lördag 31 juli 2010

Större än ord kan beskriva

Det är svårt att beskriva den känslan man känner när man går in i Milles rum och tittar till honom innan man själv ska gå och lägga sig. Han har sedan några timmar sovit och har är så fridfull och avslappnad där han ligger och det ser så äkta ut. Man ser hans lilla bröstkorg röra sig upp och ner och man ser den lilla handen krama om snuttefilten. Nappen har han spottat ut för länge sedan, så den ligger i sängen en bit bort.

När man står där känns allt så perfekt. Han är frånvarande, men ändå känns han så nära. För ett ögonblick får jag förlora mig i hans fridfulla andetag och anspråkslösa ansiktsuttryck. Mer påtagligt än någonsin känner man kärleken som bottnar i hjärtat och som sprider sig till varenda cell i kroppen. Jag vet inte hur jag kan beskriva den känslan annars.

Ibland känner man nästan tårarna bränna när man står där, för man tycker det är så stort och fint. Men också så oskyldigt, på gränsen till skört. När man står där kommer oron över den man älskar. En oro över vad som väntar i hans liv som än så länge är så nytt. Vad kommer bli hans bekymmer, hans glädje. Vad kommer bli hans sorg, hans lycka?

Vill inte tänka på det. Vill bara drömma om det liv vi kommer få tillsammans. Allt känns så ärligt i kväll och jag vill bara vila i det. Hans drömmar är så fjärran mig, men ändå så nära. Bara en bit bort.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar