger också upp en aning. Stillheten och det vackra gör att närheten till det som är stort blir så tydlig och klar. Det är en fantastisk känsla. En sekund av klarhet, inte mer, men det räcker för att gå hem igen med lyft huvud och känna att man faktiskt kan uträtta något genom att inte göra någonting.

Och tänk sedan att detta är min granne. En park som inte anpassar sig det minsta till nuet, utan som tidlöst bara finns där. Där finns egentligen ingenting mer än minnesstenar, men ändå inbjuder miljön till eftertanke och stillhet. Frågan är bara om du stänger till eller öppnar upp vid en sådan inbjudan. Jag har valt att öppna upp, vad gör du?

lördag 1 maj 2010

I mammas famn

Det var inte bara oflyt med maten igår utan troligtvis magsjuka, eftersom killen inte lyckades behålla någonting av det vi gav honom under gårdagen. Dessutom hade han hög feber av och till och såg riktigt hängig ut. Det fick bli välling och vätska för hans del igår, för om man tog det i små portioner fick det stanna kvar, för det mesta i alla fall. Det var skönt att få hålla honom i min famn och försöka få honom att må bättre. Även om han var varm, så kände jag mig trygg på något sätt när jag fick ha honom nära. Över det stora hela är jag inte särskilt orolig. Det är ju egentligen bara att vänta ut, även om det är trist att se att ens barn inte mår bra.

Doch fanns det stunder när jag fick en obehaglig känsla i hela kroppen när jag satt med det allt för varma och slöa knytet igår. Jag började tänka på vad som skulle hända om han inte blev bra. Konstiga tankar på ett sätt, eftersom magsjuka inte direkt är något man dör av. Men på ett annat sätt är de tankarna inte alls konstiga, inte i vår familj.

När man håller ett sjukt barn känns det så skört och naket på något sätt. Allt blir så tydligt sårbart. Men trots det finns det ändå något vackert över det bräckliga och svaga som får bli synligt. När ingen energi finns över till annat och han bara vilar i min famn känner även jag mig sårbar, fast på ett annat sätt. När man har något så värdefullt hos sig har man också så mycket mer att förlora.

Idag har han mått mycket bättre och febern är i princip borta, men ändå så tänker jag på hur lätt det är att tillvaron inte blir som man tänkt. I detta fall blev det bara en ynka magsjuka, men nästa gång kanske diagnosen är annorlunda. Under hans nio månader långa liv har han hunnit råka ut för både det ena och det andra, men inget allvarligt tack och lov. Därför har jag ändå lyckats hålla mig lugn.

Något jag ändå kan veta med säkerhet är att detta inte är sista gången Mille är sjuk. Det kan göra mig lite orolig. Inte det faktum att han kommer bli sjuk igen, utan det faktum att man inte vet vad som kommer drabba honom. Innerst inne finns ju den där rädslan som alla föräldrar bär på, på ett eller annat sätt. Den rädslan som man inte vill yttra, men som ändå finns så konkret i våra medvetanden. Vi är rädda att hamna i en situation där vi inte kan göra något. Där något annat har kontrollen över hälsan. En situation där vi bara kan vara betraktare, när allt vi vill är att vara aktörer. Där vill ingen befinna sig.

fredag 30 april 2010

En helt vanlig morgon...nästan


De senaste dagarna har Mille tagit sovmorgon. Inte mig emot! Idag sov han ända till kvart över nio och det är nästan rekord. Jag går i vanlig ordning ner och värmer välling till honom, som jag ger när jag kommer upp. Än så länge är allt som vanligt! Efter halva flaskan ser jag bara en vit fontän komma ur hans mun och näsa. Stackare! Det verkar som om han svalt fel på något sätt och sedan hostat upp hela portionen. Av hans min att döma tror jag han blev lika chockad som jag.

I stället för att gå iväg till öppna förskolan nu på morgonen fick vi göra en grovsanering och om en stund när han har smält händelsen ska jag försöka ge honom lite gröt. Jag blir ständigt påmind om detta att man som förälder inte kan planera mycket. Det man planerar blir ofta ändrat på grund av någon omständighet man från början inte räknat med eller har kontroll över.

Jag som gärna planerar in aktiviteter och vill hitta på saker har haft lite svårt att anpassa mig till detta. Samtidigt avstår jag så klart från alla aktiviteter för att vårda mitt kanske inte sjuka, men just nu ganska yrvakna och chockade barn.

Föräldraledighetens aktiviteter har skett på Milles villkor, samtidigt som det egentligen är för min skull jag hittar på allt som jag gör på dagarna. Jag skulle ha svårt för att vara hemma om jag inte kunde gå på några kringaktiviteter. Jag sitter gärna hemma och leker och myser men inte hela dagen alla dagar. Det är inget för mig, särskilt inte nu när Mille till och med börjar tröttna på leksakerna och de allt för välbekanta rummen.

