I en annan del av Europa

Vid en första blick ser jag sol och värme. En dryg timmes flygresa från München, med dess stimmiga och moderna flygplats möts vi av en liten flygplats med fyra gater, som är den enda internationella flygplatsen i Moldavien. När vi åker in i staden Chisinau ser vi bilar av diverse märken och en storstad som verkar likna en del andra jag sett i södra Europa. Vi är en grupp som åker från vår församling till Moldavien för att besöka landet och ett par av de projekt som vi stödjer på plats.

Vi blir hämtade av en av föreståndarna och han berättar om Moldavien, Chisinau och de andra ställena vi ska besöka. Chisinau, som är huvudstaden, är inte representativ för övriga Moldavien, som för många är känt som Europas fattigaste land. I Chisinau däremot ser man ofta dyra bilar och det finns också stora hus och påkostade anläggningar. Men även andra kvarter. Vi bor vår första natt på ett boende för föräldralösa ungdomar, som där får hjälp med utbildning, boende och ansvar.

Ute på landsbygden, i byn Branesti och i staden Orhei besöker vi dagcenter för barn de följande dagarna. Dit kommer barn för att få aktivering, ett mål mat och mänsklig kontakt. När jag förklarar för mina barn, Mille och Hillevi, vad verksamheten är och varför den behövs möts jag av medkännande blickar och frågor om varför. Och jag kan inte svara. Det är svårt att förklara för sina barn, att det finns andra barn som inte har det som de behöver för dagen. Att det finns barn som inte bor med sina föräldra. Och att det finns länder samhället ser ut på ett helt annat sätt och där det inte finns samma möjligheter. Det är svårt att förmedla till sina barn att det finns sammanhang då människor slutat hoppas på en bättre tillvaro. Då det är bättre att försöka någon annanstans. Men vad händer med dem som blir kvar?

Det här var min andra resa till Moldavien. När jag reste dit för tre år sedan sa jag att skulle återvända om tio år och ta med min familj. Men jag kunde bara vänta i tre år och det är jag glad för. Tillsammans med våra vänner från kyrkan fick vi en gemensam och värdefull upplevelse, som vi kommer minnas tillsammans. Vi kommer bearbeta den tillsammans och förhoppningsvis kommer vi också agera tillsammans.

För i Moldavien under dessa dagar har jag mött gamla och nya vänner. Sett mycket vackert, men också mycket som är skört. Oändlig potential, men också stora utmaningar. Men vi måste fortfarande se. Och jag ser att något bra händer. Jag ser hopp, där det förut inte fanns hopp. Och det behövs för att förändra något till det bättre.