Att styra sina känslor
Denna veckan är den sista veckan som vi bor i vår nuvarande lägenhet. På lördag bär det av till ett nytt ställe. Vi ska flytta till ett parhus, lika många rum som nu fast större och med lite trädgård och uteplats. Vi har levt i kartonger länge och det ska bli skönt när vi får packa upp vår lilla familj i vårt nya hem.
När man flyttar går man igenom bohaget och behåller det mesta men slänger en del. Det tar ett tag men man kan samtidigt bli både nostalgisk och känslosam. För min del blev det tydligast idag när jag gick igenom några gamla papper gällande Elliot.
Det första året utan honom var han hela tiden påtagligt närvarande i tankarna och kunde när som helst orsaka gråt och panikartade känslor. Allteftersom tiden har gått finns han fortfarande ständigt närvarande, men inte på samma sätt. Han har fått flytta in i ett eget rum i mitt hjärta, ett rum jag hela tiden är medveten om, som jag ofta tittar in i men inte så ofta går in i. Jag har mer kontroll nu. Jag kan välja när jag vill gå in och återuppleva alla de känslofaser jag gått igenom. Det kunde jag inte tidigare. Då sökte de upp mig, nu är det tvärt om. När jag väl låter känslorna komma över mig kan jag dock gråta lika mycket som innan, och det känns skönt att det är så. När man får sörja det som inte blev.
Idag var en sådan dag. Jag har sparat alla papper från mars 2007. Sjukintyg, journalanteckningar och obduktionsprotokoll. När jag hittade dem idag öppnade jag kuverten och gick således också in i Elliots hjärterum. Då gråter jag en stund och tänker på det som varit. Det är skönt när det finns en på och avknapp för när jag sluter kuverten lugnar jag ner mig. Jag mår bra av att gråta emellanåt för då får det bli verkligt igen, det som nu bara finns i mina minnen.
Det sitter mycket i väggarna i denna lägenhet som vi lämnar. Vi flyttade in här när vi var förväntansfullt gravida första gången. Det var i denna lägenheten vi ringde ambulans när Elliot ville födas i vårt hem. Det var nog här han dog också i samband med blödningen jag fick när jag väntade på ambulansen i sängen. Jag var sjukskriven och gick hemma i denna lägenheten månaderna efter att Elliot lämnat oss och jag har även väntat och vårdat Mille innanför dessa väggar.
Ett hus består av väggar men ett hem består av minnen. Man flyttar till ett hus men blidar ett hem med det man drar med sig och skapar. Vi får se vad vår familj får skapa på det nya stället. Kyrkogården mitt emot är Elliots viloplats, och jag hoppas att vårt hem blir en lika fridfull plats om än på ett annat sätt, livligt och glädjefullt.
När man flyttar går man igenom bohaget och behåller det mesta men slänger en del. Det tar ett tag men man kan samtidigt bli både nostalgisk och känslosam. För min del blev det tydligast idag när jag gick igenom några gamla papper gällande Elliot.
Det första året utan honom var han hela tiden påtagligt närvarande i tankarna och kunde när som helst orsaka gråt och panikartade känslor. Allteftersom tiden har gått finns han fortfarande ständigt närvarande, men inte på samma sätt. Han har fått flytta in i ett eget rum i mitt hjärta, ett rum jag hela tiden är medveten om, som jag ofta tittar in i men inte så ofta går in i. Jag har mer kontroll nu. Jag kan välja när jag vill gå in och återuppleva alla de känslofaser jag gått igenom. Det kunde jag inte tidigare. Då sökte de upp mig, nu är det tvärt om. När jag väl låter känslorna komma över mig kan jag dock gråta lika mycket som innan, och det känns skönt att det är så. När man får sörja det som inte blev.
Idag var en sådan dag. Jag har sparat alla papper från mars 2007. Sjukintyg, journalanteckningar och obduktionsprotokoll. När jag hittade dem idag öppnade jag kuverten och gick således också in i Elliots hjärterum. Då gråter jag en stund och tänker på det som varit. Det är skönt när det finns en på och avknapp för när jag sluter kuverten lugnar jag ner mig. Jag mår bra av att gråta emellanåt för då får det bli verkligt igen, det som nu bara finns i mina minnen.
Det sitter mycket i väggarna i denna lägenhet som vi lämnar. Vi flyttade in här när vi var förväntansfullt gravida första gången. Det var i denna lägenheten vi ringde ambulans när Elliot ville födas i vårt hem. Det var nog här han dog också i samband med blödningen jag fick när jag väntade på ambulansen i sängen. Jag var sjukskriven och gick hemma i denna lägenheten månaderna efter att Elliot lämnat oss och jag har även väntat och vårdat Mille innanför dessa väggar.
Ett hus består av väggar men ett hem består av minnen. Man flyttar till ett hus men blidar ett hem med det man drar med sig och skapar. Vi får se vad vår familj får skapa på det nya stället. Kyrkogården mitt emot är Elliots viloplats, och jag hoppas att vårt hem blir en lika fridfull plats om än på ett annat sätt, livligt och glädjefullt.
Kommentarer
Skicka en kommentar