torsdag 24 december 2009

En bekant helg


Julafton har man lärt sig att känna igen vid det här laget. Jag har nått min tjugofemte jul och har alltid uppskattat den. Sedan min man kom in i bilden har firandet utökats och det har vi lyckats pussla ihop rätt bra tycker jag.

Nu iår får denna bekanta högtid ett nytt sken över sig i och med att Mille kommit till världen. Alla mina förhoppningar och förväntningar vilar i stället i hans upplevelser och lycka. Är han nöjd är också jag det. Det viktigaste är att skapa trygghet i Milles barndom med de traditioner vår familj utvecklar.

Efter att ha ätit jullunch med min familj åkte vi till Kristians hemstad för att avsluta dagen. Under åkturen åkte vi förbi tusen och åter tusen hushåll där julen satt sina spår. Ljus i fönstren och förhoppningsvis många lyckliga tillvaror med familjer som samlats och kommit till ro.

Men det är inte något att räkna med egentligen. Man hör och vet att många blir sönderstressade över julen, denna högtid som bör vara fridfull. Dessutom sitter många ensamma denna helg, som är till för att bygga gemenskap och värme.

Vi startade vår dag med julfrukost i goda vänners sällskap och fick således en kanonstart på en bra dag. Något jag är tacksam för. Allt detta pusslande med släktingar hit och dit tyder trots allt på att vi inte är ensamma. Att slitas mellan många ställen kan vara något att vara tacksam över; det betyder att jag inte behöver sitta själv över julen.

Det är en bekant helg, men ändå något nytt. Mille har tagit hela vår vardag med hull och hår. Allt har verkligen blivit annorlunda. Och utan att jag vill det kommer en annan person i skuggan av all uppståndelse. Min andra älskade son Elliot som jag ändå tänker extra på just idag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar