torsdag 31 januari 2013

Vardagsglimtar

Följ gärna mig på instagram. Där publicerar jag vardagsglimtar. Jag heter hosroos där!









torsdag 24 januari 2013

Vardagsbestyr

Vi har hållit på och pyssla med det mesta här hemma sedan vi flyttade in i huset. Vi har bott här snart två månader och saker och ting börjar komma på plats. Nyss har vi satt upp en ny tavelvägg med bilder på vår familj och släktingar. Både från nu och förr.

Det är så kul att titta på dessa bilder med barnen och särskilt Mille har stor behållning av det. Han pratar om sig själv och om farfar och om moster och om gammelmormor. Och om Elliot så klart. Han vet precis vilken bilden på honom är och han pratar om honom ganska ofta. Väldigt vackert och väldigt naturligt för honom.


Där får Elliots bild hänga på en krok i hallen bland alla andra. Skillnaden är att det är det enda kort som porträtterar en död människa. Men det syns inte. Fridfullast är han, och skänker oss lugn. Tänk om han bara visste hur viktig han är i vår vardag, fast vi aldrig träffas.

måndag 21 januari 2013

På väg mot nya mål...

Idag började jag sista terminen på min utbildning. Helt otroligt att jag står här. Jag har tagit studieuppehåll för att jobba och jag har burit och fött tre barn sedan jag skrev in mig på förvaltningsprogrammet någon gång förra decenniet. På något vis har man nästan inte trott att man ska komma igenom utbildningen, samtidigt som det alltid drivit mig. För det är ju det här jag vill göra! Några uppehåll i studierna och ett par ungar gör det inte på något sätt omöjligt eller särskilt svårt att komma tillbaka på spåret och avsluta, om man har motivationen. Det är en av de stora grejerna i mitt liv, som händer iår, att jag tar examen.

Frågan är bara vad som händer sedan? För första gången vet jag inte svaret på den frågan och det känns både läskigt och roligt. Men mest roligt, för jag tror absolut att det kommer bli bra. Jag är ganska enveten ska ni veta och försöker se till att ordna det för mig och mina nära. Så bra kommer det bli. Men jag vet inte på vilket sätt. Men det behöver jag inte veta heller.



torsdag 17 januari 2013

Den som får oss att vilja

Mille är en så härlig liten person. Han kan få minsta grej att bli ett roligt äventyr. Som att skotta snö. Hans rediga uppsyn gör oss redo och han peppar oss på sitt sätt. Utan att han själv vet vikten av att bara finnas till.

fredag 11 januari 2013

Jag skulle vilja säga att jag inte kan leva utan dig

Hur kan man förklara den kärlek man känner för sitt barn? Allra helst vill man beskriva det som att man inte skulle överleva om man inte hade dessa små i sina liv. För det är så det känns, ifall man skulle förlora dem. Som att mitt hjärta skulle sluta slå om inte deras gjorde det. Dock vet jag att det inte är så. Jag har varit med och begravt ett av mina barn och vet att det går alldeles utmärkt att leva utan. Inte utmärkt, men mina vitala organ, som mjälte, lever, njurar, lungor och hjärta påverkas inte särskilt mycket av att man mister en av dem man älskar mest. Hjärtat gör ont så det nästan går sönder och lungorna kan ibland inte hämta luft. Hjärnan stänger av vissa områden som försvarsmekanism. Men överlever gör du. Ska du dö få du ta hand om det själv, men det vågar man inte. Vill inte ändå på något sätt, överlevnadsinstinkten är för stark. Tack och lov.

Det går att leva, fast livet är tomt. Livet ser annorlunda ut. Du lever dag för dag tills det blir mer naturligt att leva utan en med. Tills du hittat tillbaka. Men när jag tänker på hur mycket jag älskar mina barn skulle man gärna vilja beskriva det så. Att om du dör, dör också jag. Det är den ultimata kärleksförklaringen. Det kändes så när Elliot dog, men jag fanns kvar. Jag ville dö ett tag, men jag växte mig starkare än någonsin. Vad konstigt livet är och vad vi älskar våra barn så mycket att deras väl och ve blir ett med oss själva.

När jag skulle skriva en sång till vår Milles barnvälsignelse ville jag skriva att vi inte kunde leva utan honom. För återigen var det så jag kände. Men det skulle vara lögn. I stället skrev jag:

Du är det dyraste vi fått
vi ännu inte helt förstått
storheten i den du är 
och vidden av att du är här
du har gett vårt liv en glans
man ej kan få nån annanstans
du flyttat in och vi kan ej
tänka oss att leva utan dig

För det är sant. Jag kan inte tänka mig att leva utan Mille. Och jag kan inte tänka mig att leva utan Hillevi.

söndag 6 januari 2013

Hur bygger man upp?

Det finns många saker man önskar sitt barn, dessa underbara små som man bara vill väl. Men mer än jag önskar dem framgång, kunskap, goda matvanor, popularitet och talang önskar jag dem en god självkänsla. Det är annars lätt att det stannar vid betyg, vikt, pengar och uppmärksamhet. Men vad är det som egentligen borde eftersträvas?

Visst vill man kanske ha smarta, snygga och duktiga barn. Rediga ungar som reder sig själva. Men främst vill jag ha trygga barn. Som alltid vet att de är värda mer än guld och att deras små liv och behov är lika mycket värda som oss vuxnas. Att inte låta sig nedtryckas av någon som tror sig vara bättre.

Men hur uppnår man detta? Det är svårt att hitta ett bra recept. Jag tror att det är lätt att bli bekväm och ändå gå på prestationsreceptet, för till den framgången finns så många sätt att lyckas. Vill vi tro i alla fall. Men vad händer om barnen blir sjuka och inte kan prestera? Om de inte kan fast vi vuxna vill? Får de då höra att de inte duger eller får de veta att det är trots allt är värda allt?

Jag tänker mycket på detta, särskilt när man ser hur strömningarna i media går. Hur kommer mina barn hantera den hetsen och pressen på alla områden? Jag vet inte hur man ska bära sig åt men jag försöker bekräfta dem de är och inte främst det de gör eller hur de ser ut. Det är lätt att bara stanna vid: "vilken fin tröja du har" eller "vad många bokstäver du kan".

När vi var på utvecklingssamtal på förskolan var en av de första sakerna de sa om barnen att de tyckte att de var så trygga, att de hade en tydlig grundläggande trygghet. Det gjorde min dag och då spelar det inte så stor roll att de är tidiga i vissa utvecklingsskeden och senare i andra. Eller att de är bra på vissa saker men mindre bra på andra. De har börjat bygga på sin inre trygghet och den hoppas jag att de fortsätter bygga på. Tyvärr ges inte alla barn den möjligheten. Alla barn förtjänar att få byggas upp. Inte begränsas.


lördag 5 januari 2013

Ibland känner man hur det vibrerar

Det är inte alltid saker och ting sker som man tänkt. Man känner hur marken skälver under fötterna och vibrationerna gör att oron sprider sig i kroppen. Den värsta känslan just då pendlar mellan att få veta och att inte få veta. Man vet inte vad man vill, men man vill att allt ska bli bra. Som förut kanske, eller så bra det går. Men man vet också att det inte kommer bli som förut. Inte helt och fullt. Allt är förändrat, men jag finns kvar. Men är inte densamma.