lördag 26 december 2009

Förunderligt och märkligt, men ganska logiskt ändå



Redan när man får reda på att man ska få ett barn nån gång långt fram i tiden, flera månader innan börjar man föreställa sig hur livet kommer att bli. Men man kommer inte í närheten. Det blir en helomvändning och alla rutiner man trodde man hade ändras och ingenting blir som förut. Den här nya varelsen flyttar in i våra liv med hela sitt väsen och stannar! Och vi tillåter det mer än gärna. Redan från början finns en obeskrivbart stor kärlek som övervinner allt som eventuellt fick oss att tveka innan. Ingenting tycks vara för svårt eller jobbigt och allt är värt att gå igenom för denna guldklimp man fått. Det är väl märkligt.

Något som förundrar mig är att just jag och Kristian fick den sötaste bebisen i universum. Jag är verkligen inte ödmjuk när jag säger detta, men jag vet också att det är sant...för oss. Alla andra föräldrar känner på samma sätt inför sina barn och det är märkligt att det är på det sättet. Det är något jag inte kunde sätta mig in i innan barnen kom, men efter är det helt logiskt, men ändå märkligt.



Att sitta och fördriva dyrbar tid med att bara sitta stilla och betrakta ett sovande barn kan också tyckas märkligt och konstigt. Man upplever ju att man inte får någonting gjort som småbarnsförälder och ibland ännu mindre när de sover. Det är väl då man borde vara mest effektiv, men vem kan motstå ljudet och doften av ett sovande barn? Det späda och oskyldiga som framträder när barnet sover är, just det, oemotståndlig.

Jag själv har aldrig direkt varit en barnmänniska. Med det menar jag att jag sällan varit den som velat hålla i barn först eller varit ivrig att gulla och leka med dem. Denna egenskap hos mig är något som nästan gått emot det typiskt kvinnliga, det som verkar vara den främsta drivkraften hos de flesta av mina systrar. Dock hände det något med mig under min första graviditet. Sedan dess har jag sett barnets skönhet överallt och det är jag tacksam för, även om jag fortfarande är samma person. Fortfarande ganska återhållsam på detta område, men med en förundran som är mycket större.

Det är häftigt hur väl allt är ordnat för dessa försvarslösa liv som kommer till världen. De aktiverar våra urinstinkter och får oss att beskydda, älska och vårda någon vi egentligen inte vet särskilt mycket om. Bara att denna någon är vår och därför det värdefullaste vi har. Därför går vi genom eld och vatten för våra barn. Allt annat vore ologiskt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar