Säkerhet = Trygghet?

Hur ska man göra för att verkligen känna sig trygg? I dagens samhälle finns många recept för att simulera trygghet. Vi har ständigt tillgång till mobiltelefon, vi kan gå kurser i självförsvar och vi kan till och med installera inbrottslarm hemma med tillhörande övervakningskamera. Men gör detta oss mer trygga. Visst gör det att vi kan känna oss säkrare, men tryggheten är enligt mig något som kommer inifrån och inte något som man kan uppnå genom ýttre beskydd.

Säkerhet vill vi också ha, men det är enligt mig inte samma sak. Att vara säker i sitt land känns inte lika betryggande som att vara trygg i sitt land. Säkerhet kopplar jag samman med barriärer, övervakning och till och med vapen. Trygghet förknippar jag med vänskap, moder- och faderskap och nära relationer. Säkerhet skapar misstänksamhet och skepsis mellan grannar och invånare. Trygghet skapar samhörighet och tillit. Säkerhet gör att man sover med larmade dörrar och fönster medan trygghet gör att man vågar sova med dörren olåst.

Själv känner jag trygghet i min Gudstro. Vi kan väl alla den gamla kända psalmen: "Tryggare kan ingen vara, än Guds lilla barnaskara". Med de orden blir texten meningsfull och positiv. Det skulle kännas konstigt att sjunga: "Säkrare kan ingen vara, än Guds lilla barnaskara". Men det kanske bara är jag...

Kanske tänker jag som jag gör för att de primära rädslorna i mitt liv inte ligger i det man kan övervaka och kontrollera med elektronisk utrustning. I mitt liv handlar rädslorna om något mer bräckligt. Jag är rädd för att förlora mina närmaste. I min hantering av den rädslan är det inte ökad säkerhet som är lösningen. Jag söker i stället trygghet i mig själv, Gud och min närmaste omgivning.

När sjukdom eller död drabbar oss hjälper det inte att man har den senaste säkerhetsutrustningen. Inte heller sann trygghet kan ändra det som skett, men den kan få dig att trots allt känna ett lugn i allt kaos. Därför tycker jag inte att säkerhet och trygghet är samma sak, även om det finns många likheter.