tisdag 2 augusti 2011

Föräldragåvan

Denna outtömliga kärlek som nästan gör ont. Denna kärlek som gör att man kan uthärda allt för en annan. Denna känsla av rädsla och otrygghet när allt inte står bra till med ens eget kött och blod. Detta är en av de gåvor man får när man blir förälder.

Dessa känslor som många kan tycka är svåra och jobbiga, men samtidigt så djupa och innerliga. När allt är bra är det just det, bra. Man känner kärleken och man känner den tillbaka. Kanske genom en kram eller ett leende. Dock när svåra tider väntar blir man med ens hjälplös och ensam. Rädd att inte kunna göra allt bra igen, för dem man älskar över allt annat.

När jag blev förälder första gången möttes jag av den rädslan när jag för första gången såg på Elliot. Jag visste redan då att min kärlek till honom inte kunde göra allt bra. Hur gärna jag än ville kunde min kärlek till honom inte återföra honom till mig. Jag var rädd för att konfronteras med det, men ändå är det något jag kan se tillbaka på som en gåva. En gåva att som förälder kunna älska sitt döda barn över allt annat, och också sörja det över allt annat...

När jag blev förälder för andra gången fanns rädslan också där, men den var blandad med eufori och förtjusning. Jag kände att livet segrat och att Mille, som så liten låg på mitt bröst, ändå var så stor i sig själv. Tänk att jag får vara hans mamma...

När jag blev förälder för tredje gången, snabbare än nån gång tidigare, hann jag först inte smälta det som hänt. Sedan såg jag min fina Hillevi och att hon tittade på mig. Då kände jag än en gång den där kärleken som gör att man lätt skulle gå igenom eld och vatten och mer därtill för mitt barn. Jag var inte rädd, jag var lugn.

Rädslan och oron går hand i hand med lyckan och tryggheten. För ett par dagar sedan fick Hillevi hög feber som vi knappt fick ner med hjälp av alvedon. Hon hade som högst 39, 3 graders feber och det är högt för en liten bebis på fyra månader. Så högt att vi blev rekommenderade att mitt i natten åka in med henne till Borås för att undersöka henne.

Vid den tidpunkten var jag, som annars är lugn och behärskad när det gäller barnens hälsa, rejält skakis. Jag börjar måla upp skräckscenarion om svår sjukdom och värst av allt, något jag inte ens vill skriva. Jag försöker distrahera mig med annat som att lyssna på radio eller prata med en lika orolig Kristian, men oron gnager och vill inte släppa.

Tack och lov var det ingen fara med henne. Febern försvann lika snabbt som den kom och nu sover hon sval och lugn i sin vagga. Vid sådana här tillfällen blir man påmind om den underbara gåva man får som förälder. Gåvan att känna så för en annan människa som man inte kan föreställa sig. Känslor som tar upp hela ens väsen och känslor som gör att föräldrar enas i ett enda mål. Att försöka få allt bra igen. Inför rädslan att förlora någon vi älskar är vi alla lika.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar