måndag 4 november 2013

När jag är precis där jag vill vara

Jag har precis nattat vår stora grabb, Mille. Oftast brukar vi bara lägga barnen i sina sängar, be en bön och gå ner, men ibland känner man att man vill stanna kvar i rummet och i stunden. När jag sitter i fotändan på Milles säng och han ligger och talar om dagens intryck känner jag så genuint att jag är på rätt plats. Det är precis där jag vill vara. Avsluta dagen tillsammans och samtala om det som varit roligt, jobbigt och tänkvärt under dagen. Fundera över Gud tillsammans och skratta. Tänka på morgondagen och tänka på natten. Och prata om allt annat. Om hur tokigt det är när Pippi Långstrump åker runt på borstar på golvet när hon svabbar i köket.

Det är sådana stunder jag älskar. Det är livet. Så konkret, så vardagligt och så värdefullt. Plötsligt känner jag att jag har tårar i ögonen. Som om jag precis insett att jag har allt det jag kan önska mig. Som om jag inser att mitt i allt detta lever vi i en bräcklig tillvaro, där inget är beständigt av det vi ser. Men Mille fortsätter skratta och prata om Pippi. Och jag skrattar också. Med tårar i ögonen. Skrattet är mitt hjärtas språk. Vi skrattar en god stund tillsammans. Jag tänker att det är konstigt att den person jag helst vill vara med just nu ligger precis bredvid mig och vill vara med mig också. Jag känner mig utvald och privilegierad. Det känns osannolikt, men helt rätt. För det är ju precis här jag ska vara.