måndag 27 juli 2009

När Mille kom till jorden





Det var en solig och klar dag i juli. Vi intalade oss att storebror lätt kunde vaka över lillebrors födelse när vi åkte in till förlossningen onsdagen den 22 juli. Eftersom oron börjde tillta den sista tiden hade vi efter samtal och undersökning beslutat att sätta igång förlossningen två veckor innan beräknad födelse.

Från att vår fantastiska läkare sätter igång förlossningen tar det ett par timmar innan värkarna börjar. Sedan när de kommit igång tar det drygt fem timmar för honom att komma ut, men det är bara knappa två timmar som är riktigt jobbiga och smärtsamma. Han har alltså oerhört bråttom ut och han sköter sig exemplariskt och hjärtljuden är fina hela tiden. Något som lugnar oss så klart.

Barnmorskan som förlöser honom är samma som förlöste Elliot. Det känns inte allt jobbigt utan snarare tryggt och skönt. Som om Gud haft ett finger med, även fast vi faktiskt "valde" födelsedag. Att Gud varit med oss genom denna process kan vi inte förneka, allt för mycket har gått vår väg och på ett sätt vi inte kunnat arrangera på egen hand.

Han är sannerligen ett mirakel som kommit till oss och han är så fantastiskt vackert skapad. Mille ska han heta ser vi ganska direkt. Det är ett av de högaktuella namn vi haft. Vi tycker att det är det finaste namn vi kan tänka oss för denna lilla guldklimp och dessutom får det verka som ett minne efter storebror, som han aldrig kommer att träffa. Han hette nämligen Mille i andranamn. Milles andranamn blir Philip, ett namn som känns självklart efter denna fina kontakt med en av de personer som kontinuerligt följt graviditeten på nära håll och som dessutom bidragit till att Mille fått en bra start i livet.



Känslorna väller över en när man blivit mamma på nytt och på ett annat sätt. Dock är det inte så mycket nya känslor som rör sig utan snarare känslor man fått stoppa undan. Moderskänslorna känns igen, men den här gången kan jag bejaka dem! Kärleken är densamma men den nyfödda oron är något nytt som kommer följa oss när vi följer Mille. Men det är något som jag gott kan leva med. Jag älskar honom av hela mitt hjärta!

Tack Martina, Karin, Karin för ett mycket väl utfört arbete!

söndag 19 juli 2009

Sannerligen ett mirakel




Det är mycket som händer under en graviditet. Förändringar sker med kroppen. För min egen del skiljer det ca 20 kilo från där jag startade. Dock finns den stora förändringen inte på utsidan av kroppen utan på insidan. Tänk att det faktiskt ligger en liten människa i mig! Det är rätt häftigt. När han sparkar kan man se hans fötter sticka ut lite och det gör tanken lite mer verklig. Under merparten av ett år har han formats och utvecklats till en sån som dig och mig. Nu behöver han inte mig på det sättet längre, men dock på ett annat. Snart går föräldrarollen in i ett nytt skede. Det känns spännande.

Det är ett litet mirakel jag har den stora äran att få bära och känna. Man märker att Gud redan från början har stora planer för oss människor, när till och med de som dagligen jobbar med graviditeter på nytt fascineras av ett litet barn och dess finesser.

Vårt lilla mirakel kommer snart att visa sig och det är många som väntar på honom har vi märkt. Skönt att känna en sådan omsorg och omtanke från familj och vänner! Några har efterlyst "magbilder" och tack vare Markus Lidevi finns det lite av den varan att titta på i väntan på något annat.

onsdag 15 juli 2009

Fullgången?

Det senaste har jag varit väldigt otålig och velat att "Sten-Åke" ska komma ut. Det har säkert speglats i mina inlägg här på bloggen. Ju förr desto bättre. Det är inte det att jag inte njuter av min ledighet och graviditet, för det gör jag, men jag tycker att jag väntat så länge nu att det får räcka. Samtidigt är jag medveten om att det är bättre för honom ju längre han ligger inne, förutsatt att han håller sig vid liv så klart. Detta är dock något som de flesta ser som självklart, dock inte jag.