Idag blir jag i alla fall hemma i väntan på att se om Mille är sjuk eller om det bara var oflyt med matstrupen. Öppna förskolan är ju öppen även nästa vecka och det föds nya tillvällen varje dag för att aktivera sig. Trots allt behöver man ibland bara sitta hemma och gosa och ha det mysigt. Och idag tjuvstartar vi lite på fredagsmyset, innan pappa hunnit komma hem.

torsdag 29 april 2010

Var går gränsen. Inte vid 22 i alla fall!

Läste precis en upprörande artikel från den brittiska mediet telegraphs hemsida som handlade om ett foster (!) som överlevt en abort. I Sverige går gränsen för benämningen foster vid 22 graviditetsveckor, och efter det kallas det för ett barn. Detta på grund av att man vid den ringa åldern av 22 veckor i magen har förutsättningar för att klara sig även utanför. Barn räddas allt tidigare efter prematurfödslar och det är helt fantastiskt, eller hur?

På samma sätt kallas graviditeter som spontant avbryts i sverige för missfall innan vecka 22 och dödföddhet efter vecka 22. Aborter är i Sverige under inga omständigheter tillåtna om fostret/barnet är livsdugligt och eftersom den medicinska utvecklingen går så fort framåt har man dessutom en säkerhetsmarginal på en vecka. Vilken idag innebär senast i vecka 20-21. (Det är ju ändå rätt sent)

Artikeln som du kan läsa här skriver om ett barn som lämnats att dö efter att aborten utförts i vecka 22, men att en präst fann att barnet levde nästan ett dygn efter ingreppet. Först efter att prästen upptäkt det hela började läkarna försöka hålla barnet vid liv med intensivvård. Tyvärr dog barnet ändå, två dagar gammal. Inte så konstigt å andra sidan eftersom barn som föds så tidigt oftast behöver intensivvård med en gång för att ha en rimlig chans.

Jag som mist ett barn tar otroligt illa vid mig när jag läser en sådan här sak. Inte nog med att man aborterar så sent i graviditeten, dessutom lämnar man barnet att dö. När får man som människa rätt till sjukvård? Måste man kunna be om det själv? När man utför sådana här ingrepp där man verkligen rör sig i gränslandet tycker jag absolut att man skall avstå. Jag ser mig som abortmotståndare, även om jag inte är radikal. Jag försöker ha förståelse för en kvinnas agerande utifrån en viss omständighet. Man kan ju aldrig helt sätta sig helt in i en annan människas situation och veta varför hon gör vissa val, eller hur? Därför försöker även jag vara ödmjuk i denna fråga. Hur som helst tror jag att denna artikel även kan uppröra de som vanligtvis inte tycker som jag.

Faktum är att detta barns moder i de flestas ögon betraktas mer som än moder än vad jag gjorde efter jag mist Elliot. Hon miste ju ett levande barn och jag ett som redan var dött. I mångas ögon är det där gränsen går för foster till barn. Huruvida man hinner andas luft eller inte. Där går inte gränsen för mig. Jag vet inte var gränsen går för mig, men mer och mer åt befruktningsögonblicket. Mest för att jag faktiskt inte kan hitta någon annan avgörande gräns. Hur som helst är gränsen passerad för länge sedan när barnet överlever en abort och på alla sätt visar sig vara livsdugligt utanför livmodern. Eller vad säger ni?

Läs, begrunda och kommentera! Var går gränsen?

Ensam är inte stark

Samhället vi lever i lär oss att allt är tillgängligt till rätt pris. Vi lär oss att vara självständiga och att inte verka sårbara inför varandra. I media får vi en bild av att den som är lyckad klarar sig själv och går mot nya mål, och de som inte hänger med lämnas bakom. Vi hetsas att jaga våra drömmar på andras bekostnad och det verkar ibland som om man är dum som sätter sin lit till någon annan än sig själv. Vi får höra att vi bara kan lita på oss själva, om ens det...

Men vad händer i detta samhälle om olyckan är framme. Klarar vi då av att ensamma bemästra de nya känslor som vi inte konfronterats med innan? Jag tror inte att alla är så starka när man mister någon som står en nära, eller när någon i ens familj blir sjuk. Vi glömmer ofta bort att vi människor är extremt sociala varelser och att vi söker tröst och trygghet hos varandra. Men ofta framställs detta som något negiativt. Något som försvagar oss, eftersom vi gör oss beroende av varandra.

Men jag tycker tvärt om. Det måste väl göra oss starka att vi vågar lita på varandra. Att vi kan berika varandras liv och bära varandra när vi behöver det. Är det inte så att det krävs mod och styrka för att våga visa sig sårbar? Och visst är det så att man kan vara självständig och målmedveten även om man har hög tillit till andra. Det handlar inte om att bli helt beroende av någon annan, utan att finnas vid varandras sida.

