söndag 30 oktober 2011

Uppsnappat

När tunnelbanetågets dörrar öppnas strömmar folk ut på plattformen i centrala Stockholm. Däribland två tjejer. "Kom, vi ska hitåt!" ropar den äldsta och båda försvinner ur sikte åt höger.

Varför skriver jag om detta? Den äldsta var i sex-årsåldern och den yngsta något år yngre och inga vuxna var med. Reagerar vi över detta eller vill vi bara att tåget ska åka vidare till nästa station?

onsdag 19 oktober 2011

Trygghetens vagga

Jag funderar ofta på vad som händer i Mille och Hillevis små huvuden. Jag är smått avundsjuk på dem när de packas ner i overaller och vagnar och blir omhuldade. De blir burna och vi tar hand om mycket i deras vardag.

Vi vill kanske ligga och känna att någon annan kör omkring en eller håller i en. Men frågan är om vi skulle kunna låta oss bli burna av någon annan på samma sätt som ett barn. Vågar vi det? Vågar vi gå utanför våra ramar och lita på någon annan mer än oss själva?

För barnen är föräldrarnas famn och omvårdnad så naturlig och självklar. Det råder aldrig något tvivel hos Hillevi över min styrka och min förmåga att ta hand om henne. Hon är aldrig rädd att jag ska tappa henne.

Barnen har något att lära oss där. Vi är så rädda att våga lita på någon utanför oss själva. Vi är själva starka får vi lära oss. Visst kan vi vara det. Men ändå blir vi avundsjuka på det lilla barnet som sätter sin tillit på någon annan. Frågan är: Skulle du och jag våga göra samma sak?

torsdag 6 oktober 2011

Eftertanke

Programmet från igår satte igång en tankeprocess hos mig. Det är inga nya tankar, men mycket av slammet som lagt sig på botten rördes upp och kom upp till ytan. Saker jag inte berört på väldigt länge.

Varje dag tänker jag på Elliot och det vår familj gått igenom, men man hinner och orkar inte tänka på allt varje dag. Alla känslor, alla om och alla varför. Därför blir vissa dagar mer känslosamma än andra och gårdagen och idag var sådana dagar.

Det var ett fint och välgjort program tyckte jag. Om du inte sett det kan du se det här. Att ta del av andra familjers historer var mycket rörande. Och mycket igenkännande. Helt otroligt att andra familjer kan beskriva deras sorg med samma ord vi använder för att beskriva vår. På något sätt kan man känna samhörighet genom rutan, och det känns rätt fint.

På något sätt uppenbarades på nytt det sköra i livet och det slumpartade. Vissa liv kan räddas, andra inte. Vissa lever långa liv, andra hinner inte ens börja, trots att de har potential. Det uppenbarades också att många av de barn som dött innan förlossningen inte hade behövt det om allt gått rätt till. Frågorna ger ingen ro, tar inte rast. Men svaren uteblir oftast helt.

Tänk gärna på spädbarnsfondens arbete i strävan att hitta svar på många av de olösta gåtorna kring varför barn dör alldeles för tidigt.

onsdag 5 oktober 2011

Sanning & konsekvens

Ikväll kommer jag titta på det nya granskande programmet på tv 3, Sanning & konsekvens. I premiäravsnittet kommer handlar det bland annat om dödfödda barn som kanske kunnat räddas om varningssignalerna tagits på allvar.

spädbarnsfondens hemsida kan man läsa om intrauterin fosterdöd. När vår pojke Elliot dog var det 4 av 1000 barn som dog innan födseln men då räknade man bara de som passerat graviditetsvecka 28. Rent juridiskt blev man ett barn då. Rent medicinskt har barn möjlighet att klara sig om man föds redan efter 22 veckor och därför har man gjort en ny bedömning. Därför kallas barn som dör innan förlossningen från v 22 idag dödfödda. Därför har siffran gått upp en del. Idag föds ca 500 barn döda om året.

Jag har under hela tiden jag sörjt min son konfronterats med delar av den okunskap som finns i samhället om spädbarn och dödfödda barn. Hur olika det kan vara hur man ser på dem. Är de en del av kvinnans kropp eller står de för sig själva och när i så fall blir de egna? Jag har mött människor som inte tycker det är självklart att barn blir barn innan förlossningen, som blivit förvånade över att vi hållt en begravning för en ofödd. Men skulle dessa människor fått se eller hålla mitt barn skulle de förstå att skillnaden inte ligger i födelseögonblicket utan i något annat.

Jag vet inte hur kunskapsbildande kvällens program kommer vara men förhoppningsvis kommer fler bli varse om det lilla barnet innan det är fött och uppmärksammas om spädbarnsfondens fantastiska arbete i forskning för att kartlägga och bekämpa det som kan drabba våra minsta. Om hela vården (inte bara MVC) kunde bemöta den höggravida kvinnan och barnet skulle vissa kanske bli behandlade annorlunda. Jag är en av de mödrar som bär på frågan om mitt barn kunde överlevt ifall vården gjort på ett annat sätt. Kanske, kanske inte? Det som är mest frustrerande är att jag aldrig kommer kunna sluta ställa mig själv den frågan. Och det verkar som om fler grubblar på samma sak. Det måste få ett stopp!

söndag 2 oktober 2011

Förändring



Allt är föränderligt och hela tiden möts jag av det. Dagarna kommer och lämnar spår och sommaren byts mot höst. Allt är föränderligt och ändras. Inget är för alltid. Inget är definitivt. 

Men jag vill behålla det jag har för stunden något längre än vad det går. Jag vill leva i nuet men ändå stanna. Precis här där jag är just nu. Just nu älskar jag livet.