Kroppen är läkt, men inte själen

På tisdag skulle Elliot fyllt tre år om han hade varit hos oss. Det gör att många av de känslor som legat stilla under året rörs upp och väcks till liv igen. Det här året har känslorna slagit starkare än tidigare och det beror nog mest på att jag känner att jag inte haft tid att tänka på Elliot och bearbeta min saknad.

Jag tror det finns en föreställning om att när man föder ett dött barn, är det den fysiska smärtan som är värst. Det att när förlossningen är förbi, finns inget som lindrar den smärta man fått utstå. Man har gått igenom en svår möda förgäves. Så är det ju, men det är inte det som är värst. Min kropp har läkt och den smärtan jag kände då finns inte kvar. Däremot är smärtan i själen kvar. Själen förblir oläkt. Det sår man tror blir bättre rivs upp gång på gång för att till slut täckas av en tunn ärrvävnad, där minsta beröring kan sätta igång en jobbig process på nytt.

Nu är det inte så att man bearbetar detta för intet, utan det är ju så att man med tiden upplever situationen bättre, men jag tror aldrig att det kommer bli helt bra. Så här års blir det mycket tydligt. Årets tider kan man inte komma ifrån och för vår del ligger det en skugga över mars månad. Den månad då vi förlorade och begravde vår förstfödde pojke.

Detta betyder inte att jag inte kan vara lycklig. När man upptäcker livets mörka sidor, och får med den svarta färgen på livets palett, blir tavlan mer komplett. Man får in den djupa sorgen, men också den gränslösa glädjen. Kanske är det så att jag kan glädjas mer åt Mille nu än jag skulle kunna göra annars? Den frågan kan jag inte besvara. Jag kan bara säga att jag tack vare Elliot ser varje dag med Mille som oändligt värdefull!

Kommentarer

Populära inlägg