onsdag 25 april 2012

Tid och energi

I höstas var jag helt dränerad på energi. Hur jag än försökte gick det inte att orka med mer än nödvändigt nästan. Nu i vår däremot har jag nästan haft oändligt med energi. Det är konstigt att det kan te sig så annorlunda. Beroende på var man befinner sig i tillvaron. Jag är en sådan person som antingen är på eller av. När jag saknar energi orkar jag nästan inte göra någonting mer än möjligtvis titta på tv eller knappa lite på datorn. Har jag energi vill jag däremot göra allt på en gång. Alla planer och alla ideer ska infrias. Och tålamodet räcker inte alltid till. Ja, så ser det ut. Antingen på eller av. Antingen fylld eller tom. Men så är jag rätt glad att jag just nu är full av liv och energi. Måtte det aldrig ta slut.

fredag 13 april 2012

Lästips



Jag och min kompis Emma lanserar nu vår blogg. Två gröna sköna. Det är en grön blogg där du får följa oss på vår resa mot en grönare skönare livsstil. Ja, ungefär så. Häng gärna med på vår resa!

Givetvis kommer jag fortsätta blogga här och på min andra blogg, Josefinfint. Vi ses!

Dagbok

Jag för inte dagbok, men på ett sätt är den här bloggen som min dagbok. Idag gick jag tillbaka hela mitt arkiv och läste mina inlägg. Visserligen tidskrävande men mycket berikande. Vissa texter kommer jag mycket väl ihåg när jag skrev, hur jag kände mig då eller vad jag tänkte. Andra texter känns mer obekanta, även om jag minns att jag skrev dem. Jag kan slås av att det ibland känns som om någon annan än jag själv skrivit dem, så bra kan de vara formulerade ibland. Ni hör att jag inte har så stor tilltro till min egen förmåga alltid...

Framför allt kändes det kul att läsa min resa. Min känslosamma resa och min resa med min familj. Alla borde skriva ner och dokumentera på något sätt var en annan tanke som slog mig. Det känns viktigt för kännedomen om mig själv och det jag gått igenom. De känslor jag känt, och fortfarande till viss del känner. Men när man läser ett känslofyllt inlägg som är över två år gammalt kastas man tillbaka och återupplever. Återser och förstår på nytt. Och all den tid som flytit sedan dess blir inte förgäves. Den blir en del i själva processen.

Samsas

Jag och min syster delade rum tills jag var ungefär tio år. Då upplevde jag ett behov av ett eget rum och sa det till mina föräldrar, som då gjorde iordning ett rum till mig. Nu förtiden tycker jag att det verkar vara så viktigt att alla barn har egna grejer. Man ska ha eget rum och egna leksaker. Innan barnet ens är fött är det många som inrett barnkammare och det är egentligen inget fel i det. Mille fick eget rum strax innan han blev ett år och det var jättekul att göra något som fick bli hans.

Däremot tänker jag inte stressa med att flytta till något större bara för att Hillevi också ska få ett eget rum. Jag märker ju på Mille att han helst är där vi är och leker, och dessutom leker med våra vuxengrejer som kastruller och vattenkannor. Därför verkar det som att Mille egentligen inte verkar behöva sitt egna rum som just sitt egna. Han vill vara där mamma, pappa och framför allt Hillevi är.

Jag tänker mig att Mille och Hillevi ska växa upp med gemensamma saker, i det närmaste i alla fall. Inte så mycket mitt eller ditt utan något vi alla leker med och delar tillsammans. I alla fall under småbarnstiden. Mille fick visserligen sina dockor till sig själv, men han låter Hillevi leka med dem när hon vill. På samma sätt leker Mille med några av de leksaker Hillevi fick i ettårspresent. Inte nog med att de förhoppningsvis lär sig samsas, jag tänker att ett lite mindre egoistiskt sätt att se på saker kan vara sunt för synen på livet och det vi äger och delar. Ja, jag kanske förskönar det lite, men jag försöker se ljust på det hela. Och visst ska barnen få ett litet eget krypin när behovet visar sig och egna grejer, precis som jag och min syster kände. Jag tänker bara att jag inte tänker göra det bara för sakens skull. Inte skapa behoven åt dem.

torsdag 12 april 2012

Stor och liten

Man kan följa Milles olika faser i hans lilla liv genom att se på hans lek. Särskilt tydligt blir det med hans dockor. De är ofta en spegel av vad som är centralt i hans liv för stunden.

Nu när han haft feber några dagar märker man det genom att han ofta vill ta tempen på dockorna, bädda ner dem och låta dem vila. Ibland ger han dem också medicin för att: "febern ska gå ner", som han själv uttrycker det. Om han någon gång haft plåster på sig dröjer det inte längre förrän dockan också får ett plåster och så vidare.

Det känns som om detta faktiskt fyller en viktig funktion i hans liv. Leken får för honom vara något jag inte kan vara. Han får vara den som tröstar och omhändertar. Han får lägga om, mata, trösta. Jag märker att han trivs i det. Att också få vara lite stor ibland. Han får vara det i egenskap av storebror, men i leken blir det så kravlöst på något vis. Och kreativt. På hans villkor, i hans lek, efter hans behov.