söndag 28 februari 2010

Kortvarig glädje

Jag är inte speciellt sportintresserad och jag är oftast inte den som sitter bänkad framför tv:n när det är ett idrottsarrangeman på gång. Dock ser jag det som ett undantag när det är OS, det blir mer av en folkfest och jag är inte sen att ryckas med.

De senaste veckorna har vi fått följa de vinteraktiva svenskarna och sett dem nå framgång efter framgång. Vi har glatt oss med guldmedaljörerna och grämt oss med de svenskar som kommit på fjärde plats och hamnat utanför pallen. OS är dock, trots sina fina ideal och breda utbud av idrotter, ett tydligt exempel på kortvariga värden. För OS-medaljören är medaljen något att minnas och glädjas över livet ut, men för oss i publiken är glädjen kortvarig. Den blir en tillflykt från vardagens stress och oro och får oss att tänka på något annat för en stund.

För min egen del känner jag att OS har fyllt den funktionen. Jag har fått annat att tänka på när tävling efter tävlig satt igång. Jag har inte behövt lägga lika stor tid på att gräma mig inför Elliots treårsdag. Jag har inte heller behövt oroa mig lika mycket över vad som annars ligger framöver utan jag har kunnat förlora mig själv i skidspår och curlingisar. Det kommer kännas lite tomt när det är slut, men det är inte den korta glädjen jag är ute efter. OS och liknande arrangemang kan lätta upp dagen i många fall, men det är ändå en mycket kortvarig glädje för de flesta av oss.

torsdag 25 februari 2010

Kroppen är läkt, men inte själen

På tisdag skulle Elliot fyllt tre år om han hade varit hos oss. Det gör att många av de känslor som legat stilla under året rörs upp och väcks till liv igen. Det här året har känslorna slagit starkare än tidigare och det beror nog mest på att jag känner att jag inte haft tid att tänka på Elliot och bearbeta min saknad.

Jag tror det finns en föreställning om att när man föder ett dött barn, är det den fysiska smärtan som är värst. Det att när förlossningen är förbi, finns inget som lindrar den smärta man fått utstå. Man har gått igenom en svår möda förgäves. Så är det ju, men det är inte det som är värst. Min kropp har läkt och den smärtan jag kände då finns inte kvar. Däremot är smärtan i själen kvar. Själen förblir oläkt. Det sår man tror blir bättre rivs upp gång på gång för att till slut täckas av en tunn ärrvävnad, där minsta beröring kan sätta igång en jobbig process på nytt.

Nu är det inte så att man bearbetar detta för intet, utan det är ju så att man med tiden upplever situationen bättre, men jag tror aldrig att det kommer bli helt bra. Så här års blir det mycket tydligt. Årets tider kan man inte komma ifrån och för vår del ligger det en skugga över mars månad. Den månad då vi förlorade och begravde vår förstfödde pojke.

Detta betyder inte att jag inte kan vara lycklig. När man upptäcker livets mörka sidor, och får med den svarta färgen på livets palett, blir tavlan mer komplett. Man får in den djupa sorgen, men också den gränslösa glädjen. Kanske är det så att jag kan glädjas mer åt Mille nu än jag skulle kunna göra annars? Den frågan kan jag inte besvara. Jag kan bara säga att jag tack vare Elliot ser varje dag med Mille som oändligt värdefull!

söndag 21 februari 2010

En sällan skådad vinter


Jag känner att jag redan nu kan summera lite om vad som kommit att prägla denna vinter. Snön står ju i en klass för sig. För vår del har det inneburit en hel del utevistelse, men när himlen öppnade sig nu senast blev det krångligare. När vi skulle gå ut och gå idag var det som att ploga med barnvagnen.

