Tystnad och klarhet
Jag sitter ensam uppe och det blir ofta så. Grabbarna går och lägger sig, först den yngre och sedan den äldre, och jag sitter kvar på nedervåningen vid tv:n eller datorn och njuter av en stunds ensamhet.
Ensamhet klingar dåligt för det mesta, men i detta fall är det något positivt. Något jag inte har så mycket av annars i vardagen, då Mille sällskapar mig nästan hela tiden. Jag älskar det sällskapet, men njuter också av tiden jag får för mig själv. Då jag kan bearbeta mina erfarenheter och samla ny energi. Ny energi som jag kan använda till att vara en ännu bättre mamma.
Risken med att sitta så här är att man aldrig kommer i säng. Man kan ryckas med av all ledig tid och man kan bli antingen för passiv eller för effektiv. Jag vill hinna med så mycket jag inte hinner på dagtid, men samtidigt samla kraft att ta itu med morgondagen. Nästa dag vet jag att det väntar nya uppgifter att ta tag i och då finns ingen tid för egentid och eftertanke. Inte på samma sätt som tidigare i alla fall.
Jag tror det är viktigt att man unnar sig själv lite tid för sig själv ibland. Nu när Mille börjat äta lite mer vanlig mat kan jag komma ifrån några timmar ibland och träna, promenera eller göra något annat som faller mig in. Jag har inga problem att släppa taget för en stund, jag vet ju att vi kommer att ses igen. Jag får ny energi och det gör återséendet desto bättre.
Jag som hade så gott som obegränsat med egentid innan har på ett väldigt konkret sätt upplevt hur det är att vara uppbunden. Det är något som hör till småbarnslivet, men det behöver inte vara något man ovillkorligt lever efter. Jag behöver min egentid för att känna mig självständig och för att få möjlighet att utvecklas på egen hand. Dessutom mår jag bra och blir glad och mer harmonisk av att få tid för mig själv. Tystnaden föder klarhet.
Jag vet att Mille mår bra med glada och harmoniska föräldrar, så därför kommer jag unna mig själv lite egentid då och då. Men nuförtiden mår jag ju så klart allra bäst när jag är med mina grabbar. När vi är tillsammans i den mest naturliga konstellation jag kan tänka mig. Jag, Kristian och Mille.
Ensamhet klingar dåligt för det mesta, men i detta fall är det något positivt. Något jag inte har så mycket av annars i vardagen, då Mille sällskapar mig nästan hela tiden. Jag älskar det sällskapet, men njuter också av tiden jag får för mig själv. Då jag kan bearbeta mina erfarenheter och samla ny energi. Ny energi som jag kan använda till att vara en ännu bättre mamma.
Risken med att sitta så här är att man aldrig kommer i säng. Man kan ryckas med av all ledig tid och man kan bli antingen för passiv eller för effektiv. Jag vill hinna med så mycket jag inte hinner på dagtid, men samtidigt samla kraft att ta itu med morgondagen. Nästa dag vet jag att det väntar nya uppgifter att ta tag i och då finns ingen tid för egentid och eftertanke. Inte på samma sätt som tidigare i alla fall.
Jag tror det är viktigt att man unnar sig själv lite tid för sig själv ibland. Nu när Mille börjat äta lite mer vanlig mat kan jag komma ifrån några timmar ibland och träna, promenera eller göra något annat som faller mig in. Jag har inga problem att släppa taget för en stund, jag vet ju att vi kommer att ses igen. Jag får ny energi och det gör återséendet desto bättre.
Jag som hade så gott som obegränsat med egentid innan har på ett väldigt konkret sätt upplevt hur det är att vara uppbunden. Det är något som hör till småbarnslivet, men det behöver inte vara något man ovillkorligt lever efter. Jag behöver min egentid för att känna mig självständig och för att få möjlighet att utvecklas på egen hand. Dessutom mår jag bra och blir glad och mer harmonisk av att få tid för mig själv. Tystnaden föder klarhet.
Jag vet att Mille mår bra med glada och harmoniska föräldrar, så därför kommer jag unna mig själv lite egentid då och då. Men nuförtiden mår jag ju så klart allra bäst när jag är med mina grabbar. När vi är tillsammans i den mest naturliga konstellation jag kan tänka mig. Jag, Kristian och Mille.
Kommentarer
Skicka en kommentar