fredag 21 augusti 2015

#nyatider

Nu börjar en ny tid. En tid med en skolpojke i familjen. Jag får säga högt till mig själv att vi har barn i skolåldern för att jag ska tro på det. Det är på något vis det vi väntat på, men inte trott skulle komma så snart. Att de blir stora. Dessa som vi så nyss vaggade till söms i våra armar.

Tiden som småbarnsförälder försvinner som sand mellan mina fingrar och jag försöker stanna kvar, även fast jag vill ta nästa steg. 


Nu blir det skola fem dagar i veckan för sexåringen och den tid jag är föräldraledig blir mestadels nu med fyraåringen. Det känns annorlunda, men privilegierat att få den egentid med henne som jag tidigare hade med Mille. Fast när han var bebis. Och på ett annat sätt.

Mycket kommer bli annorlunda.
Mycket kommer vara sig likt. 
Det är en spännande tid som ligger framför. Men det pirrar nog mest i min mage och tankarna snurrar nog mest hos mig. Barnen lever som vanligt i nuet. 

Det orimliga med tid


När jag inte riktigt får ihop i mitt huvud att jag varit gift i hela tio år tittar jag en stund på dessa två. Och inser att det känns som om de alltid funnits i mitt hjärta. 


Då är tio år inte så orimligt längre.

Tio år med den bästa jag vet



Älskade Kristian, du gör mig lugn och hel. Du gör mig till en bättre människa och jag älskar att skratta tillsammans och när det blir jobbigt bär vi varandra och håller varandra i handen. Den bästa och finaste att dela ett liv med. Nu är det TIO år sedan vi sade "ja". Tänka sig!

lördag 15 augusti 2015

I en annan del av Europa


Vid en första blick ser jag sol och värme. En dryg timmes flygresa från München, med dess stimmiga och moderna flygplats möts vi av en liten flygplats med fyra gater, som är den enda internationella flygplatsen i Moldavien. När vi åker in i staden Chisinau ser vi bilar av diverse märken och en storstad som verkar likna en del andra jag sett i södra Europa. Vi är en grupp som åker från vår församling till Moldavien för att besöka landet och ett par av de projekt som vi stödjer på plats.

Vi blir hämtade av en av föreståndarna och han berättar om Moldavien, Chisinau och de andra ställena vi ska besöka. Chisinau, som är huvudstaden, är inte representativ för övriga Moldavien, som för många är känt som Europas fattigaste land. I Chisinau däremot ser man ofta dyra bilar och det finns också stora hus och påkostade anläggningar. Men även andra kvarter. Vi bor vår första natt på ett boende för föräldralösa ungdomar, som där får hjälp med utbildning, boende och ansvar.


Ute på landsbygden, i byn Branesti och i staden Orhei besöker vi dagcenter för barn de följande dagarna. Dit kommer barn för att få aktivering, ett mål mat och mänsklig kontakt. När jag förklarar för mina barn, Mille och Hillevi, vad verksamheten är och varför den behövs möts jag av medkännande blickar och frågor om varför. Och jag kan inte svara. Det är svårt att förklara för sina barn, att det finns andra barn som inte har det som de behöver för dagen. Att det finns barn som inte bor med sina föräldra. Och att det finns länder samhället ser ut på ett helt annat sätt och där det inte finns samma möjligheter. Det är svårt att förmedla till sina barn att det finns sammanhang då människor slutat hoppas på en bättre tillvaro. Då det är bättre att försöka någon annanstans. Men vad händer med dem som blir kvar?


Det här var min andra resa till Moldavien. När jag reste dit för tre år sedan sa jag att skulle återvända om tio år och ta med min familj. Men jag kunde bara vänta i tre år och det är jag glad för. Tillsammans med våra vänner från kyrkan fick vi en gemensam och värdefull upplevelse, som vi kommer minnas tillsammans. Vi kommer bearbeta den tillsammans och förhoppningsvis kommer vi också agera tillsammans.

För i Moldavien under dessa dagar har jag mött gamla och nya vänner. Sett mycket vackert, men också mycket som är skört. Oändlig potential, men också stora utmaningar. Men vi måste fortfarande se. Och jag ser att något bra händer. Jag ser hopp, där det förut inte fanns hopp. Och det behövs för att förändra något till det bättre.