Om jag inte orkar vara stark vill jag lita på att andra hjälper mig. Så har jag upplevt det i alla fall. När min värld rasade samman fanns det många som bar mig. Skulle jag klara av att bära sorgen över att ha mist mitt barn helt på egen hand? Det tror jag knappast. Visst skulle det gå, men då hade jag inte kommit igenom det på det sättet jag gjor. Jag kan idag se tillbaka på min sorgetid och vara tacksam över hur jag kunde vila i omsorgen runtomkring mig.

När jag kände mig som svagast blev jag buren. Tack vare det känner jag mig nu starkare än någonsin. Samtidigt känner jag också mer tillit än någonsin till min omgivning. Jag tror att vi måste våga lita på varandra. Visst är det en träningssak, men när krisen kommer finns det inte tid för övning. Då är det bra att redan innan ha en tillit uppbyggd till de som finns nära en. Man kan vara stark när man är ensam, men bara så länge man själv har energi. Fördelen med att vara tillsammans är att man inte alltid behöver vara den bärande bjälken.

måndag 26 april 2010

Oro och framtidstro

Jag har konfronterats med tanken om uppfostran. Man ser ju sig själv som en människa med sunda värderingar och tankar och därför tror man också att man blir en bra förälder av det. Det är nog delvis sant, men visst ligger det mer i begreppet barnuppfostran.

Mitt mål är att Mille ska bli en god samhällmedborgare med sunda värderingar och det gör mig aningens nervös eftersom jag vet att det inte finns några garantier över hur man ska gå till väga. Till synes bra föräldrar kan få riktiga bråkstakar och vice versa. Nu när man själv är förälder funderar man över vad i ens egen uppväxt som präglat en. Jag och min man har när vi samtalat haft två helt skilda typer av uppfostran, men ändå har vi samma tänk i de flera situationer. Det är rätt spännande tycker jag. Vilken väg ska vi välja att ta?

Hur som helst är jag tacksam över min uppväxt för det är ju den som präglat mig. Självklart vill man ju plocka russinen ur kakan och tänka igenom vad som man själv tycker varit bäst, men alla delar behövdes ju för att forma den jag är idag. Jag tänker mycket på hur jag vill att Mille ska bli. Och hur lätt det är att han inte bli sådan. Det finns så många influenser runt omkring som jag inte har en chans att övervaka eller ha koll på.

Och det är ju inte det man vill heller. Man vill inte behöva ha kontroll över sitt barn eller sin tillvaro. Man vill kunna låta Mille leva sitt eget liv, även om vi är stora delar av hans tillvaro, särskilt de första åren. Däremot vill jag att Mille ska lära sig att göra egna val och göra dessa på grunder han är medveten om. Det sista jag vill är att han ska vakna upp en dag och upptäcka att jag styrt honom till en tillvaro där han inte vet hur han hamnat. Jag vill att han skall växa till en god människa, men på grund av hans vilja till det, inte min.

Visst kan jag rädas inför de kommande åren men jag får helt enkelt lita på att jag och Kristian kommer klara av det här. Om det inte skulle gå så får jag väl lita på att Milles andra beskyddare influerar honom på ett bra sätt. Vi har bra familjer och bra vänner så på det sättet har Mille goda förutsättningar. Barnen lever ju inte bara i hemmet utan i hela samhället. Det krävs en hel by för att fostra ett barn heter det ju, och det är både skrämmande och betryggande.

söndag 25 april 2010

Stor innerst inne!

När man kom hem med sitt lilla knyte från BB kunde man inte förstå skatten man bar på. Det låg så mycket dolt och outforskat under den stilla och mjuka ytan. Det gör det så klart fortfarande, men vad mycket som har hänt på denna korta tid.

Det är svårt att föreställa sig vad man själv skulle kunna utföra om man fortfarande hade samma förmåga att lära sig och utforska saker och ting. Själv har man kanske stagnerat lite med ena foten i sin bekväma tillvaro och andra foten i rädslan att ta nya steg. Men blir nog också lat allteftersom man upptäcker att man kanske inte behöver jobba lika hårt för det man behöver.

Men för Mille är tillvaron annorlunda. Han lever för upptäkter och framsteg. På grund av det går det inte att jämföra honom med andra barn födda ens samma år. De växer och utvecklas så mycket de första åren. (Jag hävdar dessutom bestämt att man ska akta sig för att jämföra barn överhuvudtaget).

Vad jag vill ha sagt är att om man egentligen visste vad våra barn var bärare av kanske vi skulle se dem på ett annat sätt. Om vi visste vad som gror under ytan på våra en-, fyra- sju- och niomånadersbebisar kanske vi skulle tillbringa tiden med dem på andra sätt. Jag tror att det ibland kan vara bra att vi inte vet vilken tankekraft och drivkraft det finns i våra barn, för om vi visste dess innebörd skulle vi nog inte veta hur vi skulle hantera den. Vi skulle nog vara rädda för att hjälpa, för att vi skulle överanalysera alla risker med att göra fel.

