Himlen är oskyldigt blå...

...som ögon när barnen är små. Ovetandes om vår tillvaro kastas vi som barn in i en otrygg värld. Men vi känner oss trygga. Tryggheten vi känner består i att vi som barn lever i nuet utan oro för morgondagen. Tryggheten som mamma och pappa ger oss och som får slå rot i våra medvetanden. Livet är långt och problemfritt och det finns tusen och åter tusen möjligheter.

Jag kan sakna den oskulden ibland. Livet blir rikare av erfarenheter och det är dessa som formar livet, men jag skulle för en stund vilja återvända till det oskyldiga man kan se i Milles blå ögon. Det är något attraktivt i det, men det är något jag inte kan nå. Jag kan däremot känna mig trygg på andra sätt, utan att förlita mig på världens oskuld. Genom min tro på något större kan jag även finna en trygg famn i denna flyktiga tillvaro.

Himlen är oskyldigt blå, djupaste hav likaså. Det som tillsynes verkar vara en trygg och harmonisk miljö kan under ytan vissa något annat. Vatten, som vi omges av innan vi är födda, som är en nödvändighet för att vi ska leva, kan om vi möter det okontrollerat bli vår fiende.

De djupaste haven kan bli en fara för oss om vi inte kan hantera det. I djupet kan vi möta många svårigheter men också få växa som människor. Lämna tryggheten och simma själva och formas av våra erfarenheter. Det är viktigt att bearbeta den otrygghet man känner, men trots detta får vi inte glömma att titta upp mot den oskyldigt och nästan provocerande blå himlen. Den påminner oss om att njuta av det vi har att vara tacksamma för och att leva i nuet.