Oväntade bivärkningar

Ända sedan min första förlossning har jag varit väldigt känslig när det gäller just förlossningar. Man kan säga att det är en bivärkning av sorgearbetet, något som tillkommit som jag inte kommer ifrån. När jag ser födslar i filmer, serier eller dokumentärer blir jag väldigt påmind och börjar gråta. Det är som om jag förknippar förlossningar med bitterhet, sorg och orättvisa i stället för den glädje som det i de flesta fall innebär. Mina reaktioner har lett till att jag under en lång tid undvikit dokumentärer och serier där detta kan ske, men man kan ju inte skydda sig mot allt och framför allt kan man inte undvika "Scrubs" i all evighet. Det är serien alldeles för bra för...

Hur som helst trodde jag att dessa jobbiga associationer skulle gå över efter att vi fått Mille, men det verkar som om dessa känslor sitter djupare än den lyckliga förlossning vi fick med honom. Jag hoppades att den goda erfarenhet som ligger närmre i tiden skulle överglänsa de känslor som ligger i det förflutna. Jag menar inte att alla sorgliga känslor ska försvinna, men att jag i alla fall kan se en förlossning som det positiva som det är.

Mitt förlossningsminne verkar mer vara ett elefantminne, som inte vill glömma detaljer eller känslor. Jag tycker i dessa situationer att jag allt för påtagligt blir påmind om det som togs ifrån mig och som jag aldrig fick behålla och uppleva. Det blir för verkligt helt enkelt och känslorna bara finns där.

Det är nog bra och kanske till och med behövs, men jag skulle gärna vilja kunna titta på när Rachel i "Vänner" föder barn utan att böla och det skulle vara kul att ha torra ögon när jag ser slutet på "Sex and the city-filmen" när lilla Rose föds.

Det som ärrar oss och som påverkar oss i livet gör det permanent och det med besked. Det är inte bara det jag räknat upp som påverkas av det jag varit med om. Det mesta i vardagen blir på ett nytt sätt, annorlunda. Man får lära sig hantera känslorna, som får leva i symbios med vardagen.

Man får helt enkelt lära sig att hantera den största sorgen och leva med dess biverkningar. Precis som med allt annat.