torsdag 24 juni 2010

Mammajobb och pappaledighet

I veckan var det dags för mig att börja jobba för första gången på ett år. Jag var rätt nervös och kände mig något illa till mods precis innan. Detta på grund av att ju närmre första dagen på jobbet jag kom desto mer ville jag stanna hemma med Kristian och Mille. Det är väl så antar jag. Jag har sett fram emot att få jobba dessa tre veckor ända sedan jag bestämde mig för det, men sen när perioden närmade sig kändes det mer och mer attraktivt att stanna hemma i stället.

Nu har jag hur som helst jobbat en tredjedel av tiden och jag måste erkänna att jag gillar det. Dels för att jag får lite tid för mig själv och dels för att jag får möjlighet till ren vuxenaktivitet. Jag älskar att prata om barn och att vara med barn, men sanningen att säga är det rätt skönt att få en paus från det ibland. Nu får även Kristian lite extra kvalitetstid med Mille och de får pröva på att vara ensamma tillsammans i vardagen i några veckor. Det tror jag både de mår bra av och tycker är kul.

Dock är jag glad över att jag i nuläget bara ska jobba totalt tre veckor. Det gör att det inte känns så mycket som ett jobb, utan mer som en bisyssla. Konstigt, men sant. Eftersom jag jobbar en så begränsad tid kan jag slappna av i att jag faktiskt inte har all tid i världen och därför inte hinner på att begrava mig i arbete. Sedan är det skönt att snart få vara hemma igen, särskilt om det fina vädret håller i sig. Det känns lagom att jobba tre veckor för att sedan få vara sju veckor tillsammans med min man och min son på heltid.

Sedan till hösten skall pappa vara hemma medan jag ska börja studera igen. Det känns också bra även om det blir mer och mer verkligt. Jag är inte så rädd längre att vara borta från famlijen några timmar om dagen. Dagarna går ju så fort och när man väl är hemma igen kan man fortsätta där man slutade.

Denna långhelg ska jag ladda inför kommande veckorna. Jag antar att jag inte kommer tycka det är lika kul sista veckan, men då är jag å andra sidan nära min långa ledighet. Jag är glad att jag bestämde mig för att jobba, även om jag varit orolig för att vi i familjen inte ska få tillräckligt med tid tillsammans i sommar. Men sju veckor är ändå bra mycket mer än vad de flesta andra får...

lördag 19 juni 2010

Hur ser ett framgångsrecept ut?

Min fråga handlar inte om karriär eller förmögenhet. Den handlar inte heller om att bära kungliga titlar eller att eftersträva hög status. Vad jag undrar är helt enkelt hur man får sin familj att må bra och sig själv likaså. Det tycker jag är en eftersträvansvärd framgång.

Idag har vi fått följa kungahusets festligheter i all dess prakt och det är symboler för framgång på ett sätt. Jag tycker att det kan vara kul att för en stund få följa dessa oåtkomliga människor, för det är de nästan. Däremot vill jag inte att man ska fastna i det och tro att det är detta allt handlar om. För det är lätt att tro det när allt so visas på tv är program med fokus på kungafamiljen och det stora bröllopet.

Jag tror det ligger en stor hemlighet i en riktig framgångssaga. Prins Daniel förvandling från vanlig grabb till prins är verkligen en framgångssaga, men även vi som inte blir prinsar och prinsessor kan få oss framgång. Vi kan eftersträva personlig utveckling och uppfyllande av våra drömmar. Framgång som bara vi själva kan mäta. Utan att vara beroende av omgivningens måttsatser. Jag tror att vi alla vill känna framgång, men vi alla definierar denna på olika sätt.

När jag ser tillbaka på mitt liv på ålderns höst vill jag känna att jag har gjort det jag kunnat för att utveckla mig själv, min familj och min omgivning. Det skulle jag betrakta som framgång. Däremot vet jag inte hur man uppnår detta. Jag skulle tro att man inte komponerar ihop ett sådant framgångsrecept baserat på teorier man funderar på i förväg. Jag skulle snarare tro att man utifrån sina erfarenheter, lyckanden och misslyckanden, bildar ett handlings- och tankemönster som fungerar i ens livssituation. Detta kan kanske sedan, om man är lyckligt lottad, leda en till den framgång man vill ha.

Min önskan är som sagt att jag skall kunna vara nöjd när jag ser tillbaka på mitt liv. Jag vill känna att jag levt ett rikt liv som gynnat de jag har i min närhet och jag vill känna mig tillfreds med mina beslut. Det känns som en utopi, men är inte många av våra mål det. Och varför skulle de inte kunna vara lite orealistiska, de gör de bara mer attraktiva. Våra liv kommer i slutändan inte göra oss till de perfekta människor vi vill vara, men förhoppningsvis gör de oss något lyckligare. Om vi har tur.

söndag 13 juni 2010

Säkerhet = Trygghet?

Hur ska man göra för att verkligen känna sig trygg? I dagens samhälle finns många recept för att simulera trygghet. Vi har ständigt tillgång till mobiltelefon, vi kan gå kurser i självförsvar och vi kan till och med installera inbrottslarm hemma med tillhörande övervakningskamera. Men gör detta oss mer trygga. Visst gör det att vi kan känna oss säkrare, men tryggheten är enligt mig något som kommer inifrån och inte något som man kan uppnå genom ýttre beskydd.

Säkerhet vill vi också ha, men det är enligt mig inte samma sak. Att vara säker i sitt land känns inte lika betryggande som att vara trygg i sitt land. Säkerhet kopplar jag samman med barriärer, övervakning och till och med vapen. Trygghet förknippar jag med vänskap, moder- och faderskap och nära relationer. Säkerhet skapar misstänksamhet och skepsis mellan grannar och invånare. Trygghet skapar samhörighet och tillit. Säkerhet gör att man sover med larmade dörrar och fönster medan trygghet gör att man vågar sova med dörren olåst.

Själv känner jag trygghet i min Gudstro. Vi kan väl alla den gamla kända psalmen: "Tryggare kan ingen vara, än Guds lilla barnaskara". Med de orden blir texten meningsfull och positiv. Det skulle kännas konstigt att sjunga: "Säkrare kan ingen vara, än Guds lilla barnaskara". Men det kanske bara är jag...

Kanske tänker jag som jag gör för att de primära rädslorna i mitt liv inte ligger i det man kan övervaka och kontrollera med elektronisk utrustning. I mitt liv handlar rädslorna om något mer bräckligt. Jag är rädd för att förlora mina närmaste. I min hantering av den rädslan är det inte ökad säkerhet som är lösningen. Jag söker i stället trygghet i mig själv, Gud och min närmaste omgivning.

När sjukdom eller död drabbar oss hjälper det inte att man har den senaste säkerhetsutrustningen. Inte heller sann trygghet kan ändra det som skett, men den kan få dig att trots allt känna ett lugn i allt kaos. Därför tycker jag inte att säkerhet och trygghet är samma sak, även om det finns många likheter.

torsdag 10 juni 2010

Från dramatik till motorik

Dagarna som varit har flutit på relativt lugnt. Detta trots att det stått mycket på schemat. Det trots det varit en vardagslunk som passat både mig och Mille. Idag hände det grejer, även om det inte var något dramatiskt. Vid flera tillfällen idag har Mille stått själv utan stöd i ett par sekunder. Inte särskilt länge kanske någon tänker, men i mina ögon ser jag det som ett steg i rätt riktning.

Något annat han gjort idag är att han börjat krypa ordentligt på knäna. Han har tagit sig fram ålandes i några månader nu, och krupit på alla fyra bara vid vissa utvalda tillfällen. Då har det dock slutat med att han gett upp och börjat åla igen. Varför lära sig något nytt när det gamla fungerar bra? Nu verkar han dock ha utvecklat kryptekniken tillräckligt för att byta stil och trots att det går lite ostadigt kan han ta sig fram riktigt fort om han vill. Det var på samma sätt när han började åla. Helt plötsligt var det som om han kom på hur han skulle göra och då, från en dag till en annan, fungerade det helt enkelt.

Det haglar tätt mellan framstegen i den här åldern och det är jättekul. Det man däremot märker på sig själv är att man nu när det är som mest intensivt är som sämst att dokumentera. I början tog man hur många bilder när han bara låg och sov, eller tittade upp i taket. Nu däremot, när han ålar, kryper, ställer sig mot möbler och går med lära-gå-vagnen använder jag inte alls kameran eller filmkameran lika ofta. Ganska konstigt, eller hur? Eller också beror det på att man inte har samma tid längre. I stället för att fota får man passa upp så att inget går sönder eller så inte Mille går sönder.

Jag får i alla fall försöka att föreviga Milles första tid lite bättre. Det är ju kul att se tillbaka på sedan. Det tycker i alla fall jag, när jag ser tillbaka i gamla fotoalbum. Men förhoppningsvis blir jag bättre på det bara genom att skriva dessa rader. Det får bli som en påminnelse för mig.

onsdag 9 juni 2010

Ge mig luft!

I helgen var vi på kalas med allt som hör till. Det bjöds på mat och i goda vänner och nya vänners lag samtalade vi och fördrev tiden. Mille skulle också ha mat förstås. Till efterrätt blev det äpplebitar.

Efter att jag tagit lite av buffén hörde jag hur ett barn hostade till. Efter ytterligare en hostning hörde jag att det var Mille, men jag blev inte orolig för det. Han sätter ofta i halsen och har alltid lyckats lösa det och innan man vet ordet av gapar han och vill ha mer mat. Så var det inte denna gång. Han fortsatte hosta och jag lade märke till att Kristian slet upp honom ur barnstolen och tog honom i famnen. Då mötte jag Milles blick för en stund och den var tårögd och full av panik. Tusen tankar sköljde genom mitt alldeles för trånga huvud just då. Jag förstod ingenting. Vad var på väg att hända? Här står jag och min älskade son får ingen luft.

En äppelbit hade halkat ner i halsen och täppt till helt. Kristian som en månad innan gått en första-hjälpen-kurs för barn och spädbarn, visste precis hur och var man skulle slå för att med största sannolikhet få upp äppelbiten igen. Han slog en gång, inget hände. En gång till, inget hände. Han fick slå upp till sex gånger innan äppelbiten kom upp och Mille åter kunde få luft.

Tänk vad små marginaler man lever med ändå. En diameter på ett par centimeter täpps till och därmed kan allt vara över. Man vill inte tänka tankarna, men de flyttar in och kommer oinbjudna. Jag har redan hållt en begravning för mitt ena barn och tänker göra allt som står i min makt för att slippa göra om den proceduren.

Mille klarade sig fint, men mycket korta stund dramat pågick han man se många scenarion framför sig. Framför allt såg man Mille som hostade och bokstavligt talat kämpade för sitt liv utan att förstå vad det var som pågick. Det var nästan det som gjorde mest ont att se. Se sitt barn lida med panik i blicken.

Jag tackar Gud och min man att Mille klarade sig utan några skador. Allt gick väl denna gång, men jag tänker ändå "tänk om". Det är ingenting jag kan hjälpa, men det har att göra med sårbarheten i situationen. Det kan ha handlat om millimeter, kanske inte. Vad jag vet är att jag aldrig någonsin under Milles levnadstid varit så rädd. Aldig har jag fruktat så över hans liv. Det gör att hjärnan överarbetas av alla nya tankar och intryck. Inte konstigt att man blir helt darrig efteråt.

Efter det att adrenalinet slutat verka började tårarna rinna i stället. När Mille återfick förmågan att få i sig luft gick samma luft ur mig. Jag kände mig helt matt kunde inte göra annat än att sitta med mina tankar. Och det behövs efter en sådan händelse. Efter detta har vi inte gett Mille äpple igen, även fast vi vet att han ätit det förut. Nu ett tag framöver blir det mjuka frukter, tills vi återfått lugnet och tilltron till att även hårda bitar kan vara bra att få i sig. Och då hela vägen ner till magen.

onsdag 2 juni 2010

Livet jag längtar efter

Jag kom till insikt idag när jag var ute i gräset och lekte med Mille att jag befinner mig på en plats i livet då jag trivs oerhört bra med tillvaron. Just nu finns det inte mycket som jag är missnöjd över, i alla fall inte bland de faktorer jag kan påverka. Och det är ju där vi ska leva. Det är inte nyttigt för oss att gräva ner oss i bekymmer som vi inte ändå inte kan göra något åt, även om det ibland kan vara både nödvängigt och nyttigt. Bara vi inte fastnar där. Det vi bör göra är att vara tacksamma för det vi har att vara glada över. Men visst är det en konst. Men övning ger färdighet, även i detta avséende. Det kan jag vittna om.

När vi drabbas av svårigheter föder det en process hos oss. Vi blir visa av att komma igenom våra skuggområden och det är något vi bör vara tacksamma över. Den visdom vi samlar på oss i livet bör hjälpa oss att komma till ro när bekymmerlösheten kommer över oss. Vi borde förstå bättre än att oroa oss för år som kommer. När vi bara kan vila i nuet och det fantastiska vi är i då måste vi ta den möjligheten för att samla kraft och energi. Eller för att bara vara.

Denna fantastiska dag ger mig inget annat än möjligheter. Jag har inga bekymmer som tynger ner mig särskilt mycket och inga måsten. Bara roliga aktiviteter och lediga dagar, förhoppningsvis soliga. I höst kommer min vardag förändras och måsten kommer introduceras och även andra saker som kommer innebära bekymmer. Därför vill jag bara njuta av det som blir mig givet här och nu, även om det är för en kort stund! Nu känns det inte som om jag behöver vänta längre. Livet jag längtar efter är nu!