lördag 31 juli 2010

Större än ord kan beskriva

Det är svårt att beskriva den känslan man känner när man går in i Milles rum och tittar till honom innan man själv ska gå och lägga sig. Han har sedan några timmar sovit och har är så fridfull och avslappnad där han ligger och det ser så äkta ut. Man ser hans lilla bröstkorg röra sig upp och ner och man ser den lilla handen krama om snuttefilten. Nappen har han spottat ut för länge sedan, så den ligger i sängen en bit bort.

När man står där känns allt så perfekt. Han är frånvarande, men ändå känns han så nära. För ett ögonblick får jag förlora mig i hans fridfulla andetag och anspråkslösa ansiktsuttryck. Mer påtagligt än någonsin känner man kärleken som bottnar i hjärtat och som sprider sig till varenda cell i kroppen. Jag vet inte hur jag kan beskriva den känslan annars.

Ibland känner man nästan tårarna bränna när man står där, för man tycker det är så stort och fint. Men också så oskyldigt, på gränsen till skört. När man står där kommer oron över den man älskar. En oro över vad som väntar i hans liv som än så länge är så nytt. Vad kommer bli hans bekymmer, hans glädje. Vad kommer bli hans sorg, hans lycka?

Vill inte tänka på det. Vill bara drömma om det liv vi kommer få tillsammans. Allt känns så ärligt i kväll och jag vill bara vila i det. Hans drömmar är så fjärran mig, men ändå så nära. Bara en bit bort.

söndag 25 juli 2010

Ett år med Mille



För några dagar sedan hände det! Mille fyllde ett år. När det hände var vi på semester på en lägergård med 140 andra så det blev ett stort kalas kan man säga. Det känns mycket konstigt att han redan är ett år gammal. Detta lilla knyte som låg i min famn för ett år sedan, i princip orörlig, har nu börjat gå och härjar och pratar för sig själv. Det är så ofattbart. Detta mirakel som jag fått följa på nära håll.

Samtidigt har han flyttat in helt och fullt och det känns som han alltid funnits. För hur hade vi det innan. Den verkligheten känns ganska fjärran, men ändå bara ett år borta. Nu är livet helt uppfyllt med denna lilla krabat, vår glädjespridare, vår oro, vår skatt.

Nu har han flyttat in i eget rum och känns direkt så stor. Men det är han ju inte. Mycket har hänt, men han är fortfarande vår lilla skrutt. Han behöver fortfarande mycket omvårdnad, men samtidigt är han mycket mer självständig.

Han vill klara sig mer på egen hand och han har utvecklat tydliga personlighetsdrag. Tänk att jag bara haft honom hos mig i ett år, men ändå har han blivit hela min värld. Tänk att jag för ett år sedan inte kände honom alls, men ändå skulle ge mitt liv för honom. Tänk att han efter ett år fortfarande kan somna i min famn och jag kan viska till honom: "Jag går med dig till världens ände om det krävs"

måndag 12 juli 2010

Ensam hemma

Under tiden som jag gjorde mina sista arbetsdagar innan jag än en gång ska gå hem på föräldraledigt åkte Kristian och Mille till farmor och farfar. Då blev jag ensam hemma i två nätter i väntan på att komma efter när helgen kom.

Jag vet att det är rätt vanligt med separationsångset till sina barn, men jag kan inte påstå att jag upplevt det med Mille. Jag känner mig oerhört trygg med att jag kommer se honom snart igen, och då blir det inte jobbigt med separationer som bara är för ett tag.

Faktum är att jag till och med kunde njuta av att ha lägenheten för mig själv, utan att behöva ta hänsyn till någon annan. Tyvärr hade jag ju inte sovmorgon om mornarna, det hade jag inte tackat nej till om jag kunnat. När jag pratade med Kristian i telefon och hörde Mille prata i bakgrunden blev jag givetvis påmind om hur mycket jag saknar dem, men det var inget jag tänkte på för jämnan. Det var jättekul att återse varandra och jag vill ju leva tillsammans med mina killar.

Det kan nog vara nyttigt att få en paus ibland, men det är ju vardagen man vill leva i. Man älskar ju sin lilla familj och vill leva tillsammans så mycket det bara går. Men visst uppskattar man att emellanåt kunna göra det där man velat så länge men inte fått tid till. Problemet är bara att jag inte hann göra allt det där jag trodde jag skulle hinna nu under dessa dagar. Jag han nästan inte med någonting mer än att bara vara. Så alla de projekten får vänta ett tag till...