torsdag 22 oktober 2009

Harmoni eller panik


Redan från början har Mille gillat vatten. Han har trivts i badkaret och verkar tycka om känslan av att kunna röra sig obehindrat. Därför har vi tänkt att babysim borde passa Mille perfekt. Igår, efter veckor av förväntningar, var det dags för det första kurstillfället.

Dagen började bra med vältimad ammning, gott om tid och smidigt ombyte till badbyxor. När vi gick ner i den 34-gradiga bassängen tyckte Mille att det var roligt. Vi sjöng och instruktören lärde oss några grundgrepp på rygg och på mage. Mille älskade att ligga och simma på mage samtidigt som han hade ögonkontakt med mamma.

Efter en stund skulle vi börja hälla vatten över bebisarna. Detta för att de så såsmåningom ska lära sig att hålla andan och då kunna dyka och simma under vattnet. Vi har övat lite på att hälla vatten över huvudet hemma, och det har inte varit populärt, men det har alltid gått att trösta honom efteråt.

När jag försiktigt hällt lite vatten över honom och konstaterat att han inte verkar tycka att det är så farligt, fortsatte jag med ännu mer vatten. Och det skulle jag inte gjort. I och med detta fick jag se en helt ny sida av Mille, den otröstliga Mille. Han som knappt sagt pip de första tre månaderna av sitt liv, visade att han har lika god lungkapacitet som en trumpetist, trots sin ringa storlek. Det slutade med att jag fick avbryta och gå upp med Mille samtidigt som jag själv kämpade mot tårarna.

När jag till slut fick Mille lugn brast det för min del. Att inte känna sig tillräcklig när ens son skriker så han nästan inte kan andas var för mycket för mig. Jag trodde att jag skulle klara av det, men fick se mig besegrad. Att dessutom befinna sig i en situation där man är bunden av lokaler, noggrann hygien och föränderlig temperatur gör att man inte direkt känner sig bättre tillmods. Bara att man också måste ta sig därifrån när man väl fått honom lugn.

Mille kommer gråta och vara tröstlös fler gånger så det är väl bara att lära sig att hantera det. Jag kan nu se det hela med distans och se att han antagligen inte kommer få några bestående men av denna situation. För min del gäller det inte att ge upp utan att våga fortsätta. Jag själv hade mycket svårt för vatten när jag var liten, men har lärt mig att älska vattnet och bli ett med det. Det önskar jag även Mille. Nästa onsdag är det dags igen, och då vi än en gång ge oss på detta. Även om det antagligen inte blir 100 procent harmoniskt då, så kanske det i alla fall inte blir 100 procent panikartat. Det skulle vara nog för mig och ett steg i rätt riktning.

1 kommentar:

  1. Naaaw, stackare! Fy sjutton vad jobbigt. Jag hade storlipat i din situation! Men det är okej, bit ihop och kom igen bara! Snart kommer han gillar det, det är jag bergis på. Skönt att höra att herr tyst-som-en-mus också har pipa!

    SvaraRadera