torsdag 4 juni 2015

Det första året



Nu har ett år gått sedan du helt plötsligt inte fanns hos oss. Men det känns som kortare tid, det känns som längre tid. Tid är ett för fattigt mått för att säga det som jag vill ha sagt. Men ändå finns du kvar i mig och hos oss. Men som en skugga från en annan tid. 

Jag minns allt. Din sista tid. Vår första tid utan dig. När vi skulle försöka klara oss utan dig. Jag behövde ha dig hos mig lite till, vi var inte färdiga. Men jag är ändå tacksam. Du hade redan givit mig allt.

Jag är mållös och stum och tar hjälp av den sång jag skrev och sjöng på din begravning. Jag känner samma nu. Den är forfarande sann. Den är fortfarande din. 

"Tänker på allting vi skulle göra
Om tid fanns, vi kunde göra
Men nu i en annan verklighet
Kan du flyga, följa vinden
Vi ser det vi skulle se,
Inte tillsammans, men vi klarar det.
när dina händer nu får bära mig

Du är ljuset i allt som varit
Ger hopp till den som står bredvid
En sommarfläkt med hopp och liv
Även utanför din egen tid
En blomma skör med kraftfull rot
Vissnar tidigt, men kan stå emot
Möter hösten doftande av liv
Innan frosten kapslat in din tid

Tänker på allting vi skulle göra
Om tid fanns, vi kunde göra
Men nu i en annan verklighet
Kan du flyga, följa vinden
Vi ser det vi skulle se,
Inte tillsammans, men vi klarar det.
när dina händer nu får bära mig


Du är min domherre om vintern
Som stannar kvar fast det är kallt
Färgad röd utav din kärlek
Och din kamp som klarar allt
Du får luft under dina vingar
Lyfter och sjunger din sång
Flyger med blicken framåt
Utan att vända dig om, vända dig om


Tänker på allting vi redan gjort
När tiden fanns, och ej var kort
Och nu i en annan verklighet
Kan du flyga, följa vinden
Vi såg det vi skulle se
Alltid tillsammans,  och vi klarar det.
när dina händer alltid lyfte mig.


Och du lyfter mig igen och igen
Fast jag behövde ha dig här lite till
Ditt ljus får bära mig"