söndag 27 december 2009

Julklappspengar kan göra skillnad

Länk till artikel: Metro - Mer än ett barn dör varje dag

Det är alldeles för många. I artikeln ovan står det om att det inte hänt särskilt mycket med forskningen över tid gällande varför barn föds döda. För min egen del är detta en angelägen fråga. Jag är en av dem som lämnat förlossningen utan barn och utan förklaring. Man kan inte begära en förklaring, det är jag medveten om, men frågan gnager ändå. Varför, varför, varför?

Förvisso är risken i princip obefintlig att samma sak skulle upprepas för vår del, men vi är ju inte de enda föräldrarna som bär på oro. Även de som inte haft en jobbig erfarenhet inom detta område bär på en oro för sitt barn, det är naturligt och ett bevis för kärleken vi känner för barnet redan innan det är fött. Det jag hoppas på är att fler kan få en förklaring till varför sådana här saker händer, att färre ska lämna sjukhuset med den ovisshet som vi gjorde. Det bästa vore ju så klart om denna typ av dödsfall kunde minska, precis som plötslig spädbarnsdöd gjort över tid. Problemet är att man inte vet hur man ska förebygga något som inte lämnar några spår efter sig.

Forskningen gällande plötslig spädbarnsdöd har gjort många framsteg under min livstid och min förhoppning är att forskningen som behandlar dödföddhet ska ha gjort stora framsteg när det är dags för Mille att bli förälder. Genom att stödja spädbarnsfondens kampanj "Solvändan" kan man med enkla medel påverka denna forskning. Detta för att fler barnahjärtan ska få möjligheten att slå längre, mycket längre. Stöd kampanjen här!

Detta inlägg är kanske inte det av det fridfulla och glada slag som man vill läsa om så här års, men detta är alltid en angelägen fråga. Under det nya året kommer orörda och ovetande familjer att drabbas av en tragedi. Enligt prognoser fler än 356 stycken, bara av det som vi drabbats av. Att minst ett barn om dagen dör innan det ens är fött är alldeles för mycket!

lördag 26 december 2009

Förunderligt och märkligt, men ganska logiskt ändå



Redan när man får reda på att man ska få ett barn nån gång långt fram i tiden, flera månader innan börjar man föreställa sig hur livet kommer att bli. Men man kommer inte í närheten. Det blir en helomvändning och alla rutiner man trodde man hade ändras och ingenting blir som förut. Den här nya varelsen flyttar in i våra liv med hela sitt väsen och stannar! Och vi tillåter det mer än gärna. Redan från början finns en obeskrivbart stor kärlek som övervinner allt som eventuellt fick oss att tveka innan. Ingenting tycks vara för svårt eller jobbigt och allt är värt att gå igenom för denna guldklimp man fått. Det är väl märkligt.

Något som förundrar mig är att just jag och Kristian fick den sötaste bebisen i universum. Jag är verkligen inte ödmjuk när jag säger detta, men jag vet också att det är sant...för oss. Alla andra föräldrar känner på samma sätt inför sina barn och det är märkligt att det är på det sättet. Det är något jag inte kunde sätta mig in i innan barnen kom, men efter är det helt logiskt, men ändå märkligt.



Att sitta och fördriva dyrbar tid med att bara sitta stilla och betrakta ett sovande barn kan också tyckas märkligt och konstigt. Man upplever ju att man inte får någonting gjort som småbarnsförälder och ibland ännu mindre när de sover. Det är väl då man borde vara mest effektiv, men vem kan motstå ljudet och doften av ett sovande barn? Det späda och oskyldiga som framträder när barnet sover är, just det, oemotståndlig.

Jag själv har aldrig direkt varit en barnmänniska. Med det menar jag att jag sällan varit den som velat hålla i barn först eller varit ivrig att gulla och leka med dem. Denna egenskap hos mig är något som nästan gått emot det typiskt kvinnliga, det som verkar vara den främsta drivkraften hos de flesta av mina systrar. Dock hände det något med mig under min första graviditet. Sedan dess har jag sett barnets skönhet överallt och det är jag tacksam för, även om jag fortfarande är samma person. Fortfarande ganska återhållsam på detta område, men med en förundran som är mycket större.

Det är häftigt hur väl allt är ordnat för dessa försvarslösa liv som kommer till världen. De aktiverar våra urinstinkter och får oss att beskydda, älska och vårda någon vi egentligen inte vet särskilt mycket om. Bara att denna någon är vår och därför det värdefullaste vi har. Därför går vi genom eld och vatten för våra barn. Allt annat vore ologiskt.

fredag 25 december 2009

Vad är heligt?


I våra tider känns det ibland som om julen halkat ifrån oss. Det centrala som jag vill förmedla till min son och min familj om julens budskap och frid på jorden får komma i andra hand efter julstress och annat som upptar vår uppmärksamhet.

Själva julafton blir heligare för gemene man än vad juldagen är. Jultomten blir heligare än Jesusbarnet i krubban. I mitt jobb som fritidsledare i kyrkan har jag mött barn som tror att julen firas till minne av tomtens födelse. Tråkigt men sant!

Man kan ta detta med mer eller mindre oro. De flesta svenskar har full koll på att julen firas till minne av Jesu födelse och inte av tomtens. Däremot upptar tomten och andra saker helgen mer än religiösa mirakel och hopp om en bättre och mer fridfull värld. Frid är inte direkt det första man tänker på dagarna före jul i landets alla köpcentrum.

Vi i vår familj inledde julafton med att gå på julbön runt krubban och på så vis inleda julhelgen med själva kärnbudskapet. Faktum är att vi inte haft en enda tomte var vi än har vistats i jul och då har vi hunnit med julfirande på tre olika ställen.

Du som läser tror säkert vid det här laget att jag är helt emot tomtar och annat som hör till, men så är inte fallet. Jag tycker tvärt om, att det är en fin och mysig tradition som är värd att bevara och uppskatta. Det kan dock vara värt att veta att myten om tomten bland annat härstammar från en kristen biskop vid namn Sankt Nikolaus (därav namnet Santa Claus, det amerikanska namnet på jultomten). Denne biskop var en god kristen och en generös man som hjälpte många utsatta. Han värnade bland annat barnens väl och omvårdnad. Det sägs att han delade ut presenter till fattiga barn i advent, närmare bestämt den 6 december. Den dagen har han kvar i vår almanacka än idag som namnsdag.

Några av de egenskaper Nikolaus hade har gått över till den moderna tomten. Dagens jultomte har dock fått sig en makeover för att passa dagens förväntningar. Det är ju alltid mysigt med en skäggig gubbe i röda kläder med alldeles för mycket bukfett, eller?

Min poäng med detta är helt enkelt att julens budskap trots allt finns i mycket av det som finns omkring oss, även fast vi inte tänker på det eller ens bryr oss om det. Det sätter sina spår överallt, men det viktiga är att vi låter julens budskap få slå rot. Att det finns en mening bakom allt vi gör dessa dagar. Det får inte bli bara tomma ord och luftslott med falska förhoppningar. Det ska vara upplevelser som gör denna jul speciell och varje händelse meningsfull.

Därför säger jag inte "God fortsättning" redan idag, utan "God Jul"! För julen är inte förbi. Vi är mitt i den!

torsdag 24 december 2009

En bekant helg


Julafton har man lärt sig att känna igen vid det här laget. Jag har nått min tjugofemte jul och har alltid uppskattat den. Sedan min man kom in i bilden har firandet utökats och det har vi lyckats pussla ihop rätt bra tycker jag.

Nu iår får denna bekanta högtid ett nytt sken över sig i och med att Mille kommit till världen. Alla mina förhoppningar och förväntningar vilar i stället i hans upplevelser och lycka. Är han nöjd är också jag det. Det viktigaste är att skapa trygghet i Milles barndom med de traditioner vår familj utvecklar.

Efter att ha ätit jullunch med min familj åkte vi till Kristians hemstad för att avsluta dagen. Under åkturen åkte vi förbi tusen och åter tusen hushåll där julen satt sina spår. Ljus i fönstren och förhoppningsvis många lyckliga tillvaror med familjer som samlats och kommit till ro.

Men det är inte något att räkna med egentligen. Man hör och vet att många blir sönderstressade över julen, denna högtid som bör vara fridfull. Dessutom sitter många ensamma denna helg, som är till för att bygga gemenskap och värme.

Vi startade vår dag med julfrukost i goda vänners sällskap och fick således en kanonstart på en bra dag. Något jag är tacksam för. Allt detta pusslande med släktingar hit och dit tyder trots allt på att vi inte är ensamma. Att slitas mellan många ställen kan vara något att vara tacksam över; det betyder att jag inte behöver sitta själv över julen.

Det är en bekant helg, men ändå något nytt. Mille har tagit hela vår vardag med hull och hår. Allt har verkligen blivit annorlunda. Och utan att jag vill det kommer en annan person i skuggan av all uppståndelse. Min andra älskade son Elliot som jag ändå tänker extra på just idag.

tisdag 22 december 2009

Redan här!


Nu är vi redan här. Milles femmånadersdag och julen står för dörren. Denna tid kändes oändligt avlägsen i somras när vi gick och väntade på att "Sten-Åke" skulle komma. (För er som minns vårt arbetsnamn under graviditeten.)

Denna höst har verkligen försvunnit under mina fötter. När jag tar ett steg har det redan känts som om jag legat efter min egen tidsuppfattning. Den intensiva tiden och de första månaderna i Milles liv har verkligen varit händelserika. Detta trots att jag hela hösten gått hemma. Men man har ju också fått ett nyttperspektiv på ordet "händelserikt".

Nya erfarenheter och nya steg har blivit viktigare än att fylla vardagen med egna upptåg. Det har vi också hunnit med, men det är inte det som gjort att hösten försvunnit. Det är Milles närvaro och vår ständiga uppmärksamhet kring honom som fått allt annat att blekna.

Nu är det "bara" åtta månader kvar av min ledighet. Jättelång tid på ett sätt, men försvinnande kort i ett annat perspektiv. Det ska bli kul att återuppta studierna, men innan dess skall mycket hinnas med. Många upplevelser och många framsteg i familjen Roos liv. God jul på er i väntan på det nya spännande året.

lördag 19 december 2009

Kvällens första solist



Eftersom Mille är så lätt att ta med sig så tänkte jag att vi skulle gå på julkonsert ikväll. Vi hade provat hörselskydden och matat honom precis innan så att han skulle ha bra förutsättningar för att klara kvällen.

Det startade jättebra, en pigg och glad kille som absolut verkade kunna tänka sig att spendera kvällen med musik och sång. När ljuset släcktes och allt blev tyst blev han dock nervös och som förbytt. Man kan fortfarande bli förvånad över hur kraftfull hans stämma är. Särskilt i en jättestor hall där det man kan höra en knappnål falla. Jovisst var det så; Mille blev kvällens första solist, men en ganska arg och otröstlig sådan...

Jag antar att många föräldrar känner igen sig i detta. Stressen över att inte kunna få sitt barn lugnt, stressen över att störa alla betalande gäster och att känna sig som en otillräcklig förälder. Jag vet mycket väl att Mille inte blir lugnare av att jag stressar upp mig. Jag vet också att jag inte kan rå för att Mille helt plötsligt får ett utbrott. Jag kan bara göra det bästa utav situationen och göra lidandet för oss alla, framför allt för Mille, så kort som möjligt.

Lagom till pausen hade han blivit hellugn och låg och sov. Då, till min stora förvåning när jag minglade runt, visade det sig att knappt någon av de jag talade med hade lagt märke till att Mille vänt ut och in på lungorna. Konstigt tyckte jag, eftersom det var det enda jag kunde uppfatta.

Jag antar att vi alla är mitt uppe i våra egna liv och situationer. Självklart hörde alla runt om kring att Mille var missnöjd, men de flesta glömde nog störningsmomentet i samma stund som det slutat. Det är ju i alla fall så jag själv oftast fungerar när andra stör mig. All logik till trots blir det ändå att man sitter som på nålar, eller rättare sagt står. Man slits mellan en harmonisk musikupplevelse och en våg av panik och skrik.

Dåligt samvete terroriserade mig emellanåt över att jag inte borde bevaka mina egna intressen så mycket att jag tar med Mille på sådana här strapatser, även om det sedan visade sig att han nog trivdes rätt bra att sova lite vid sidan av och lyssna på "Stilla natt" och alla de andra stämningsfulla julsångerna. Det slutar med att man får acceptera att man måste kompromissa. Man kan fortfarand göra mycket av det som man vill, även om man har en bebis, men man får göra det på sitt sätt och på bebisens.

Och julkonserten? Den var jättebra! Jag lyckades stanna till slutet och lyssna på allt, för tyvärr såg jag inte så mycket från platsen där jag till slut stod. Nära dörren, beredd att ta till flykt så snart det lilla söta, men kraftfulla, monstret eventuellt skulle vakna.

tisdag 15 december 2009

Oväntade bivärkningar





Ända sedan min första förlossning har jag varit väldigt känslig när det gäller just förlossningar. Man kan säga att det är en bivärkning av sorgearbetet, något som tillkommit som jag inte kommer ifrån. När jag ser födslar i filmer, serier eller dokumentärer blir jag väldigt påmind och börjar gråta. Det är som om jag förknippar förlossningar med bitterhet, sorg och orättvisa i stället för den glädje som det i de flesta fall innebär. Mina reaktioner har lett till att jag under en lång tid undvikit dokumentärer och serier där detta kan ske, men man kan ju inte skydda sig mot allt och framför allt kan man inte undvika "Scrubs" i all evighet. Det är serien alldeles för bra för...

Hur som helst trodde jag att dessa jobbiga associationer skulle gå över efter att vi fått Mille, men det verkar som om dessa känslor sitter djupare än den lyckliga förlossning vi fick med honom. Jag hoppades att den goda erfarenhet som ligger närmre i tiden skulle överglänsa de känslor som ligger i det förflutna. Jag menar inte att alla sorgliga känslor ska försvinna, men att jag i alla fall kan se en förlossning som det positiva som det är.

Mitt förlossningsminne verkar mer vara ett elefantminne, som inte vill glömma detaljer eller känslor. Jag tycker i dessa situationer att jag allt för påtagligt blir påmind om det som togs ifrån mig och som jag aldrig fick behålla och uppleva. Det blir för verkligt helt enkelt och känslorna bara finns där.

Det är nog bra och kanske till och med behövs, men jag skulle gärna vilja kunna titta på när Rachel i "Vänner" föder barn utan att böla och det skulle vara kul att ha torra ögon när jag ser slutet på "Sex and the city-filmen" när lilla Rose föds.

Det som ärrar oss och som påverkar oss i livet gör det permanent och det med besked. Det är inte bara det jag räknat upp som påverkas av det jag varit med om. Det mesta i vardagen blir på ett nytt sätt, annorlunda. Man får lära sig hantera känslorna, som får leva i symbios med vardagen.

Man får helt enkelt lära sig att hantera den största sorgen och leva med dess biverkningar. Precis som med allt annat.

onsdag 9 december 2009

Nu är det jul igen...


...men i år är det på ett annat sätt. Det är vår första jul med Mille. Den första julen då vi har en tredje person med oss in i helgen. Egentligen skulle denna nya erfarenhet upplevts för två år sedan, men livet ville annorlunda.

Två jular av intensiv påminnelse om familjens otillräcklighet. Julen är mycket fridfull och härlig men kan bli som salt i ett öppet sår om man nalkas julen med en ofullständig tillvaro. Jag är inte dummare än att jag förstår att även denna jul kommer bli tom på sitt sätt, men nu har vi distraktion i form av en fyramånaders bebis som kräver vår fulla uppmärksamhet. Och det ger jag honom så gärna.

För mig är det viktigt att ge Mille en rik barndom. Alla säger det, att man vill ge sitt barn en lika rik barndom som man själv fått. Och det vill jag också. Min barndom har inte kanske inte varit perfekt i alla avséenden, men den har varit perfekt för mig och gett mig goda redskap och rika erfarenheter. Till dessa hör helger och högtider.

I år kommer Mille inte skrika efter julklappar, även om jag är övertygad om att han kommer kunna väga sin vikt i sina julklappar flera gånger om. Hans egna rop efter julklappar kommer komma så småningom. Julklapparna visar på ömhet och kärlek. För ett barn kan den symbolen betyda allt, så mycket att det andra som julen bär med sig bleknar en aning. Och det måste få vara så. Jag har också varit ett girigt julklappsfamlande barn, men jag tror att jag blev en rätt okej människa ändå. Jag har i alla fall insett att jag vill ge Mille det bästa jag har. Mitt fulla engagemang och närvaro under hans uppväxt. Det är den bästa julklappen han kan få av mig.

tisdag 8 december 2009

Vem är du?


Jag är så otroligt nyfiken på vår lille kille. Ingen känner honom så väl som vi och ändå vet man så lite. Man har lärt sig mycket om hans olika humör, viljor och vanor men det finns många luckor gällande hans person som man vill fylla ut.

Det räcker inte att vara nyfiken på hans inre, självklart är man också nyfiken på hans yttre. Hur kommer han se ut som åttaåring, tonåring, vuxen? De flesta säger att är pappas pojke, bortsett från ögonen som tydligen är mina. De flesta menar att Mille utséendemässigt är mer en Roos än en Westerberg, men å andra sidan finns det en del som hävdar motsatsen. Det härliga är ju att han faktiskt är en blandning. Lika mycket av mig som av Kristian, så framtiden lär visa upp fler av våra respektive sidor i honom.


Det är fascinerande tycker jag hur ett barn kan vara så påtagligt lik både mamman och pappan, trots att dessa oftast ser helt olika ut. Det är väl det som är det fantastiska med barnen. Att de lyckas länka samman det som till synes verkar så olikt. Från början har vi fått anlag från våra föräldrar, men vi utvecklar också andra drag på egen hand. Det finns egenskaper och talanger i oss som bara väntar på att växa och utvecklas bara vi vill det.

Jag tänker på en berättelse som många av oss hört ur bibeln som är nyttig att ta till sig oavsett om man är kristen eller inte. Berättelsen om talenterna. Tjänarna som av sin husbonde fick talenter att förvalta. Resultatet blev att de flesta lyckades öka värdet på det de hade fått medan en av dem inte brydde sig om det och således inte fick sin talent att växa i värde. Tolkar man den berättelsen gäller det att ta vara på det man har. De egenskaper, resurser och talanger man fått. Vissa av oss har fått mer och andra mindre, men vi har alla fått något värdefullt. Det är vår uppgift att göra det vi kan för att få våra gåvor att växa. Då kan vi också växa som människor.


Mille och alla andra barn har fått sina egenskaper och vissa egenskaper är inte lätta att bemästra. I livet möter vi också svårigheter som kan bli hinder för oss. Även om man känner sig missgynnad får man tänka att man trots allt är den man är. Det tack vare både våra gåvor och brister. Vilken talent/talang har du att utveckla i ditt liv? Vem är du?

lördag 28 november 2009

Hängivenhet!

Det är mycket roligt och intressant att betrakta mycket små barn. Man kan se att de är hundra procent fokuserade på det de gör för tillfället. De är fokuserade när de försöker söka ögonkontakt med personer i närheten och när de skriker efter mat eller uppmärksamhet. För dem finns bara just det som de tänker på för stunden, och den stunden betyder allt. I alla fall tills nästa aktivitet tar över...

Det är så oskyldigt på något sätt, att de inte känner oro för kommande faser. De har heller inte utarbetat några strategier för att få sin vilja igenom utan de lever verkligen i nuet. Något vi vuxna försöker med om och om igen utan att lyckas helt. Tänk att barnen kan vara våra förebilder i det.

När barn drabbas av motgångar, hur små de än kan verka ser de inte att dessa bekymmer oftast är övergående. De ser inte att det kan bli bättre om man härdar ut och väntar. Vi vuxna vet att man får härda ut olika länge beroende på vad som drabbar oss, ibland handlar det om någon minut, ibland flera år. Barnen saknar denna linjal, allt är bara lycka eller lidande. Totalt! Nu! Och visst är det att kräva för mycket av de minsta att de ska behärska denna linjal, det skulle vara att beröva dem deras barndom.

Lika härligt som det kan vara att se lille Mille fast i något projekt, lika oroande kan det te sig. Barnets bräcklighet uppenbaras på ett alldeles särskilt sätt när det å ena sidan inte förstår att maten och tryggheten är så nära dem eller å andra sidan, att faror lurar i mörkret utanför de trygga väggarna. Denna bräcklighet minner om en otillräcklighet.

Hur vi än vrider och vänder på tankarna så växer barnen upp. De kommer bli mer medvetna och mer strategiska. De kommer kunna planera och på så vis vinna lycka, men också råka ut för nederlag.


Jag antar att jag som förälder vill skydda mitt barn från denna medvetenhet. Inte för att den är ond i sig utan för att den är oförutsägbar. Just nu vill jag bara hålla honom i famnen och låta honom vara så oskyldig och ovetandes. Tack och lov kommer han vara det ett bra tag framöver och jag kommer att kunna bevittna hans hängivenhet många gånger om. Vare sig det gäller att titta på tv eller få tag på figurerna i mobilen ovanför skötbordet.

tisdag 17 november 2009

990 nätter

Jag har alltid gillat att sova. Jag har alltid tyckt det har varit mysigt att krypa ner i en varm säng och somna och drömma mig bort. Nätterna var ljuvliga i dess tysthet och lugn. Men när Elliot dog var inte natten min vän. Det blev otäckt tyst och alla tankar man behandlat under dagen fick fritt spelrum och man tycktes inte kunna gallra utan att bli översköljd av känslor man inte behärskade, särskilt inte när man behagade sova och samla energi.

Den första tiden var svår på det området, men det har blivit bättre, mycket bättre. Nu kan jag sova precis som vanligt...nästan i alla fall. Det kommer kvällar då man känner sig lika liten och tröstlös som man kände sig förut, och det är ganska skönt att det är så. Det får bli ett sätt att poängtera att man inte har glömt det som hänt, att det faktiskt är en väldigt stor del av en.

När jag låg sömnlös häromnatten räknade jag hur många nätter min familj varit utan Elliot och jag kom fram till nära tusen nätter inklusive skottdag och annat. Milles namn betyder just tusen och det får bli ett sätt att sluta cirkeln. Tystnaden på natten finns inte på samma sätt, Milles andetag gör rummet levande på ett nytt sätt. Men en stor del av tystnaden finns ännu kvar. Kanske inte just i sovrummet men i tillvaron. Ljudet av barnsteg i trappan och ljudet av stoj. Och ljudet av Elliots tvååriga tankar.

Milles tvååriga tankar får jag vänta på och det gör jag gärna. I väntan på dessa ord lyssnar jag till hans joller och konstaterar att han med det fyllt lite av den tystnad jag burit med mig så länge.

onsdag 11 november 2009

I Guds händer

...vill vi lämna Milles kommande dagar. Det som ligger bakom finns i våra minnen och det som ligger framför är orört. Denna gåva vi fått är för stor för att vi själva ska förstå det, vi behöver hjälp. Gud får vaka över hans liv och lycka.

Dina varma andetag
säger att du är vår morgondag
ett underverk vi ej kan få blott genom oss själva
endast Herren själv kan inge liv
ingenting vi gör kan ändra tid
Mille, du är allt vi har.
Du kom och blev vårt bönesvar

Vi kan inte se oss mätta
I dina drag kan vi ana vem du är
Oskuldsfulla ögon vill berätta
Om det vi glömt, det vi ej förstår


Ur "Milles sång"
Text och musik: Josefin Roos

fredag 30 oktober 2009

Alla helgons dag, eller?

I morgon är det "alla helgons dag" och på söndag "alla själars dag". Denna helg finns i kyrkoåret för att vi skall minnas helgonen och alla andra som gått före oss. Det är en tid där vi trots mörkret kan bringa ljus i tillvaron genom att tända ljus och tänka lite extra på de som inte finns hos oss längre. Kyrkogårdarna fylls med gravljus och fina dekorationer som får ge utryck för det vi känner.

Vi var vid graven en sväng idag och det var många som cirkulerade på kyrkogården. Så brukar det inte vara när jag är där. Vi tände ett ljus i lyktan och satte dit ett hjärta av ljung och mossa. Ljuset får för mig symbolisera hoppet om ett återséende någon annanstans än här.


Även om många går till sina nära och käras gravar i helgen finns det konkurrens av den närbesläktade högtiden Halloween som ju egentligen betyder "All hallows eve" (Alla helgons afton). Denna högtid kolliderar lite med kyrkoårets helgdag eftersom fokus ligger på olika saker. Halloween förknippas inte med stillhet och eftertanke utan snarare med bus, fest och stoj.

Döden är central i båda traditionerna men man möter döden på olika sätt. Jag, som gått igenom denna tid på året med ett öppet sorgesår blev då mycket provocerad av allt det roliga och stojiga som Halloween förde med sig. Jag var mer i behov av stillhet och respekt för det som hänt. För mig blev det en ganska smärtsam kollision även om jag inte tar lika illa upp nu, två år senare.

Dock känner jag föga lust att gå på Halloweenfest eller smycka hemmet i pumpor och spindelnät. Jag vill ogärna få dörren nedkletad av barn som tigger godis, samtidigt som jag inte vill uppmuntra dem att få godsaker genom hot och bus. Ett dilemma jag vet fler som delar.

För vår del kommer helgens fokus ligga på flytten, men även i morgon ska vi upp till graven och tända ett ljus. Jag tycker kyrkogårdar är mycket mysiga och fridfulla på hösten när det blivit mörkt och man ser alla ljus. Jag trivs där och det gör mig inte till en läskig eller kuslig person.

torsdag 29 oktober 2009

Att styra sina känslor

Denna veckan är den sista veckan som vi bor i vår nuvarande lägenhet. På lördag bär det av till ett nytt ställe. Vi ska flytta till ett parhus, lika många rum som nu fast större och med lite trädgård och uteplats. Vi har levt i kartonger länge och det ska bli skönt när vi får packa upp vår lilla familj i vårt nya hem.

När man flyttar går man igenom bohaget och behåller det mesta men slänger en del. Det tar ett tag men man kan samtidigt bli både nostalgisk och känslosam. För min del blev det tydligast idag när jag gick igenom några gamla papper gällande Elliot.

Det första året utan honom var han hela tiden påtagligt närvarande i tankarna och kunde när som helst orsaka gråt och panikartade känslor. Allteftersom tiden har gått finns han fortfarande ständigt närvarande, men inte på samma sätt. Han har fått flytta in i ett eget rum i mitt hjärta, ett rum jag hela tiden är medveten om, som jag ofta tittar in i men inte så ofta går in i. Jag har mer kontroll nu. Jag kan välja när jag vill gå in och återuppleva alla de känslofaser jag gått igenom. Det kunde jag inte tidigare. Då sökte de upp mig, nu är det tvärt om. När jag väl låter känslorna komma över mig kan jag dock gråta lika mycket som innan, och det känns skönt att det är så. När man får sörja det som inte blev.



Idag var en sådan dag. Jag har sparat alla papper från mars 2007. Sjukintyg, journalanteckningar och obduktionsprotokoll. När jag hittade dem idag öppnade jag kuverten och gick således också in i Elliots hjärterum. Då gråter jag en stund och tänker på det som varit. Det är skönt när det finns en på och avknapp för när jag sluter kuverten lugnar jag ner mig. Jag mår bra av att gråta emellanåt för då får det bli verkligt igen, det som nu bara finns i mina minnen.

Det sitter mycket i väggarna i denna lägenhet som vi lämnar. Vi flyttade in här när vi var förväntansfullt gravida första gången. Det var i denna lägenheten vi ringde ambulans när Elliot ville födas i vårt hem. Det var nog här han dog också i samband med blödningen jag fick när jag väntade på ambulansen i sängen. Jag var sjukskriven och gick hemma i denna lägenheten månaderna efter att Elliot lämnat oss och jag har även väntat och vårdat Mille innanför dessa väggar.

Ett hus består av väggar men ett hem består av minnen. Man flyttar till ett hus men blidar ett hem med det man drar med sig och skapar. Vi får se vad vår familj får skapa på det nya stället. Kyrkogården mitt emot är Elliots viloplats, och jag hoppas att vårt hem blir en lika fridfull plats om än på ett annat sätt, livligt och glädjefullt.

onsdag 28 oktober 2009

Lugn igen

Efter att ha återvänt till upprorets arena i Herrljunga simhall kan jag konstatera att det har skett en avsevärd förbättring gällande kombinationen babysim och Mille. Så här en vecka efter hans panikutbrott kan jag skratta åt händelsen, men ett tag var jag nära att ge upp.

I dagens ljus känns det ganska småaktigt att jag tog så illa vid mig, men för stunden var det jobbigt och därför har vi bearbetat händelsen under veckan som varit. Det har vi gjort genom att med framgång bada lite i Vårgårda simhall och duscha honom lite extra här hemma.


Samtidigt som jag varit enormt revanschsugen har jag samtidigt varit lite nervös inför nästa, alltså dagens simtillfälle. Kristian följde med idag, inte för att jag var hispig utan för att han (tack gode Gud) är ledig från skolan denna vecka. Vi var där i oförsvarligt god tid för att hinna mata honom utan att behöva stressa. Mille bettedde sig, precis som förra gången, exemplariskt i omklädningsrummet. Väl i bassängen delade jag och Kristian på Mille samtidigt som instuktören höll ett extra öga åt vårt håll. Något som jag bara upplevde som positivt. Utöver detta hade vi dessutom nappen redo, när helst Mille skulle behöva den. Snacka om att gå med både hängslen och livrem.

Det gick i alla fall jättebra, även om Mille började gråta ibland. Men det var vanlig gråt, och sådan gråt har jag inga problem att höra eller hantera.

söndag 25 oktober 2009

Himlen är oskyldigt blå...



...som ögon när barnen är små. Ovetandes om vår tillvaro kastas vi som barn in i en otrygg värld. Men vi känner oss trygga. Tryggheten vi känner består i att vi som barn lever i nuet utan oro för morgondagen. Tryggheten som mamma och pappa ger oss och som får slå rot i våra medvetanden. Livet är långt och problemfritt och det finns tusen och åter tusen möjligheter.

Jag kan sakna den oskulden ibland. Livet blir rikare av erfarenheter och det är dessa som formar livet, men jag skulle för en stund vilja återvända till det oskyldiga man kan se i Milles blå ögon. Det är något attraktivt i det, men det är något jag inte kan nå. Jag kan däremot känna mig trygg på andra sätt, utan att förlita mig på världens oskuld. Genom min tro på något större kan jag även finna en trygg famn i denna flyktiga tillvaro.

Himlen är oskyldigt blå, djupaste hav likaså. Det som tillsynes verkar vara en trygg och harmonisk miljö kan under ytan vissa något annat. Vatten, som vi omges av innan vi är födda, som är en nödvändighet för att vi ska leva, kan om vi möter det okontrollerat bli vår fiende.

De djupaste haven kan bli en fara för oss om vi inte kan hantera det. I djupet kan vi möta många svårigheter men också få växa som människor. Lämna tryggheten och simma själva och formas av våra erfarenheter. Det är viktigt att bearbeta den otrygghet man känner, men trots detta får vi inte glömma att titta upp mot den oskyldigt och nästan provocerande blå himlen. Den påminner oss om att njuta av det vi har att vara tacksamma för och att leva i nuet.

fredag 23 oktober 2009

Konsumera mera klimatsmart


När man är gravid och går runt och tittar i affärer är det knappast ordet måttlighet som man möter. Som förälder entrar man en ny värld av prylar och måsten. Det verkar som om man måste köpa sig titeln en bra förälder. Det verkar inte finnas många möjligheter att klara sig utan det hippaste babygymmet, den snyggaste skötväskan och de mest stimulerande leksakerna. Jag möts av en förväntan att konsumera ikapp med min kärlek till Mille.

Jag är helt övertygad om att man kan vara en bra förälder ändå. Vissa saker behöver man och andra saker behöver man inte. Sen finns det en tredje kategori med saker man inte behöver, men som kan underlätta småbarnslivet avsevärt. Då är det upp till en själv om man vill köpa det eller inte.

Det är konstigt att i och med att en ny generation föds, möts vi av denna konsumtionshets. Hur kommer denna generations möjligheter att tillgodose sina behov att se ut om vi fortsätter på detta vis? När man ser det på det sättet verkar det inte särskilt klokt. I och med att jag konsumerar mer än jag och min familj behöver så försämrar jag Milles levnadsförhållanden längre fram i Guds allt mer sargade skapelse.

En annan babysak som jag tycker är konstigt är alla dessa färgglada blöjor. Visserligen är blöjorna effektivare än tidigare, men varför i hela världen ska man trycka massa häftiga tryck i regnbågens alla färger på blöjan för. Det lär väl knappast vara för att tillfredställa min tre månader gamla bebis.

Ensam är det svårt att göra något åt detta, men:

Man kan tänka ekologiskt och rättvisemärkt när det gäller val av mat och andra varor,
Man kan gå och cykla när man inte behöver ta bilen,
Man kan köpa snygga kläder på secondhand eller tradera
och man kan delta i den häftiga minimala miljöfestival som kommer hållas i Vårgårda om ca en månad. För mer info om denna tillställning klicka här

Jag själv är verkligen inte ett bra föredöme i alla lägen, men jag försöker att inte köpa för mycket onödigt, även om jag fortfarande unnar mig både det ena och det andra. För Mille och hans bröder och systrar skull kan jag dock tänka mig att spendera mindre och smartare. Både för plånboken och miljöns skull.

Fotnot: Jag bör kanske tillägga att bärsjalen ovan är ekologisk

torsdag 22 oktober 2009

Harmoni eller panik


Redan från början har Mille gillat vatten. Han har trivts i badkaret och verkar tycka om känslan av att kunna röra sig obehindrat. Därför har vi tänkt att babysim borde passa Mille perfekt. Igår, efter veckor av förväntningar, var det dags för det första kurstillfället.

Dagen började bra med vältimad ammning, gott om tid och smidigt ombyte till badbyxor. När vi gick ner i den 34-gradiga bassängen tyckte Mille att det var roligt. Vi sjöng och instruktören lärde oss några grundgrepp på rygg och på mage. Mille älskade att ligga och simma på mage samtidigt som han hade ögonkontakt med mamma.

Efter en stund skulle vi börja hälla vatten över bebisarna. Detta för att de så såsmåningom ska lära sig att hålla andan och då kunna dyka och simma under vattnet. Vi har övat lite på att hälla vatten över huvudet hemma, och det har inte varit populärt, men det har alltid gått att trösta honom efteråt.

När jag försiktigt hällt lite vatten över honom och konstaterat att han inte verkar tycka att det är så farligt, fortsatte jag med ännu mer vatten. Och det skulle jag inte gjort. I och med detta fick jag se en helt ny sida av Mille, den otröstliga Mille. Han som knappt sagt pip de första tre månaderna av sitt liv, visade att han har lika god lungkapacitet som en trumpetist, trots sin ringa storlek. Det slutade med att jag fick avbryta och gå upp med Mille samtidigt som jag själv kämpade mot tårarna.

När jag till slut fick Mille lugn brast det för min del. Att inte känna sig tillräcklig när ens son skriker så han nästan inte kan andas var för mycket för mig. Jag trodde att jag skulle klara av det, men fick se mig besegrad. Att dessutom befinna sig i en situation där man är bunden av lokaler, noggrann hygien och föränderlig temperatur gör att man inte direkt känner sig bättre tillmods. Bara att man också måste ta sig därifrån när man väl fått honom lugn.

Mille kommer gråta och vara tröstlös fler gånger så det är väl bara att lära sig att hantera det. Jag kan nu se det hela med distans och se att han antagligen inte kommer få några bestående men av denna situation. För min del gäller det inte att ge upp utan att våga fortsätta. Jag själv hade mycket svårt för vatten när jag var liten, men har lärt mig att älska vattnet och bli ett med det. Det önskar jag även Mille. Nästa onsdag är det dags igen, och då vi än en gång ge oss på detta. Även om det antagligen inte blir 100 procent harmoniskt då, så kanske det i alla fall inte blir 100 procent panikartat. Det skulle vara nog för mig och ett steg i rätt riktning.

söndag 18 oktober 2009

Tankar om känslor


Det är konstigt det där med känslor. De kan fylla en totalt, men samtidigt är de så svåra att beskriva. Mitt sätt att hantera min mina känslor då jag gick igenom min svåra tid blev genom musiken. Jag var enormt produktiv när jag mådde som sämst, när känslorna var som starkast.

Sedan mars 2007 har jag skrivit minst en låt i månaden, oftast fler, och det har varit en typ av dagbok för mig. Inte en vanlig dagbok utan mer som en spegling av själen. Från tiden jag mådde sämst finns många sånger och från bra tider färre. Dessutom är sångerna bättre och mer äkta från de tunga perioderna. När Mille kom trodde jag dock att dessa starka kärlekskänlor skulle göra mig produktiv på nytt. Visserligen har jag skrivit en del sen han föddes, men de mest känslofyllda sångerna är ändå de som speglar smärta och saknad.

Det är precis som om musiken fyller sin funktion mer då, när det är svårare att hitta andra forum där man kan bearbeta dessa känslor. För glädje och kärlek finns många forum, det är ingen som inte vill dela det. Sorg och smärta är svårare att hantera som medmänniska, därför väljer vi bort dessa ämnen i offetliga rum.


Jag skulle vilja få vardagliga situationer så bekväma att man kan ta upp det som är viktigt, allt som är viktigt. Inte bara glädjeämnen utan också det man tycker är jobbigt. Jag försöker etablera en atmosfär där just detta blir naturligt, men än så länge i små portioner. Musiken får fortfarande vara den kanal då jag kan vara mest ärlig.

fredag 16 oktober 2009

En överbeskyddande morsa

Jag har genom hela livet varit en avslappnad och relativt svårstressad person och visst finns de dragen kvar någonstans i mig. Min erfarenhet med storebror Elliot och den maktlöshet jag kände då har dock gjort att jag är rädd att förlora kontrollen över tillvaron på samma sätt igen.


Detta har resutlterat i att jag oftast tar det säkra före det osäkra. Ett vardagligt exempel är mitt förhållningssätt till djur. Jag har alltid älskat alla typer av djur, men nu ser jag dem som potentiella babymördare. En av mina föräldrars två hundar var i början oroväckande intresserad av min lille pojk, så han fick inte komma i närheten av honom för mig den första tiden. När vi väl lät honom nosa på Mille kom det fram att denna hund verkar tycka om Mille på ett alldeles särskilt sätt och då menar jag inte som mumsbit. Han verkar helt enkelt gilla Mille och vakar över honom när vi är där och hälsar på. När jag insåg detta fick jag nästan lite dåligt samvete för att Ali inte fick hälsa och komma nära tidigare.


Detta är en av många förhållningssätt som fötts i och med Elliots död. Om han hade varit hos oss tror jag att den gamla Josefin hade fått större utrymme. Jag bär givetvis på den vanliga sunda föräldraoron som alla andra gör, men jag är så otroligt rädd att även Mille ska tas ifrån oss. Har man mist ett barn eller någon annan närstående vill man göra allt man kan för att slippa känna en sådan smärta igen. Men om det är något jag lärt mig är det att man inte kan skydda sig från livets faser.

jag har dock inte blivit lika överbeskyddande som jag trodde jag skulle bli. I dessa influensatider är vi ute och flänger, jag och Mille, på dagarna även om man så klart är lite extra försiktig. Just denna tid är väl annars en grogrund för överbeskyddande föräldrar.

Detta till trots kommer jag nog vilja skydda Mille även om jag så klart vill att han ska få möjligheten att utforska världen på sitt sätt. Alltifrån trädklättring till resor längre fram i livet. Förhoppningsvis har jag lugnat ner mig tills dess och visst märker jag redan nu att jag blir lugnare för varje dag. Vi kan bara hoppas att det är en trend som håller i sig...

torsdag 8 oktober 2009

Tack!


Det är fantastiskt det här med vänskapsrelationer. De senaste åren har vi verkligen fått känna på det fantastiska; stöd, medkänsla och kärlek.

Nu när vi äntligen har fått hem vår Mille är det underbart att kunna dela den glädje vi känner över honom med vår omgivning. Elliot lever fortfarande kvar i våra medvetanden, det vet folk om, och det är skönt att han fortfarande får finnas kvar i samtal och tankar.

Jag antar att detta är vårt sätt att säga tack till alla som funnits vid vår sida dessa år. En sorg är lättare att bära om man får dela den. Även glädjen blir rikare på något sätt när man är fler om den. Tack till Josef Tingbratt för den fantastiskt fina sång "Tusen rosors prakt" som han skrivit till vår familj efter denna känslofyllda tid. Lyssna gärna på den här!

Mille ligger här bredvid lekandes i sitt babygym, ovetandes om alla de som bär honom. Även om vi misslyckas kommer det finnas många andra som kommer finnas vid hans sida och bära honom, alltid!

lördag 26 september 2009

Impulsköp...eller inte




Så här efter två månader med vagnkörning har vi upptäckt två brister med vår vagn. Den har lite för dålig fjädring för att köras på grus och gräs och handtaget går inte att ställa tillräckligt högt för att vi ska kunna få ut maximalt av promenaden.

När vi köpte vagnen för drygt 2,5 år hade vi en annan lista på vagnkrav än vad vi har nu när vi kört omkring ett tag. Vi har dock tänkt att det är onödigt att köpa en ny vagn bara för detta, men tyvärr känns det lite i axlar och rygg när handtaget är för lågt inställt och det är ju inte bra. Så när vi såg ett fynd på loppis idag så slog vi till efter att ha tänkt på saken i ungefär en kvart. Det blev något av ett impulsköp, även om vi visste vad det var vi sökte.

Efter premiärtur nu på eftermiddagen är vi rätt säkra på att vi gjorde rätt. Vi kan lätt få upp handtaget i bekväm körhöjd och fjädringen är kanonbra. Dessutom besitter vagnen även många av de bra egenskaper som den gamla gjorde, med några undantag, men det kan vi leva med. Mille verkar i alla fall gilla vagnen, men han verkade å andra sidan gilla den förra också...

Impulsköp eller inte så kändes det dock som om det var lika bra att göra slag i saken redan nu, för visst tänker man sig att man ska använda denna vagn mycket, även till Milles framtida syskon.

torsdag 17 september 2009

Bönhörelse


Vår älskade son har från start hetat Philip och Mille och vi har funderat på huruvida vi vill att han ska få ytterligare ett namn. Vi har kommit fram till att han ska det. Och detta namn är Simeon. Det finns tre skäl till att det blev just Simeon.

1. Det är bibliskt
2. Det är ett släktnamn (på min sida)

men framför allt

3. Betydelsen är: Bönhörelse

Det är precis vad han är lille Mille. Han är en gåva från Gud och en fantastisk sådan, precis som alla barn är. Och för oss är han verkligen ett bönesvar.

måndag 14 september 2009

På resande fot...




En intensiv långhelg närmar sig sitt slut och jag har fått mig lite egentid, så nu sitter jag här vid datorn. I helgen har vi varit hos farmor och farfar i Finspång. Kristian har tagit två pappadagar så vi spenderar helgen plus måndag och tisdag bland kusiner och annat folk som vill träffa Mille för första gången.

I torsdags kväll när vi skulle packa inför resan märkte vi att det var ganska svårt att beräkna hur mycket kläder och blöjor som skulle behövas för vår tripp. Vi konstaterade efter en tids kalkylerande att vi i värsta fall kan köpa till det som saknas, men ändå fick vi ihop en hel väska med allt möjligt som skulle kunna vara bra att ha.

Väl här har det varit jättekul att få visa upp Mille. Programmet är intensivt. Vi vill träffa både familj och vänner när vi ändå är här. Det är rätt tröttsamt, men mycket trevligt och värdefullt. Det är dock skönt att vi slipper bekymra oss över mat och det är bekvämt att bli bortskämt några dagar.

Hur som helst har det blivit många kära möten och Mille har verkligen varit tapper. Han har hela helgen timat in mattider perfekt med gällande aktiviteter och varit snäll, gosig och charmerande nästan hela tiden. Dessutom har han lyckats sova sig igenom hela delfinshowen på kolmården, det är mer än vad jag skulle klara av i alla fall.

Jag är dock inte dummare än att jag förstår att det mycket väl kan bli krångligare att ha med honom på allt möjligt framöver när han blir lite större, men det är jag absolut beredd på. Men än så länge är det skönt att Mille verkar trivas i sin nya familj, även om schemat vissa dagar är hektiskt. Tack och lov är det inte så jämt. I morgon väntar bilfärd hem till Vårgårda och då blir det som vanligt igen om man nu kan säga det efter bara sju veckor.

onsdag 9 september 2009

Ett sätt att känna, ett sätt att dela

Musiken har blivit ett sätt för mig att uttrycka mina känslor. När Elliot dog började jag skriva sånger för att lindra sorgen. Det har blivit en kanal som jag upptäckt varit sund för mig och mitt sorgearbete. Det har hunnit bli ett åttiotal låtar som handlar om kärlek och tro.

Med tiden har låtarna blivit mer optimistiska, även om de sorgliga sångerna har fått stort utrymme. Nu när Mille kommit till oss har ytterligare en dimension upptäckts och jag har börjat skriva mer frekvent igen. Dock inte ren lycka utan snarare lycka som berikat och utökat mina andra känslor, som ju inte försvunnit bara för att Mille kommit till världen.

Hur som helst hag jag nu en myspace-profil som ni kan gå in på om ni vill lyssna på några av sångerna. Än så länge har jag bara lagt ut några stycken, men fler kommer nog inom kort. Även om jag är hemma på heltid hinner jag inte med så mycket som jag vill. Jag får vara glad om jag får in nya inlägg här på bloggen.

Vill ni lyssna på min musik så är adressen: http://www.myspace.com/josefinroos
Kommentera gärna. Var ärliga men barmhärtiga!

torsdag 3 september 2009

Viktigt




Det är mycket fokusering på vikt när det gäller bebisar. Alla vill veta vad Mille vägde när han föddes och vad han väger nu. På något sätt ser man vikten som ett tecken på hur bra bebisen mår och visst ligger det mycket i det.

I början var jag väldigt noga med att se till så Mille fick tillräckligt med mat i sig, men vad är tillräckligt? Man ville gärna att han skulle växa bra och öka bra i vikt. Jag kollade hur länge han åt och hur ofta han åt för att få ett grepp om hur mycket han fick i sig och huruvida det skulle räcka. Man kan ju aldrig veta exakt hur mycket en ammande bebis får i sig.

Sedan drygt en vecka, efter att ha fått reda på att han vuxit mer än nog, började jag lita på Mille. Han har därför den senaste tiden själv fått bestämma hur länge han vill äta, utan att jag tittat på klockan och kontrollerat tiden. Det har inte blivit mer än några minuter per portion, mycket bekvämt för mig, men ändå lite kort tid eftersom man intalar sig själv att det borde ta längre tid att få i sig så man står sig ett par timmar.

Idag kom i alla fall svaret på om dessa nya rutiner fungerat. På BVC idag vägde vi vår blåögda och något skelögda bebis och fick reda på att han väger fem kilo! Därmed har han gått upp ca 500 gram på lite mer än en vecka. För de oinvigda kan jag säga att det är mer än godkänt.

Alltså kan jag lugnt låta Mille bestämma våra dagar och hur gosiga hans små kinder ska bli. Hans kropp börjar få lite fler veck och valkar och nu inväntar vi med spänning hans andra dubbelhaka!

onsdag 2 september 2009

2,5 år...

...kan vara en kort tid. Det kan också vara en lång tid. För vår del är det 2,5 år sedan Elliot så snabbt rycktes ifrån oss. Utan förvarning stod vi helt plötsligt utan framtidsdrömmen vi burit på så länge. Intensiv är nog det rätta ordet för att beskriva tiden som varit.





En bottenlös saknad har präglat dessa år och jag kan fortfarande inte förstå hjärtats alla känslor. Glädjen över Mille samsas med saknaden efter Elliot. Tack och lov finns det plats för dem båda i mitt hjärta och på senare tid har saknaden och sorgen berikats med den lycka vi känner över att ha fått Mille.

När man ser på de fantastiska barn som också är 07:or ser man lite var vi skulle varit om Elliot hade fått stanna. Inte lika upprivande som tidigare, men visst är det en påminnelse. Jag kan inte göra annat än att hålla Elliot levande i mitt sinne. Han kommer aldrig att kunna besvara den kärlek jag känner för honom. En jobbig tid lämnas bakom och det jobbiga finns även i framtiden. Tack och lov kan jag hantera mina känslor, men du kommer alltid ha en speciell del i mitt hjärta, Elliot! Jag vet att du har det bra nu!

tisdag 1 september 2009

Sund och osund oro


Samtidigt som Mille föddes, föddes också en ny oro hos oss. Vi hade i nio månader burit på en typ av oro, en oro som egentligen inte var trolig, men som var otroligt verklig. Nu efteråt har en ny oro bildats. En som är förknippad med det okända och oupplevda och inte det kända och upplevda.

Alla föräldrar känner nog igen den här övervakningen som ständigt sker. I början kontrollerade man att bröstkorgen rörde sig minst en gång i kvarten. Nu sker denna kontroll mer sällan, men samtidigt kan jag inte släppa den. Denna kontrollritual får representera den noja som på något sätt blir som en skugga över vardagen. Inte bara är jag rädd att han ska tas ifrån oss, utan det finns så mycket annat i denna värld som han kan komma att drabbas av. Direkt eller indirekt. Och jag kan inte skydda honom från det.

Detta till trots håller jag mig ganska lugn. Dessutom ska man nog skilja på sund och osund oro. Viss oro kan nog vara nyttig och göra en till en bättre förälder, medan en annan kan tära på ens omdöme och trygghet och bidra till att man mår riktigt dåligt.

Hur som helst är oro något som är föränderligt. När en oro försvinner lär en ny upptäckas. Jag hoppas dock inte att det kommer stå i vägen för lyckan. För lycklig det är jag! Jag är lyckligare än på mycket länge, men frågan är om jag vågar tro på en lycklig framtid? Ibland tycker jag det låter för bra för att vara sant!

söndag 30 augusti 2009

Inte utan min napp!









Det är tur att Mille tar napp, annars hade vår vardag varit mer gnällig än vad den är. Vi lärde oss snabbt att han gärna vill ha något i munnen, även om han inte är hungrig. Mer än en gång har jag missförstått honom och försökt ge honom mat, när han egentligen bara vill suga på något. När han sedan märker att det kommer mat blir han mer frustrerad än lugn.

Lika beroende som jag är av choklad, lika beroende verkar den lille vara av nappen. Frågan är om detta är något bra egentligen? Hur som helst orkar jag inte tänka på det nu, utan tycker det känns bra så länge han är nöjd och belåten. Avvänjningen behöver jag inte tänka på ännu, och då får vi ta den striden när den dagen kommer.

Även om kärleken till nappen är stark hos min son spottar han gärna ut den när han kommit till ro, så än så länge är den mer ett hjälpmedel än ett beroende. Men vad vi erfarit är ändå mamma eller pappas famn Milles förstahandsval, och det är givetvis skönt!