lördag 27 augusti 2011

Tacksamhet och oro

Jag är en person som har lätt att vara tacksam över det jag har och får vara med om. Jag ser mig själv som en ganska förnöjsam person som njuter av det liv jag har förmånen att leva.

Men när man har något att vara tacksam över vill man också gärna behålla det. En oro föds då över att förlora det fina man ser runt sig. En oro vi alla lever med på olika sätt tror jag.

Oron låter jag inte ta överhand. Om oron uppfyller livet blir det så mycket fattigare. Däremot är jag tacksam över att kunna känna oro. Det tyder också på att jag har framtidstro, mål och drömmar.

En tid kände jag ingen oro. Det var skönt i sig men det berodde inte på att jag var fullkomligt trygg utan på att jag inte orkade annat. Det blev för mycket för mig att tänka på annat än det som var just för stunden och då försvinner oron.

Givetvis vill jag känna det igen, att slippa oroa sig. Det är ändå en skön känsla ska jag be att tala om. Men det skall inte bero på orkeslöshet utan på trygghet och förtröstan. Det allra viktigaste är nog att vi inser att mycket av det vi oroar oss för inte är värt den tankemöda vi lägger ner.

Lägg i stället energin på att vara tacksam. Även om en viss oro kan komma som ett brev på posten, men det kanske inte är hela världen bara man inte låter den breda ut sig och döda ens drömmar.

onsdag 24 augusti 2011

Som något fint

Döden är ofta något man hör att folk är rädda för. Det är något okänt och mycket ovisst. Vi vill till det yttersta alltid ha kontroll över våra liv och när vi inte kan det blir vi skrämda.

Livets början och livets slut kan vi inte planera till fullo. Vi vet inte med säkerhet när vi får våra barn och vi vet inte när vår sista dag här är kommen.

Visserligen kan det vara lite otäckt men varför då egentligen. Är det inte egentligen väldigt fint att det är just så. Att dessa livets största händelser sker utom vår kontroll och att vi får finna oss i det. Vila i det. Se det vackra i det.

onsdag 17 augusti 2011

Bland de finaste

Min mormor är en av mina främsta förebilder. Hon har aldrig varit rädd för att ta tag i saker och arbeta hårt. Hon sätter alltid familjen och sina närmaste först. Ibland lite för mycket.

Hon ser alltid positivt på livet och klagar aldrig. Hon är verkligen en inspirationskälla till mig. Så generös, så självständig, så glad och så fantastisk. Och det är så jag kommer minnas henne.

Nu har du äntligen fått flytta hem älskade mormor

tisdag 2 augusti 2011

Föräldragåvan

Denna outtömliga kärlek som nästan gör ont. Denna kärlek som gör att man kan uthärda allt för en annan. Denna känsla av rädsla och otrygghet när allt inte står bra till med ens eget kött och blod. Detta är en av de gåvor man får när man blir förälder.

Dessa känslor som många kan tycka är svåra och jobbiga, men samtidigt så djupa och innerliga. När allt är bra är det just det, bra. Man känner kärleken och man känner den tillbaka. Kanske genom en kram eller ett leende. Dock när svåra tider väntar blir man med ens hjälplös och ensam. Rädd att inte kunna göra allt bra igen, för dem man älskar över allt annat.

När jag blev förälder första gången möttes jag av den rädslan när jag för första gången såg på Elliot. Jag visste redan då att min kärlek till honom inte kunde göra allt bra. Hur gärna jag än ville kunde min kärlek till honom inte återföra honom till mig. Jag var rädd för att konfronteras med det, men ändå är det något jag kan se tillbaka på som en gåva. En gåva att som förälder kunna älska sitt döda barn över allt annat, och också sörja det över allt annat...

När jag blev förälder för andra gången fanns rädslan också där, men den var blandad med eufori och förtjusning. Jag kände att livet segrat och att Mille, som så liten låg på mitt bröst, ändå var så stor i sig själv. Tänk att jag får vara hans mamma...

När jag blev förälder för tredje gången, snabbare än nån gång tidigare, hann jag först inte smälta det som hänt. Sedan såg jag min fina Hillevi och att hon tittade på mig. Då kände jag än en gång den där kärleken som gör att man lätt skulle gå igenom eld och vatten och mer därtill för mitt barn. Jag var inte rädd, jag var lugn.

Rädslan och oron går hand i hand med lyckan och tryggheten. För ett par dagar sedan fick Hillevi hög feber som vi knappt fick ner med hjälp av alvedon. Hon hade som högst 39, 3 graders feber och det är högt för en liten bebis på fyra månader. Så högt att vi blev rekommenderade att mitt i natten åka in med henne till Borås för att undersöka henne.

Vid den tidpunkten var jag, som annars är lugn och behärskad när det gäller barnens hälsa, rejält skakis. Jag börjar måla upp skräckscenarion om svår sjukdom och värst av allt, något jag inte ens vill skriva. Jag försöker distrahera mig med annat som att lyssna på radio eller prata med en lika orolig Kristian, men oron gnager och vill inte släppa.

Tack och lov var det ingen fara med henne. Febern försvann lika snabbt som den kom och nu sover hon sval och lugn i sin vagga. Vid sådana här tillfällen blir man påmind om den underbara gåva man får som förälder. Gåvan att känna så för en annan människa som man inte kan föreställa sig. Känslor som tar upp hela ens väsen och känslor som gör att föräldrar enas i ett enda mål. Att försöka få allt bra igen. Inför rädslan att förlora någon vi älskar är vi alla lika.