Det är inte bara vädermässigt som denna vintern har varit speciell. Det har ju varit Milles första vinter och det har inneburit att man sugit på karamellen lite extra, även om jag vi det här laget tycker att det räcker med snöfall. Vi har tillsammans med Milles moster åkt pulka, även om det inte var jättepopulärt hos den yngsta deltagaren. Men han behöver inte vara orolig, pulkan ligger numera väl begravd under ett tjockt lager snö bredvid trappan.


Jag vet att Mille inte kommer minnas något av denna vinter, men det är kul ändå att hitta på olika vinteraktiviteter. Om några år, om vi får flera sådana här vintrar, kommer Mille kunna göra mig sällskap i Vårgårdabacken, där jag passat på att ta några spontana åk nu i år.

Annat som har gjort vintern speciell är att Mille kommit in i en helt ny fas. Han är mer aktiv och mer medveten om det som händer runt honom. Det har varit otroligt roligt att följa och lär bara bli mer och mer intressant. Motoriken har förfinats och även närvaron. Vintern är inte över ännu och än finns mycket som kan hända, och då syftar jag inte på oväder. Nu i veckan har han verkligen börjat åla med kontroll och tempo och vem vet? Snön hinner kanske inte försvinna förrän han börjar krypa...

onsdag 10 februari 2010

Gravid igen?

Den senaste tiden har jag ett par nätter haft ett par mycket realistiska drömmar där jag varit gravid igen. Jag har dessutom ett par kvällar tyckt mig känna svaga sparkar i magen. På detta har jag känt mig ganska horminell och dessutom gått upp i vikt lokalt...över mage och stuss.

Detta och ett par ytterligare händelser har gjort att jag trott att jag varit gravid igen. Något jag egentligen inte vill. För att få klarhet i det hela gick jag och köpte ett test, som smidigt nog finns att köpa på ica nuförtiden! Samtidigt som jag kände en oro över att faktiskt vara gravid ville jag inte se det som en besvikelse. När jag fick reda på att jag var gravid med Elliot blev jag först besviken, och sedan när han dog mådde jag så dåligt över att jag en gång känt så. Att jag en gång inte ville ha det jag sedan kom att sakna så oerhört.

Därför tänkte jag på allt det positiva med ett till barn så tätt inpå. När jag sedan gjorde testet blev jag mer lättad än glad när jag såg att det var negativt. På något sätt blev jag lite besviken. Kanske för att jag hade intalat mig själv att det skulle bli till det bästa även om jag var gravid, kanske av någon annan anledning.

Det är konstigt att man inte alltid kan veta vad man vill. Man kan veta vad man vill för stunden, men i det långa loppet kan man sällan på förhand veta vad som är bäst för en själv. Under min första graviditet kom jag att börja älska det barn jag från början inte kände glädje över. En kärlek som växte sig större än den oro jag känt inför att bli mamma. Och det är ju precis så det fungerar när man blir förälder. Alla problem går att lösa till förmån för det fantastiska barn som man väntar på.

För vår del väntar ytterligare tillökning snarare senare än förr och trots allt är jag nog ändå tacksam för det. Det blev ju ändå på något sätt som jag ville denna gång, men det kan man inte alltid räkna med. Men de gånger det sker annorlunda är det bara att gilla läget och faktiskt förhoppningsvis också tids nog bli tacksam över det.

fredag 5 februari 2010

Längre än man kan tro!








Åtta år! Så länge har jag varit tillsammans med min pojkvän, fästman, make, livskamrat. Det känns inte som om vi varit ett par så länge, men när man tänker på allt som klämts in under denna period kan man lätt räkna ut att det är en ganska lång tid som vi varit tillsammans. Det var ju egentligen när vi varit ihop i fem år som relationen verkligen sattes på prov. Utan att veta om det hade åren innan varit som en enda lång smekmånad, i alla fall när man ser det i backspegeln.