Men vad är egentligen bäst? Är det inte bättre med en förälder som prövar, även om man känner respekt inför barnets kapacitet än med en förälder som av rädsla avstår från att utmana sig själv och sitt synsätt på barnen.

När Mille kom hem från BB var han så liten och helt försvarslös. Då hängde han bara med och var nästan som en accessoar. Så är det inte nu. Han har helt klart utmärkt sig som en egen individ med tydliga personlighetsdrag och han styr hela vår tillvaro. Jag ser det som en utmaning att försöka se det stora i min lilla pojk, även om han än inte verkar vara mycket för världen. Men det är han.

torsdag 22 april 2010

Milstolpe på mer än ett sätt




Idag finns anledning att fira. Inte nog med att detta är mitt hundrade inlägg här på bloggen så är Mille idag nio månader gammal. Det märks på honom på flera olika sätt. Jag tog med honom ut en sväng i morse i bärsjalen och visst har han blivit tyngre sedan man först gick omkring och bar honom på samma sätt på BB i somras. Men det är kul att han blivit så stor tycker jag. Jag saknar stundtals spädbarnstiden, men att han blivit så här stor är fantastiskt kul. Jag som från början var mycket osäker på hur länge han skulle stanna hos oss, kunde kanske inte riktigt slappna av i början. Att få ha honom så här länge känns fantastiskt och gör mig djupt tacksam och ödmjuk inför livet.

Man har verkligen lärt känna varandra under denna första tid i hans liv. Det är ju enormt förmånligt att få dela de första månaderna i en människas liv på det här sättet. Jag har lärt mig mycket om vilka rutiner som passar för honom och vad som får honom att vara trygg. Jag har lärt mig vad han inte tycker om och vad han gillar. Han tycker om att leka med sin maracas och sin telefon och det han helst äter är fisk, banan och välling. Nappen har en särskild plats i hans hjärta, likaså djur och flaggor. Han älskar tangenter, både på datorn och på pianot....

Vad lite man vet om en människa innan den är född. Man lär trevande känna varandra, men redan från början är man så beroende av varandra och man vill inte tänka sig ett liv utan sin lilla bebis. Efter bara några dagar känns den nya familjen så naturlig och självklar och det gör att jag blir lite förvånad ibland att det "bara" har gått nio månader.

Igår lekte han tittut själv för första gången. Vi var ute och åt och han satt med sin mössa i handen och dolde ansiktet med den och blottade det sen med en finurlig min och ville att vi skulle säga "Tittut". När vi gjorde det skrattade han gott och log nästan lite generat. Han har lekt tittut på sitt sätt förut, men igår var det annorlunda. Han har visat sig mer självständig också. Han inte bara leker tittut själv utan kan även sitta för sig själv och leka jättelänge utan att vara missnöjd. Nio månader kanske är en lång tid för en bebis och denna långa vishet kanske ger sig uttryck i att de mognar väldigt påtagligt mentalt.

Och hur länge kallar man ett barn för en bebis förresten? Jag känner nog fortfarande att det stämmer för Mille. Jag vet inte var gränsen går, men än så länge är han min lilla bebis. Ett tag till i alla fall. För än så länge är han så liten att hans liv räknas i månader.

onsdag 21 april 2010

Att förändra världen...

Hur gör man det egentligen? De flesta av oss vill nog försöka göra världen till en bättre plats på de sätt vi kan, men hur ska man göra? Jag som är uppvuxen i en trygg miljö, i ett tryggt land med alla förutsättningar, borde kunna göra en hel del. Det borde vara lätt att försaka en del av det för att kunna hjälpa andra.

Jag har suttit i kväll och tittat runt lite på olika volontärprojekt i Asien, Afrika och Sydamerika. Det finns många intressanta och visst skulle man vilja åka iväg några veckor. Man ser allt man skulle vilja bidra med och för en stund verkar allt möjligt. Jag tror inte jag kommer iväg iår, men det är ett frö som börjat gro i mig och vi får se om det slår rot ordentligt.

Vi behöver inte åka till andra sidan jordklotet för att förändra människors liv och livssituationer. Alla har väl hört det gamla talesättet att ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon. Det finns ofta skäl till att sådana ord består år efter år och generation efter generation. Detta ger ofta ringar på vattnet och fler än man tror kan bli hjälpta av en till synes liten gest.

För min egen del blir jag motiverad när jag tänker på det. Tyvärr är det inte alltid som ord blir handling och jag blir då alltid lika sur på mig själv. Jag själv är min egen stränga domare. I väntan på att utföra stordåd går jag här och försöker göra varje möte meningsfullt. I alla fall i den mån det går.