Vi var hos barnmorskan igår och eftersom jag nu gått 37 hela veckor med det lilla livet i magen är han nu att betrakta som fullgången. Alla vitala organ ska vara färdigutvecklade och nu är det bara ytterligare hull och muskler som läggs på och lungorna som tränas.

När jag vid tidigare besök yttrat mig om att jag gärna ser att det sätter igång har jag mötts av orden: "jodå, men det bästa vore ändå om han fick ligga inne lite till". Den reaktionen möttes jag inte av igår. Det var till och med så att barnmorskan nu sa att det kan ske precis när som helst och troligast inom en tvåveckorsperiod.

Jag hoppas fortfarande att det sätter igång så snart som möjligt. På måndag ska vi in till specialmödravården för en bedömning av min livmodertapp. Detta för att avgöra om den är mogen eller omogen. Detta kan låta krångligt för den oinvigde, men det sker med hjälp av ett poängsystem där den bedöms efter olika kriterier.

Om den anses mogen kommer vi att överväga om vi vill sätta igång förlossingen i förtid. Vi vet ännu inte hur vi känner inför det, utan tänker noga igenom de olika alternativen vi har. Tack och lov är personalen vi möter fantastisk. De är lyhörda och beredda att ändra vårt "vårdpaket" allteftersom nya behov upptäcks. Det känns tryggt och precis som det ska vara.

söndag 12 juli 2009

Hjärnspöken

Usch! Ibland kommer de där hemska tankarna som jag försöker hålla ifrån mig. Alla dessa "tänk om-scenarion" som dyker upp i huvudet, som egentligen inte gör någon nytta där. För min del handlar de om den stundande förlossningen, eller rättare sagt den stundande färden till förlossningen. Jag är livrädd att det precis som förra gången ska vara tyst när de ska hitta hjärtljud på barnet.

Jag har varit rätt lugn hela graviditeten, men denna rädsla har på något sätt funnits med i bakgrunden. Anledningen till att den inte vuxit till någon jobbig ångest är för att denna rädsla handlar om väldigt specifika tillfällen. Jag har på något sätt fasat för resan in till förlossningen och uppkopplandet till CTG-apparaterna. Denna rädsla kan jag dock inte göra så mycket åt förrän jag befinner mig i den aktuella situationen. Oron är ju förknippad med värkarbetet och ovissheten innan kontrollen på förlossningen.

Händelserna därefter är jag inte ett dugg orolig för. Om jag får bekräftat för mig att lille "Sten-Åke" mår bra och att de har honom under observation kommer det nog att lugna mig. "Vanlig" fysisk smärta är ingenting jag är rädd för längre och jag känner största förtroende för personalen i Borås.

Det jag däremot är rädd för är att samma fruktansvärda händelse ska återupprepas. Samtidigt känns det otroligt osannolikt, så osannolikt att det faktiskt lugnar mig. Det kan också vara så att jag håller mig lugn därför att jag faktiskt inte vågar tänka på hur jag skulle reagera och agera om samma scenario skulle återupprepas. Elliots död och tiden efter den är det absolut bittraste och värsta jag gått igenom, och jag kan inte tänka mig hur jag skulle kunna hantera det igen, nu när jag vet hur jobbigt det är att gå igenom. Ibland blir jag förvånad över mina och Kristians planer, att vi faktiskt vågar hoppas på ett liv efter förlossningen.

Jag försöker att inte försvinna iväg i tankarna för mycket. Jag försöker att i stället leva i nuet och ta stunden för vad den är. Det värsta är att snart är den där färden till förlossningen i nuet och då får jag se hur jag agerar. Jag får helt enkelt lägga min oro i Guds händer och tro och hoppas att mina tankar inte är annat än hjärnspöken.

fredag 10 juli 2009

Fixande och synoja





Allt känns förberett nu för det nya familjemedlemmmen. Vaggan och vagnen är bäddad och det är bara barnet som saknas. Han verkar än så länge ligga skönt i mammas mage, även om han nu fixerat sig och därmed sett till att jag inte längre får på mig mina favoritmammabyxor.

