torsdag 6 oktober 2011

Eftertanke

Programmet från igår satte igång en tankeprocess hos mig. Det är inga nya tankar, men mycket av slammet som lagt sig på botten rördes upp och kom upp till ytan. Saker jag inte berört på väldigt länge.

Varje dag tänker jag på Elliot och det vår familj gått igenom, men man hinner och orkar inte tänka på allt varje dag. Alla känslor, alla om och alla varför. Därför blir vissa dagar mer känslosamma än andra och gårdagen och idag var sådana dagar.

Det var ett fint och välgjort program tyckte jag. Om du inte sett det kan du se det här. Att ta del av andra familjers historer var mycket rörande. Och mycket igenkännande. Helt otroligt att andra familjer kan beskriva deras sorg med samma ord vi använder för att beskriva vår. På något sätt kan man känna samhörighet genom rutan, och det känns rätt fint.

På något sätt uppenbarades på nytt det sköra i livet och det slumpartade. Vissa liv kan räddas, andra inte. Vissa lever långa liv, andra hinner inte ens börja, trots att de har potential. Det uppenbarades också att många av de barn som dött innan förlossningen inte hade behövt det om allt gått rätt till. Frågorna ger ingen ro, tar inte rast. Men svaren uteblir oftast helt.

Tänk gärna på spädbarnsfondens arbete i strävan att hitta svar på många av de olösta gåtorna kring varför barn dör alldeles för tidigt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar