fredag 30 oktober 2009

Alla helgons dag, eller?

I morgon är det "alla helgons dag" och på söndag "alla själars dag". Denna helg finns i kyrkoåret för att vi skall minnas helgonen och alla andra som gått före oss. Det är en tid där vi trots mörkret kan bringa ljus i tillvaron genom att tända ljus och tänka lite extra på de som inte finns hos oss längre. Kyrkogårdarna fylls med gravljus och fina dekorationer som får ge utryck för det vi känner.

Vi var vid graven en sväng idag och det var många som cirkulerade på kyrkogården. Så brukar det inte vara när jag är där. Vi tände ett ljus i lyktan och satte dit ett hjärta av ljung och mossa. Ljuset får för mig symbolisera hoppet om ett återséende någon annanstans än här.


Även om många går till sina nära och käras gravar i helgen finns det konkurrens av den närbesläktade högtiden Halloween som ju egentligen betyder "All hallows eve" (Alla helgons afton). Denna högtid kolliderar lite med kyrkoårets helgdag eftersom fokus ligger på olika saker. Halloween förknippas inte med stillhet och eftertanke utan snarare med bus, fest och stoj.

Döden är central i båda traditionerna men man möter döden på olika sätt. Jag, som gått igenom denna tid på året med ett öppet sorgesår blev då mycket provocerad av allt det roliga och stojiga som Halloween förde med sig. Jag var mer i behov av stillhet och respekt för det som hänt. För mig blev det en ganska smärtsam kollision även om jag inte tar lika illa upp nu, två år senare.

Dock känner jag föga lust att gå på Halloweenfest eller smycka hemmet i pumpor och spindelnät. Jag vill ogärna få dörren nedkletad av barn som tigger godis, samtidigt som jag inte vill uppmuntra dem att få godsaker genom hot och bus. Ett dilemma jag vet fler som delar.

För vår del kommer helgens fokus ligga på flytten, men även i morgon ska vi upp till graven och tända ett ljus. Jag tycker kyrkogårdar är mycket mysiga och fridfulla på hösten när det blivit mörkt och man ser alla ljus. Jag trivs där och det gör mig inte till en läskig eller kuslig person.

torsdag 29 oktober 2009

Att styra sina känslor

Denna veckan är den sista veckan som vi bor i vår nuvarande lägenhet. På lördag bär det av till ett nytt ställe. Vi ska flytta till ett parhus, lika många rum som nu fast större och med lite trädgård och uteplats. Vi har levt i kartonger länge och det ska bli skönt när vi får packa upp vår lilla familj i vårt nya hem.

När man flyttar går man igenom bohaget och behåller det mesta men slänger en del. Det tar ett tag men man kan samtidigt bli både nostalgisk och känslosam. För min del blev det tydligast idag när jag gick igenom några gamla papper gällande Elliot.

Det första året utan honom var han hela tiden påtagligt närvarande i tankarna och kunde när som helst orsaka gråt och panikartade känslor. Allteftersom tiden har gått finns han fortfarande ständigt närvarande, men inte på samma sätt. Han har fått flytta in i ett eget rum i mitt hjärta, ett rum jag hela tiden är medveten om, som jag ofta tittar in i men inte så ofta går in i. Jag har mer kontroll nu. Jag kan välja när jag vill gå in och återuppleva alla de känslofaser jag gått igenom. Det kunde jag inte tidigare. Då sökte de upp mig, nu är det tvärt om. När jag väl låter känslorna komma över mig kan jag dock gråta lika mycket som innan, och det känns skönt att det är så. När man får sörja det som inte blev.



Idag var en sådan dag. Jag har sparat alla papper från mars 2007. Sjukintyg, journalanteckningar och obduktionsprotokoll. När jag hittade dem idag öppnade jag kuverten och gick således också in i Elliots hjärterum. Då gråter jag en stund och tänker på det som varit. Det är skönt när det finns en på och avknapp för när jag sluter kuverten lugnar jag ner mig. Jag mår bra av att gråta emellanåt för då får det bli verkligt igen, det som nu bara finns i mina minnen.

Det sitter mycket i väggarna i denna lägenhet som vi lämnar. Vi flyttade in här när vi var förväntansfullt gravida första gången. Det var i denna lägenheten vi ringde ambulans när Elliot ville födas i vårt hem. Det var nog här han dog också i samband med blödningen jag fick när jag väntade på ambulansen i sängen. Jag var sjukskriven och gick hemma i denna lägenheten månaderna efter att Elliot lämnat oss och jag har även väntat och vårdat Mille innanför dessa väggar.

Ett hus består av väggar men ett hem består av minnen. Man flyttar till ett hus men blidar ett hem med det man drar med sig och skapar. Vi får se vad vår familj får skapa på det nya stället. Kyrkogården mitt emot är Elliots viloplats, och jag hoppas att vårt hem blir en lika fridfull plats om än på ett annat sätt, livligt och glädjefullt.

onsdag 28 oktober 2009

Lugn igen

Efter att ha återvänt till upprorets arena i Herrljunga simhall kan jag konstatera att det har skett en avsevärd förbättring gällande kombinationen babysim och Mille. Så här en vecka efter hans panikutbrott kan jag skratta åt händelsen, men ett tag var jag nära att ge upp.

I dagens ljus känns det ganska småaktigt att jag tog så illa vid mig, men för stunden var det jobbigt och därför har vi bearbetat händelsen under veckan som varit. Det har vi gjort genom att med framgång bada lite i Vårgårda simhall och duscha honom lite extra här hemma.


Samtidigt som jag varit enormt revanschsugen har jag samtidigt varit lite nervös inför nästa, alltså dagens simtillfälle. Kristian följde med idag, inte för att jag var hispig utan för att han (tack gode Gud) är ledig från skolan denna vecka. Vi var där i oförsvarligt god tid för att hinna mata honom utan att behöva stressa. Mille bettedde sig, precis som förra gången, exemplariskt i omklädningsrummet. Väl i bassängen delade jag och Kristian på Mille samtidigt som instuktören höll ett extra öga åt vårt håll. Något som jag bara upplevde som positivt. Utöver detta hade vi dessutom nappen redo, när helst Mille skulle behöva den. Snacka om att gå med både hängslen och livrem.

Det gick i alla fall jättebra, även om Mille började gråta ibland. Men det var vanlig gråt, och sådan gråt har jag inga problem att höra eller hantera.

söndag 25 oktober 2009

Himlen är oskyldigt blå...



...som ögon när barnen är små. Ovetandes om vår tillvaro kastas vi som barn in i en otrygg värld. Men vi känner oss trygga. Tryggheten vi känner består i att vi som barn lever i nuet utan oro för morgondagen. Tryggheten som mamma och pappa ger oss och som får slå rot i våra medvetanden. Livet är långt och problemfritt och det finns tusen och åter tusen möjligheter.

Jag kan sakna den oskulden ibland. Livet blir rikare av erfarenheter och det är dessa som formar livet, men jag skulle för en stund vilja återvända till det oskyldiga man kan se i Milles blå ögon. Det är något attraktivt i det, men det är något jag inte kan nå. Jag kan däremot känna mig trygg på andra sätt, utan att förlita mig på världens oskuld. Genom min tro på något större kan jag även finna en trygg famn i denna flyktiga tillvaro.

Himlen är oskyldigt blå, djupaste hav likaså. Det som tillsynes verkar vara en trygg och harmonisk miljö kan under ytan vissa något annat. Vatten, som vi omges av innan vi är födda, som är en nödvändighet för att vi ska leva, kan om vi möter det okontrollerat bli vår fiende.

De djupaste haven kan bli en fara för oss om vi inte kan hantera det. I djupet kan vi möta många svårigheter men också få växa som människor. Lämna tryggheten och simma själva och formas av våra erfarenheter. Det är viktigt att bearbeta den otrygghet man känner, men trots detta får vi inte glömma att titta upp mot den oskyldigt och nästan provocerande blå himlen. Den påminner oss om att njuta av det vi har att vara tacksamma för och att leva i nuet.

fredag 23 oktober 2009

Konsumera mera klimatsmart


När man är gravid och går runt och tittar i affärer är det knappast ordet måttlighet som man möter. Som förälder entrar man en ny värld av prylar och måsten. Det verkar som om man måste köpa sig titeln en bra förälder. Det verkar inte finnas många möjligheter att klara sig utan det hippaste babygymmet, den snyggaste skötväskan och de mest stimulerande leksakerna. Jag möts av en förväntan att konsumera ikapp med min kärlek till Mille.

Jag är helt övertygad om att man kan vara en bra förälder ändå. Vissa saker behöver man och andra saker behöver man inte. Sen finns det en tredje kategori med saker man inte behöver, men som kan underlätta småbarnslivet avsevärt. Då är det upp till en själv om man vill köpa det eller inte.

Det är konstigt att i och med att en ny generation föds, möts vi av denna konsumtionshets. Hur kommer denna generations möjligheter att tillgodose sina behov att se ut om vi fortsätter på detta vis? När man ser det på det sättet verkar det inte särskilt klokt. I och med att jag konsumerar mer än jag och min familj behöver så försämrar jag Milles levnadsförhållanden längre fram i Guds allt mer sargade skapelse.

En annan babysak som jag tycker är konstigt är alla dessa färgglada blöjor. Visserligen är blöjorna effektivare än tidigare, men varför i hela världen ska man trycka massa häftiga tryck i regnbågens alla färger på blöjan för. Det lär väl knappast vara för att tillfredställa min tre månader gamla bebis.

Ensam är det svårt att göra något åt detta, men:

Man kan tänka ekologiskt och rättvisemärkt när det gäller val av mat och andra varor,
Man kan gå och cykla när man inte behöver ta bilen,
Man kan köpa snygga kläder på secondhand eller tradera
och man kan delta i den häftiga minimala miljöfestival som kommer hållas i Vårgårda om ca en månad. För mer info om denna tillställning klicka här

Jag själv är verkligen inte ett bra föredöme i alla lägen, men jag försöker att inte köpa för mycket onödigt, även om jag fortfarande unnar mig både det ena och det andra. För Mille och hans bröder och systrar skull kan jag dock tänka mig att spendera mindre och smartare. Både för plånboken och miljöns skull.

Fotnot: Jag bör kanske tillägga att bärsjalen ovan är ekologisk

torsdag 22 oktober 2009

Harmoni eller panik


Redan från början har Mille gillat vatten. Han har trivts i badkaret och verkar tycka om känslan av att kunna röra sig obehindrat. Därför har vi tänkt att babysim borde passa Mille perfekt. Igår, efter veckor av förväntningar, var det dags för det första kurstillfället.

Dagen började bra med vältimad ammning, gott om tid och smidigt ombyte till badbyxor. När vi gick ner i den 34-gradiga bassängen tyckte Mille att det var roligt. Vi sjöng och instruktören lärde oss några grundgrepp på rygg och på mage. Mille älskade att ligga och simma på mage samtidigt som han hade ögonkontakt med mamma.

Efter en stund skulle vi börja hälla vatten över bebisarna. Detta för att de så såsmåningom ska lära sig att hålla andan och då kunna dyka och simma under vattnet. Vi har övat lite på att hälla vatten över huvudet hemma, och det har inte varit populärt, men det har alltid gått att trösta honom efteråt.

När jag försiktigt hällt lite vatten över honom och konstaterat att han inte verkar tycka att det är så farligt, fortsatte jag med ännu mer vatten. Och det skulle jag inte gjort. I och med detta fick jag se en helt ny sida av Mille, den otröstliga Mille. Han som knappt sagt pip de första tre månaderna av sitt liv, visade att han har lika god lungkapacitet som en trumpetist, trots sin ringa storlek. Det slutade med att jag fick avbryta och gå upp med Mille samtidigt som jag själv kämpade mot tårarna.

När jag till slut fick Mille lugn brast det för min del. Att inte känna sig tillräcklig när ens son skriker så han nästan inte kan andas var för mycket för mig. Jag trodde att jag skulle klara av det, men fick se mig besegrad. Att dessutom befinna sig i en situation där man är bunden av lokaler, noggrann hygien och föränderlig temperatur gör att man inte direkt känner sig bättre tillmods. Bara att man också måste ta sig därifrån när man väl fått honom lugn.

Mille kommer gråta och vara tröstlös fler gånger så det är väl bara att lära sig att hantera det. Jag kan nu se det hela med distans och se att han antagligen inte kommer få några bestående men av denna situation. För min del gäller det inte att ge upp utan att våga fortsätta. Jag själv hade mycket svårt för vatten när jag var liten, men har lärt mig att älska vattnet och bli ett med det. Det önskar jag även Mille. Nästa onsdag är det dags igen, och då vi än en gång ge oss på detta. Även om det antagligen inte blir 100 procent harmoniskt då, så kanske det i alla fall inte blir 100 procent panikartat. Det skulle vara nog för mig och ett steg i rätt riktning.

söndag 18 oktober 2009

Tankar om känslor


Det är konstigt det där med känslor. De kan fylla en totalt, men samtidigt är de så svåra att beskriva. Mitt sätt att hantera min mina känslor då jag gick igenom min svåra tid blev genom musiken. Jag var enormt produktiv när jag mådde som sämst, när känslorna var som starkast.