Jag tror ingen av oss nyförälskade då kunde ana vad som vi stod inför. Lyckliga och förväntansfulla var vi, inte trodde vi att vi skulle sitta i en förlossningssal, gråtandes med vårt döda barn i famnen, några år senare. Om jag hade vetat det innan, skulle jag våga satsa på oss och vårt förhållande? Skulle jag våga tro att vi skulle klara oss igenom det som en sådan händelse för med sig? Det kan jag inte svara på, för den typen av frågor ställde jag mig inte då.

Vi kunde inte ana den bitterljuva känslan att bli föräldrar första gången, eller den ljuva känslan att bli föräldrar andra gången. Inget av det framtiden bär kan man fullt ut ana innan det sker. Det man däremot kan ana är de framtidsdrömmar man bär. De drömmar som präglar bilden av det förhållande man just inlett. Då tycks man så starka och osårbara och allt tycks vara möjligt. Men det är man kanske inte. Kan det inte vara så att det är de erfarenheter man går igenom tillsammans som gör oss starka. Är det inte så att det finns en styrka i att faktiskt vara sårbar inför varandra och på så vis kunna vara till varandras hjälp och tröst.

Jag bär fortfarande på drömmar om hur jag vill att mitt liv ska te sig. Men de är inte likadana som för åtta år sedan. Förväntningarna jag hade då var realistiska utifrån den situation jag befann mig i för tillfället. Så resonerar jag nu också, men förväntningarna är annorlunda. Man skulle kunna tro att livet blir mer och mer inrutat och det stämmer väl till viss del. Jag vet dock att jag lärt känna mig själv bättre under dessa år och det har lärt mig att se bortom det jag trodde var mina begränsningar. Vi var starkare än jag trodde att vi skulle vara, och det är jag mycket glad och tacksam för.

tisdag 2 februari 2010

Tystnad och klarhet

Jag sitter ensam uppe och det blir ofta så. Grabbarna går och lägger sig, först den yngre och sedan den äldre, och jag sitter kvar på nedervåningen vid tv:n eller datorn och njuter av en stunds ensamhet.

Ensamhet klingar dåligt för det mesta, men i detta fall är det något positivt. Något jag inte har så mycket av annars i vardagen, då Mille sällskapar mig nästan hela tiden. Jag älskar det sällskapet, men njuter också av tiden jag får för mig själv. Då jag kan bearbeta mina erfarenheter och samla ny energi. Ny energi som jag kan använda till att vara en ännu bättre mamma.

Risken med att sitta så här är att man aldrig kommer i säng. Man kan ryckas med av all ledig tid och man kan bli antingen för passiv eller för effektiv. Jag vill hinna med så mycket jag inte hinner på dagtid, men samtidigt samla kraft att ta itu med morgondagen. Nästa dag vet jag att det väntar nya uppgifter att ta tag i och då finns ingen tid för egentid och eftertanke. Inte på samma sätt som tidigare i alla fall.

Jag tror det är viktigt att man unnar sig själv lite tid för sig själv ibland. Nu när Mille börjat äta lite mer vanlig mat kan jag komma ifrån några timmar ibland och träna, promenera eller göra något annat som faller mig in. Jag har inga problem att släppa taget för en stund, jag vet ju att vi kommer att ses igen. Jag får ny energi och det gör återséendet desto bättre.

Jag som hade så gott som obegränsat med egentid innan har på ett väldigt konkret sätt upplevt hur det är att vara uppbunden. Det är något som hör till småbarnslivet, men det behöver inte vara något man ovillkorligt lever efter. Jag behöver min egentid för att känna mig självständig och för att få möjlighet att utvecklas på egen hand. Dessutom mår jag bra och blir glad och mer harmonisk av att få tid för mig själv. Tystnaden föder klarhet.

Jag vet att Mille mår bra med glada och harmoniska föräldrar, så därför kommer jag unna mig själv lite egentid då och då. Men nuförtiden mår jag ju så klart allra bäst när jag är med mina grabbar. När vi är tillsammans i den mest naturliga konstellation jag kan tänka mig. Jag, Kristian och Mille.