Samsas

Jag och min syster delade rum tills jag var ungefär tio år. Då upplevde jag ett behov av ett eget rum och sa det till mina föräldrar, som då gjorde iordning ett rum till mig. Nu förtiden tycker jag att det verkar vara så viktigt att alla barn har egna grejer. Man ska ha eget rum och egna leksaker. Innan barnet ens är fött är det många som inrett barnkammare och det är egentligen inget fel i det. Mille fick eget rum strax innan han blev ett år och det var jättekul att göra något som fick bli hans.

Däremot tänker jag inte stressa med att flytta till något större bara för att Hillevi också ska få ett eget rum. Jag märker ju på Mille att han helst är där vi är och leker, och dessutom leker med våra vuxengrejer som kastruller och vattenkannor. Därför verkar det som att Mille egentligen inte verkar behöva sitt egna rum som just sitt egna. Han vill vara där mamma, pappa och framför allt Hillevi är.

Jag tänker mig att Mille och Hillevi ska växa upp med gemensamma saker, i det närmaste i alla fall. Inte så mycket mitt eller ditt utan något vi alla leker med och delar tillsammans. I alla fall under småbarnstiden. Mille fick visserligen sina dockor till sig själv, men han låter Hillevi leka med dem när hon vill. På samma sätt leker Mille med några av de leksaker Hillevi fick i ettårspresent. Inte nog med att de förhoppningsvis lär sig samsas, jag tänker att ett lite mindre egoistiskt sätt att se på saker kan vara sunt för synen på livet och det vi äger och delar. Ja, jag kanske förskönar det lite, men jag försöker se ljust på det hela. Och visst ska barnen få ett litet eget krypin när behovet visar sig och egna grejer, precis som jag och min syster kände. Jag tänker bara att jag inte tänker göra det bara för sakens skull. Inte skapa behoven åt dem.