Nu när jag har extra tid har jag fått synoja. Vet inte om det är kreativiteten som flödar eller om det är hormonerna som gör att jag vill "bereda mitt bo". Jag var och handlade lite tyger i tisdags och i onsdags kväll hade "Sten-Åke" fått två nya påslakan och örngott. Ett set ligger nu i vaggan och ett i vagnen, som ni kan se på bilderna.

Det är jätteskönt att kunna vara ledig lite innan det är dags för förlossning. Trots min storlek och tillstånd känner jag mig faktiskt rätt så energisk och ibland understimulerad, så det är skönt att kunna sitta och sy och fixa lite på dagarna.

Det enda som är inbokat framöver är några MVC-besök, så det finns tid att fylla. Det är skönt att "Sten-Åke" ligger i startställning, men samtidigt säger det inte så mycket om när han behagar komma. Än kan det dröja länge och i så fall hinner jag nog sy ytterligare något mer...

söndag 5 juli 2009

En speciell dag

Idag är det en speciell dag. Idag har jag nått motsvarande tid i min nuvarande graviditet då Elliot dog i den förra. 35 hela veckor och fyra dagar! Värkarna hade satt igång vid det här laget om jag följt samma tidsschema. Än så länge är det lugnt i magen, förutom de livliga sparkar jag glatt tar emot som en bekräftelse på att någonting ändå är annorlunda den här gången.

Tänk vad livet kan bli konstigt. Vid förra graviditeten i detta skede stod vi vid en början till något nytt. Något nytt som inte fick bli. I stället fick vi åka hem utan vår lille Elliot till en beredd lägenhet. Lägenheten är densamma nu och sängen är bäddad på nytt. Fastän vi har dåliga erfarenheter med oss vågar vi ändå hoppas på någonting bra. Förberedelser är bra för tankarna har jag kommit fram till. På ett sätt känns det konstigt att förbereda sig på nästan samma sätt som förra gången. Samtidigt är det orimligt att undvika att förbereda vår gemensamma framtid tills det att vi kommer hem från BB.

Förra gången kan jag inte påstå att jag led extra av att vi gjort många förberedelser. Visserligen smärtade det att ställa undan säng, vagn m.m. men det ledde också till att man tvingades bearbeta sorgen och de grusade förhoppningar på ett sunt sätt. Därför är jag inte rädd att på nytt låta grejerna ta plats i vårt hem för att visa att vi tror på en framtid med "Sten-Åke".

En ljus framtid hoppas och tror vi på. Hur skulle jag annars våga se an morgondagen om jag inte trodde att den bar på glädje, även om sorgen ibland går hand i hand.

onsdag 1 juli 2009

Äntligen ledig!

Samma dag som Sverige tar över ordförandeskapet i EU gör jag min sista dag på jobbet. Känns skönt att sluta jobba, samtidigt som det känns lite vemodigt. Dock känns det klokt att gå hem nu med tanke på att jag är ganska trött och dessutom mår lite si och så på grund av värmen. Det blir fint med några veckors ledigt innan lillkillen tittar ut.

Visserligen kan man ju inte så noga veta när det är dags, det kan ju sätta igång när som helst, men nog ska vi väl hinna pusta lite innan vi tar bilen till Borås. Dagen D känns otroligt nära och det känns lika skönt som overkligt. Det har varit en lång resa och den har varit betydligt mer behaglig än jag trott. Kroppen har mått bra och dessutom har jag lyckats hålla tankarna någorlunda i schack. Känslorna har varit blandade, men det är ju inte så konstigt. Jag har för det mesta försökt att hålla glädjen främst och det har för det mesta hållt de svåra på hanterbart avstånd.

Samtidigt som jag njuter av mitt tillstånd kan jag inte säga annat än att jag bara väntar på att det ska sätta igång. Det känns som om man har väntat så otroligt länge. I väntan på denna dag får väl jag och min man njuta av vår ledighet genom att hitta på olika upptåg eller helt enkelt inte göra något alls...