I de nära samtalen blottar vi en stor del av oss själva och då kan vi också ta in nya tankar och på så sätt förändras. Ofta till det bättre. Jag har de senaste åren ofta fått prata med människor som mår dåligt på olika sätt. Detta för att jag själv har haft en stor sorg och har då lätt att förstå andra i liknande situationer. Det kanske är min lott i livet, men jag trivs med den. Tänk att få inneha det förtroendet hos en annan människa. Det kanske är så jag får förändra världen.

måndag 19 april 2010

Segervittring

Nu på senare tid i takt med att solen åter kommit till vårt kalla land har jag känt att jag öppnat dörren till mitt hjärta på ett nytt sätt. Jag känner att jag fått ta del av livets många glädjeämnen på ett nytt och mer obesvärat sätt. Numera krävs det inte mycket för att jag ska bli glad och känna glädje. Det känns som jag kommit in i en ny period, kantad av mer glädje än innan.

Det känns på ett sätt som om jag fått en väldigt naturlig och sund distans till mina mörka vrår. Min sorg i hjärtat har fått en stabil plats och jag känner att jag på grund av det kan uppleva livets positiva sidor på ett nytt sätt.

Jag är också mer benägen att leta i livet efter glädjeämnen. När man är i sorg, eller när man är nedstämd bryr man sig inte om om solen skiner. Man fokuserar endast på det som kan gräva ner en ännu djupare. Därför kan jag nu känna segervittring. Det känns som om livet kanske vinner ändå, över allt elände och besvikelse.

Jag har hopp om livet, även om livet går in i en mer mogen fas. Livet känns nytt och fräscht och framför allt känns det levande!

lördag 17 april 2010

Om om fanns...

Det verkar ligga i min natur att nu och då älta och grundligt fundera över saker som hänt. Jag tror att det för min del är en bearbetningsprocess som visserligen skaver, men som är nödvändig för att jag ska få saker och ting på rätt plats.

Jag brukar ofta tänka på hur mitt liv skulle se ut om Elliot hade klarat sig. Det tror jag de flesta föräldrar gör som mist ett barn. Det blir på ett sätt oundvikligt. Jag funderar över vem Elliot skulle vara och vilka personlighetsdrag han skulle ha. Jag funderar över hur han skulle se ut i dag och vad hans intressen skulle vara. Skulle han vara lik mig, eller Kristian och skulle han vara framåt eller blyg.

Dock stannar jag inte alltid där. Ibland drar jag det ett steg längre och drar även in Mille i mina funderingar. Hur skulle vår familj se ut idag om Elliot överlevt. I den situationen vi befann oss då hade vi inte tankar på syskon till honom, inte så snart i alla fall. Skulle vi då haft Mille hos oss om Elliot funnits kvar. Det är tankar man inte bör tänka, men som jag inte kan undvika. Jag vrider och vänder på det och vet i slutändan inte vad jag kommer fram till. Och bra är väl kanske det. För hur skulle jag göra om jag tvingades välja mellan mina pojkar. En sak är säker. Jag är bestört över att jag i nuläget har en stympad familj och jag skulle helst av allt vilja ha båda mina pojkar hos mig.

Min familj kommer alltid att ha en medlem för lite och därför kommer alla dessa "om". Mille finns hos oss och det är vi enormt tacksamma för. Kanske skulle han varit hos oss ändå, om allt annat klaffat. Jag hoppas det, för hur skulle jag kunna leva utan honom! Men då tänker jag på Milles framtida syskon. Skulle jag, som jag vill idag, vilja ha fler barn om jag redan hade två hos mig? Det kan jag tack och lov inte svara på och det är väl för väl att vi inte kan styra över livet.

För visst är det så att vi faktiskt inte vet vad vi själva behöver, utan vi måste bli givna våra erfarenheter i mångt och mycket. Jag är i alla fall tacksam över att jag inte behöver fastna i dessa tankar i termer av "om". Livet är mitt, men det är inte mitt att styra över. Bara att leva!

onsdag 14 april 2010

Balans

Jag tror att vi alla försöker uppnå balans på ett eller annat sätt. Vi vill ha balans i vårt liv och vår tillvaro. Jag tror att vi behöver få ta del av livets alla sidor för att vi ska få ut så mycket som möjligt av det. För att må bra måste vi ibland också må dåligt. För att kunna känna djup glädje och tillfredställelse, kan vi behöva försaka en del av den tryggheten vi har. I den gamla psalmen "Blott en dag" sjunger vi om fröjd, smärta, möda, vila och behag. Allt behövs för att dagen ska ge oss rikedom i stora mått.

I mitt eget liv funderar jag då på hur jag ska kunna uppnå denna balans. Jag vill vara den bästa mamman jag kan vara för Mille samtidigt som jag vill kunna uppfylla mina egna drömmar. Jag vill kunna bejaka mina känslor för Elliot och samtidigt kunna glädjas fullt ut åt att Mille finns hos oss. Jag vill känna mig trygg på det sättet att jag vågar ta risker och utmana mig själv att växa.

Jag vill här i livet erfara många olika saker och jag vill också uppleva känslan av många olika sinnesstämningar. Begär jag för mycket då? Det är nog helt enkelt så att jag har lärt mig att älska livet och det gör att jag vill utforska det.

Det kan jag göra genom att upptäcka motpoler i tillvaron för att på det sättet få del av balansen. Man kan visserligen uppnå balans genom att hela tiden hålla sig i den trygga zonen, mitt på gungbrädan, men om man vill upptäcka nya perspektiv måste man röra sig utåt. Och då måste man kompensera genom att känna på livet från andra sidan också.

söndag 11 april 2010

Bara ett fotografi, men ändå

När man sörjer någon brukar man fokusera på positiva minnen för att bearbeta det negativa. När vi miste vår Elliot gick inte det, eftersom vi inte hann få några positiva minnen av honom som person, förutom tiden i magen.

Detta gör att allt som går att koppla till Elliot blir otroligt viktigt för mig. Även om det är fotografier som visar ett dött barn. Vi har ett fotografi som alltid står framme, som jag tycker ser fridfullt och fint ut. När Mille kom till världen ville vi även framkalla ett fint kort på honom, så vi kunde ha bröderna bredvid varandra. Detta även om den ena brodern låg i evig vila på kortet och den andra bara sov en förmiddagslur. På korten blundar i alla fall båda två och ser sovande ut och även Elliot ser levande ut, tycker jag i alla fall.

När vi fått hem kortet på Mille fick jag en smärre chock när jag öppnade kuvertet med bilden i. Jag trodde för en stund att vi råkat beställa kort på fel barn. Jag trodde för någon sekund att bilden i kuvertet föreställde Elliot. Så lik var Mille sin storebror på kortet.

Vi hade slagits av likheten mellan dem tidigare, men denna gång blev det så tydligt. Det blev så konkret när man stod där med bilden i handen och verkligen kunde peka ut likheterna mellan dem. I början var det skrämmande, men inte efter ett tag.

Vi har behållt kortet på Mille. Fotografierna hänger nu på samma vägg, precis som det var avsett från början, och jag ser på dem dagligen. Det känns bra på det viset, trots att de är lika varandra på bilderna. För även om korten på de nyfödda barnen är lika ser jag inte Elliot i Mille idag. Mille är helt separerad från sin storebror i det avséendet. Det är så det ska vara. Mille kommer ha nog med att bära sitt eget ok, han ska inte behöva bära sin brors också.

Dock kan jag som mamma ibland vilja återvända till det förflutna och då spelar fotografierna en viktig roll. Där är de lika, i samma ålder, men likheterna stannar där på fotopappret. Bilderna är tagna i två olika tider, på två olika barn, med helt skilda förutsättningar.

lördag 10 april 2010

Tankar man inte vill tänka

Ibland kommer det över en att man är så lyckligt lottad. Man känner sig så otroligt välsignad och det kan ibland skrämma mig. När man känner att tillvaron fungerar väl känns den också som bräckligast. Då kan minsta nålstick göra att allt förändras.

Just nu känner jag nog så. På senaste tiden har allt flutit på så bra i livet. Visserligen har dagarna gått upp och ner, men över det stora hela känner jag att livet känns bra nu.

Tyvärr är det dessa tillfällen jag tänker de tankar jag inte vill tänka. Jag tänker på saker som kan göra min tillvaro otrygg och olycklig. Det har som sagt hänt en gång förut, då Elliot dog, och jag är helt övertygad om att jag inte går säker från sådana överraskningar även framöver. Mille är min skatt här på jorden och ord kan inte beskriva hur bottenlös tillvaron skulle vara utan honom.

Nu sitter jag här och tänker de tankar jag inte borde, men visst får dessa tankar mig att bli mer tacksam och mer ödmjuk inför livet. Livets bräcklighet gör också livet så fint, så magnifikt. De största under kan ske under samma himmel som drömmar går i kras. Detta kan också ske i ett och samma liv och i ett och samma hjärta. Livet är osäkert och ovisst, men visst är det vackert. Särskilt när man har en skatt, och det har vi alla, på ett eller annat sätt. Bärare av hopp.

tisdag 6 april 2010

Bara jag

Här sitter jag. Efter två dagar av feber och smärta i kroppen. Kroppstemperaturen har återställts, men jag känner fortfarande att jag inte är helt frisk. Krafterna lyser med sin frånvaro och jag känner mig matt och trött. Detta trots att jag sovit mer dessa två dygn än jag vanligtvis gör på fyra.

Det jag kan konstatera är att jag nu sitter här, utan några föreställningar eller fasader. Det är bara mina känslor. Bara mina tankar. Bara jag.

Ett par dagar i sjukbädden är egentligen inget att klaga så mycket över, eftersom jag vet att jag kommer blir frisk inom några dagar. Trots detta ändras fokus mot något helt annat. Den friske har tusen önskningar, den sjuke har bara en. Det ligger någonting i det även om man bara åker på ett vanligt virus.

Dessa känslor är ju inte nya för mig, snarare bekanta, men oftast handlar det inte om mig själv. Det handlar inte om min egen hälsa utan om mitt barn. Dock känner jag i denna situation att jag har så mycket runt mig som tappar betydelse när man kommer ner i en svacka. Om jag bara kunde klamra mig fast vid detta sätt att se på tillvaron även när hälsa är god och livet känns bra. Då skulle livet nog bjuda mer rikedom än prylar och pengar.

Jag sitter här under en filt och försöker mysa mig frisk. Snart är jag det och då är det inte bara jag längre. Då får jag åter sällskap av alla förväntningar och fasader. Dessa går inte att ignorera, utan blir som en skugga som alltid finns med. Det är tråkigt att man är som mest äkta, när man känner sig som sämst. Men äktheten i det fallet har inte med hälsan att göra utan snarare med avsaknaden av energi. Energi man brukar använda för att dölja delar av sig själv.

söndag 28 mars 2010

Uppsamlingsheat!


I helgen var jag och Mille och träffade ett par gamla klasskamrater till mig i Uppsala. Vi har inte träffats på tio år och det var verkligen på tiden att vi träffades igen.

Det är märkligt det där med återträffar. Det är oundvikligt att konstatera att man förändrats en hel del med tiden, men samtidigt hittar man lätt tillbaka till varandra och kan umgås lika obesvärat som förr. Livet har format oss i olika riktningar, vi har varit med om olika erfarenheter som format livet på olika sätt. Vi har upplevt olika saker och lärt känna olika människor. Ändå kan vi mötas över det lilla vi fortfarande har gemensamt. Jag tycker det är facinerande.

Det säger väl något om att om vi bara vill, så finns det möjlighet att reparera det som man trodde var förlorat. Vi har inte träffats på tio år och haft mycket sparsam kontakt. Många skulle tro att loppet är kört, men till slut så vi till att träffas. Jag tycker det skulle vara fantastiskt om alla relationer gick att återuppta på detta sätt, men så är det ju inte alltid. Dock kan man alltid ge det ett försök.

Nu när man fått lille Mille har jag träffat så många människor som jag inte träffat så ofta innan. Dessa åtta månader har varit fyllda av härliga återträffar, där kanske denna senaste är mest spektakulär, men ändå. Visst ger denna nya familjemedlem mig en bättre chans att ta vara på det som är gammalt också. Vi vill gärna mötas där gammalt och nytt förenas. Gamla bekantskaper möts gärna kring en ny människa. För då kommer fokus någon annanstans är bara resan vi gjort genom tiden. Fokus kommer på där vi började, gemensamt, och där vi är idag. Tillsammans igen!

torsdag 25 mars 2010

Yttre omständigheter


Jag brukar sällan få resfeber, men nu kan jag nog konstatera att så är fallet. I morgon tar jag och Mille tåget till Uppsala över helgen för att hälsa på ett par av mina gamla klasskamrater och vänner. Vanligtvis när jag ska ut och åka handlar det om dagsutflykter, så då behöver jag inte tänka särskilt långt in i framtiden. Möjligtvis ett par måltider framåt. Dessutom brukar jag för det mesta ta bilen, inte för att jag inte tycker om att åka tåg, utan för att det är det smidigaste när man inte riktigt vet när man kommer iväg och så.

I morgon däremot kommer jag att lägga min tillit till högre makter...nämligen SJ! Nej, allvarligt talat är jag inte särskilt orolig över förseningar och inställda tåg. Det jag däremot kan känna är en aning stress över det faktum att vi kommer vara begränsade till ett trångt utrymme i fyra timmar. Jag får snällt följa tågets rytm och försöka finna ro i det. Det finns ju trots allt en del friheter ombord, även om familjevagnen tyvärr är indragen.

Mille är ju i de allra flesta fall riktigt lätt att ta med sig, men ändå känner jag mig lite orolig. Jag har inget emot att vara spontan och improvisera, men samtidigt kan jag känna en begränsning eftersom jag måste ha med mig så mycket grejer jag inte skulle behövt om jag rest ensam. Jag är på en ny plats i livet och det innebär nya bagage, både bildligt och bokstavligt.

I morgon börjar min resa mot uppland och den resan kommer bli kanonbra, det tror jag redan nu. Jag ska bara våga ge mig hän och lita på att alla yttre omständigheter klaffar för att vi ska få en så bra resa som möjligt.

tisdag 23 mars 2010

Overkligt men inte orimligt

Tiden är något av det mest naturliga som finns, samtidigt som den är så svår att förstå sig på. Ett år kan kännas oändligt långt, samtidigt som man kan uppleva det kort. Detta senaste år, som varit så otroligt händelserikt, känner jag så inför.

För ett år sedan var Mille inte ens född, jag som tycker att det känns som om han funnits med jämt. Samtidigt ser jag honom som så liten och det är inte svårt att förstå att han är en av de yngsta här i världen. Dock känns graviditeten så enormt avlägsen. Det känns som om det var minst ett par år sedan som vi buffade på magen och vi fick ett svar inifrån. Själva förlossningen känns också overkligt långt borta i tiden, även om man kommer ihåg den mycket detaljerat.

Kan det vara så att de situationer som präglar oss mest blir i det närmaste tidlösa. De står på något sätt för sig själva och det blir således svårt att se en början eller ett slut på det. Så känns det i alla fall. Mille är så stor och så viktig för oss att man inte kan tänka sig ett liv utan honom. Därför är det också svårare att tänka sig att vi faktiskt bara var två i hushållet ganska nyss.

Det känns minst sagt overkligt att så mycket tryckts in på så kort tid. Samtidigt är det inte ett dugg konstigt. Det är ju många känslor som sätts i rörelse när en ny människa kommer till världen. Och varför skulle det inte vara på det viset? I så fall skulle man ju förringa det fantastiska man får vara med om.

måndag 22 mars 2010

Om det inte blir som man tänkt sig

Det är snarare en regel än ett undantag. Ofta har man en mer eller mindre genomtänkt plan över hur man vill ha det och inte allt för sällan får man se sig besegrad av omständigheter man inte kan råda över. Eller helt enkelt sina egna allt för högt uppsatta ambitioner.

Men ibland gäller det inte småsaker som att pålägget man ville ha är slut eller att man missar tåget och blir försenad till ett möte. Ibland får man se sig själv i en tillvaro man inte räknat med. Det kan vara en oväntad sjukdom eller en olyckshändelse. Det kan vara oro över en nära anhörigs hälsa, en oro som ruckar på trygghetens fästen. Trygghet är ju trots allt ingenting man kan köpa, så som säkerhet. Trygghet är någonting som vinns. När man väl vunnit den vill man inte förlora den.

När det inte blir som man har tänkt sig kan man inte låta bli att fundera över vad man får i stället. Det behöver nödvändigtvis inte vara en otrygg tillvaro, men snarare en annorlunda. Man kan bli mycket besviken och ledsen. Bestört och bitter, men man kan fortfarande känna sig trygg. På ett eller annat sätt i alla fall.

När man förlorar en familjemedlem man länge väntat på ställs mycket på sin spets. Att det inte blir som man tänkt sig är snarare en underdrift än något som kan beskriva situationen. Innan något sådant händer finns det nämligen inte ens med på kartan att man ska kunna förlora så totalt mot livet. Ett liv som dessutom inte fick en ärlig chans.

Dock kan man konstatera att då det inte blir som man tänkt sig, blir det på andra sätt. Det kan leda till att man blir mer medveten och därmed mer tacksam över det man faktistk har kvar. Man kan lära sig nya saker och upptäcka nya sidor hos sig själv. Och man kan slutligen lära känna nya människor som man inte skulle träffat annars, och man kan få en ny familjemedlem som kanske inte uppenbarat sig om allt blivit som man först tänkt sig.

måndag 15 mars 2010

Det ligger en hund begraven...

När jag och några väninnor var ute och lunchade härom dagen fick jag sannerligen oväntade nyheter. Dessutom lite oroande sådana...

Min kompis berättade att inte mindre än två personer i hennes närhet blivit felbehandlade av en och samma läkare och ville då veta av mig vem det var som hade behandlat mig den dagen då Elliot dog. Jag uppgav namnet och det visade sig vara samma person. Jag ska väl säga att jag blev förvånad, samtidigt som jag kände att det inte alls var orimligt.

Jag kommer ju mycket väl ihåg denna dam, som jag anmälde till hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd för ca ett och ett halvt år sedan. Den anmälan ledde inte till någon åtgärd, även om svaret var i högsta grad tvetydigt. Min uppfattning av henne var tyvärr att hon inte tillhörde den kategorin av mest noggranna och förståennde personer jag träffat. Om fler har varit missnöjda med hennes behandling och konsekvenserna av den kan det vara läge att ifrågasätta hennes kompetens och lämplighet.

Enligt min väninna anmälde de andra patienterna inte denna läkare, vilket jag så klart tycker är tråkigt. Samtidigt förstår jag dem. Pappersexersis är inte det första man vill ägna sig åt när man upplever att man blivit bemött på fel sätt inom vården. Dock är det just det man bör göra. Ju fler som engagerar sig, desto större blir verkan av det.

Jag märker dock tyvärr att jag fortfarande känner mig bitter på denna läkare, trots att jag intalat mig att jag måste släppa taget om henne. Det kan aldrig blir något positivt av att låta en annan människa ha en så stor negativ påverkan på ens liv. Så viktig kan hon inte bli för mig. Jag måste låta henne gå för min egen skull. Det finns andra personer man vill låta påverka ens liv. Personer man ägnat mer än 15 minuter tillsammans med.