söndag 28 februari 2010

Kortvarig glädje

Jag är inte speciellt sportintresserad och jag är oftast inte den som sitter bänkad framför tv:n när det är ett idrottsarrangeman på gång. Dock ser jag det som ett undantag när det är OS, det blir mer av en folkfest och jag är inte sen att ryckas med.

De senaste veckorna har vi fått följa de vinteraktiva svenskarna och sett dem nå framgång efter framgång. Vi har glatt oss med guldmedaljörerna och grämt oss med de svenskar som kommit på fjärde plats och hamnat utanför pallen. OS är dock, trots sina fina ideal och breda utbud av idrotter, ett tydligt exempel på kortvariga värden. För OS-medaljören är medaljen något att minnas och glädjas över livet ut, men för oss i publiken är glädjen kortvarig. Den blir en tillflykt från vardagens stress och oro och får oss att tänka på något annat för en stund.

För min egen del känner jag att OS har fyllt den funktionen. Jag har fått annat att tänka på när tävling efter tävlig satt igång. Jag har inte behövt lägga lika stor tid på att gräma mig inför Elliots treårsdag. Jag har inte heller behövt oroa mig lika mycket över vad som annars ligger framöver utan jag har kunnat förlora mig själv i skidspår och curlingisar. Det kommer kännas lite tomt när det är slut, men det är inte den korta glädjen jag är ute efter. OS och liknande arrangemang kan lätta upp dagen i många fall, men det är ändå en mycket kortvarig glädje för de flesta av oss.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar