Längre än man kan tro!

Åtta år! Så länge har jag varit tillsammans med min pojkvän, fästman, make, livskamrat. Det känns inte som om vi varit ett par så länge, men när man tänker på allt som klämts in under denna period kan man lätt räkna ut att det är en ganska lång tid som vi varit tillsammans. Det var ju egentligen när vi varit ihop i fem år som relationen verkligen sattes på prov. Utan att veta om det hade åren innan varit som en enda lång smekmånad, i alla fall när man ser det i backspegeln.

Jag tror ingen av oss nyförälskade då kunde ana vad som vi stod inför. Lyckliga och förväntansfulla var vi, inte trodde vi att vi skulle sitta i en förlossningssal, gråtandes med vårt döda barn i famnen, några år senare. Om jag hade vetat det innan, skulle jag våga satsa på oss och vårt förhållande? Skulle jag våga tro att vi skulle klara oss igenom det som en sådan händelse för med sig? Det kan jag inte svara på, för den typen av frågor ställde jag mig inte då.

Vi kunde inte ana den bitterljuva känslan att bli föräldrar första gången, eller den ljuva känslan att bli föräldrar andra gången. Inget av det framtiden bär kan man fullt ut ana innan det sker. Det man däremot kan ana är de framtidsdrömmar man bär. De drömmar som präglar bilden av det förhållande man just inlett. Då tycks man så starka och osårbara och allt tycks vara möjligt. Men det är man kanske inte. Kan det inte vara så att det är de erfarenheter man går igenom tillsammans som gör oss starka. Är det inte så att det finns en styrka i att faktiskt vara sårbar inför varandra och på så vis kunna vara till varandras hjälp och tröst.

Jag bär fortfarande på drömmar om hur jag vill att mitt liv ska te sig. Men de är inte likadana som för åtta år sedan. Förväntningarna jag hade då var realistiska utifrån den situation jag befann mig i för tillfället. Så resonerar jag nu också, men förväntningarna är annorlunda. Man skulle kunna tro att livet blir mer och mer inrutat och det stämmer väl till viss del. Jag vet dock att jag lärt känna mig själv bättre under dessa år och det har lärt mig att se bortom det jag trodde var mina begränsningar. Vi var starkare än jag trodde att vi skulle vara, och det är jag mycket glad och tacksam för.