Sedan mars 2007 har jag skrivit minst en låt i månaden, oftast fler, och det har varit en typ av dagbok för mig. Inte en vanlig dagbok utan mer som en spegling av själen. Från tiden jag mådde sämst finns många sånger och från bra tider färre. Dessutom är sångerna bättre och mer äkta från de tunga perioderna. När Mille kom trodde jag dock att dessa starka kärlekskänlor skulle göra mig produktiv på nytt. Visserligen har jag skrivit en del sen han föddes, men de mest känslofyllda sångerna är ändå de som speglar smärta och saknad.

Det är precis som om musiken fyller sin funktion mer då, när det är svårare att hitta andra forum där man kan bearbeta dessa känslor. För glädje och kärlek finns många forum, det är ingen som inte vill dela det. Sorg och smärta är svårare att hantera som medmänniska, därför väljer vi bort dessa ämnen i offetliga rum.


Jag skulle vilja få vardagliga situationer så bekväma att man kan ta upp det som är viktigt, allt som är viktigt. Inte bara glädjeämnen utan också det man tycker är jobbigt. Jag försöker etablera en atmosfär där just detta blir naturligt, men än så länge i små portioner. Musiken får fortfarande vara den kanal då jag kan vara mest ärlig.

fredag 16 oktober 2009

En överbeskyddande morsa

Jag har genom hela livet varit en avslappnad och relativt svårstressad person och visst finns de dragen kvar någonstans i mig. Min erfarenhet med storebror Elliot och den maktlöshet jag kände då har dock gjort att jag är rädd att förlora kontrollen över tillvaron på samma sätt igen.


Detta har resutlterat i att jag oftast tar det säkra före det osäkra. Ett vardagligt exempel är mitt förhållningssätt till djur. Jag har alltid älskat alla typer av djur, men nu ser jag dem som potentiella babymördare. En av mina föräldrars två hundar var i början oroväckande intresserad av min lille pojk, så han fick inte komma i närheten av honom för mig den första tiden. När vi väl lät honom nosa på Mille kom det fram att denna hund verkar tycka om Mille på ett alldeles särskilt sätt och då menar jag inte som mumsbit. Han verkar helt enkelt gilla Mille och vakar över honom när vi är där och hälsar på. När jag insåg detta fick jag nästan lite dåligt samvete för att Ali inte fick hälsa och komma nära tidigare.


Detta är en av många förhållningssätt som fötts i och med Elliots död. Om han hade varit hos oss tror jag att den gamla Josefin hade fått större utrymme. Jag bär givetvis på den vanliga sunda föräldraoron som alla andra gör, men jag är så otroligt rädd att även Mille ska tas ifrån oss. Har man mist ett barn eller någon annan närstående vill man göra allt man kan för att slippa känna en sådan smärta igen. Men om det är något jag lärt mig är det att man inte kan skydda sig från livets faser.

jag har dock inte blivit lika överbeskyddande som jag trodde jag skulle bli. I dessa influensatider är vi ute och flänger, jag och Mille, på dagarna även om man så klart är lite extra försiktig. Just denna tid är väl annars en grogrund för överbeskyddande föräldrar.

Detta till trots kommer jag nog vilja skydda Mille även om jag så klart vill att han ska få möjligheten att utforska världen på sitt sätt. Alltifrån trädklättring till resor längre fram i livet. Förhoppningsvis har jag lugnat ner mig tills dess och visst märker jag redan nu att jag blir lugnare för varje dag. Vi kan bara hoppas att det är en trend som håller i sig...

torsdag 8 oktober 2009

Tack!


Det är fantastiskt det här med vänskapsrelationer. De senaste åren har vi verkligen fått känna på det fantastiska; stöd, medkänsla och kärlek.

Nu när vi äntligen har fått hem vår Mille är det underbart att kunna dela den glädje vi känner över honom med vår omgivning. Elliot lever fortfarande kvar i våra medvetanden, det vet folk om, och det är skönt att han fortfarande får finnas kvar i samtal och tankar.

Jag antar att detta är vårt sätt att säga tack till alla som funnits vid vår sida dessa år. En sorg är lättare att bära om man får dela den. Även glädjen blir rikare på något sätt när man är fler om den. Tack till Josef Tingbratt för den fantastiskt fina sång "Tusen rosors prakt" som han skrivit till vår familj efter denna känslofyllda tid. Lyssna gärna på den här!

Mille ligger här bredvid lekandes i sitt babygym, ovetandes om alla de som bär honom. Även om vi misslyckas kommer det finnas många andra som kommer finnas vid hans sida och bära honom, alltid!