Ge mig luft!
I helgen var vi på kalas med allt som hör till. Det bjöds på mat och i goda vänner och nya vänners lag samtalade vi och fördrev tiden. Mille skulle också ha mat förstås. Till efterrätt blev det äpplebitar.
Efter att jag tagit lite av buffén hörde jag hur ett barn hostade till. Efter ytterligare en hostning hörde jag att det var Mille, men jag blev inte orolig för det. Han sätter ofta i halsen och har alltid lyckats lösa det och innan man vet ordet av gapar han och vill ha mer mat. Så var det inte denna gång. Han fortsatte hosta och jag lade märke till att Kristian slet upp honom ur barnstolen och tog honom i famnen. Då mötte jag Milles blick för en stund och den var tårögd och full av panik. Tusen tankar sköljde genom mitt alldeles för trånga huvud just då. Jag förstod ingenting. Vad var på väg att hända? Här står jag och min älskade son får ingen luft.
En äppelbit hade halkat ner i halsen och täppt till helt. Kristian som en månad innan gått en första-hjälpen-kurs för barn och spädbarn, visste precis hur och var man skulle slå för att med största sannolikhet få upp äppelbiten igen. Han slog en gång, inget hände. En gång till, inget hände. Han fick slå upp till sex gånger innan äppelbiten kom upp och Mille åter kunde få luft.
Tänk vad små marginaler man lever med ändå. En diameter på ett par centimeter täpps till och därmed kan allt vara över. Man vill inte tänka tankarna, men de flyttar in och kommer oinbjudna. Jag har redan hållt en begravning för mitt ena barn och tänker göra allt som står i min makt för att slippa göra om den proceduren.
Mille klarade sig fint, men mycket korta stund dramat pågick han man se många scenarion framför sig. Framför allt såg man Mille som hostade och bokstavligt talat kämpade för sitt liv utan att förstå vad det var som pågick. Det var nästan det som gjorde mest ont att se. Se sitt barn lida med panik i blicken.
Jag tackar Gud och min man att Mille klarade sig utan några skador. Allt gick väl denna gång, men jag tänker ändå "tänk om". Det är ingenting jag kan hjälpa, men det har att göra med sårbarheten i situationen. Det kan ha handlat om millimeter, kanske inte. Vad jag vet är att jag aldrig någonsin under Milles levnadstid varit så rädd. Aldig har jag fruktat så över hans liv. Det gör att hjärnan överarbetas av alla nya tankar och intryck. Inte konstigt att man blir helt darrig efteråt.
Efter det att adrenalinet slutat verka började tårarna rinna i stället. När Mille återfick förmågan att få i sig luft gick samma luft ur mig. Jag kände mig helt matt kunde inte göra annat än att sitta med mina tankar. Och det behövs efter en sådan händelse. Efter detta har vi inte gett Mille äpple igen, även fast vi vet att han ätit det förut. Nu ett tag framöver blir det mjuka frukter, tills vi återfått lugnet och tilltron till att även hårda bitar kan vara bra att få i sig. Och då hela vägen ner till magen.
Efter att jag tagit lite av buffén hörde jag hur ett barn hostade till. Efter ytterligare en hostning hörde jag att det var Mille, men jag blev inte orolig för det. Han sätter ofta i halsen och har alltid lyckats lösa det och innan man vet ordet av gapar han och vill ha mer mat. Så var det inte denna gång. Han fortsatte hosta och jag lade märke till att Kristian slet upp honom ur barnstolen och tog honom i famnen. Då mötte jag Milles blick för en stund och den var tårögd och full av panik. Tusen tankar sköljde genom mitt alldeles för trånga huvud just då. Jag förstod ingenting. Vad var på väg att hända? Här står jag och min älskade son får ingen luft.
En äppelbit hade halkat ner i halsen och täppt till helt. Kristian som en månad innan gått en första-hjälpen-kurs för barn och spädbarn, visste precis hur och var man skulle slå för att med största sannolikhet få upp äppelbiten igen. Han slog en gång, inget hände. En gång till, inget hände. Han fick slå upp till sex gånger innan äppelbiten kom upp och Mille åter kunde få luft.
Tänk vad små marginaler man lever med ändå. En diameter på ett par centimeter täpps till och därmed kan allt vara över. Man vill inte tänka tankarna, men de flyttar in och kommer oinbjudna. Jag har redan hållt en begravning för mitt ena barn och tänker göra allt som står i min makt för att slippa göra om den proceduren.
Mille klarade sig fint, men mycket korta stund dramat pågick han man se många scenarion framför sig. Framför allt såg man Mille som hostade och bokstavligt talat kämpade för sitt liv utan att förstå vad det var som pågick. Det var nästan det som gjorde mest ont att se. Se sitt barn lida med panik i blicken.
Jag tackar Gud och min man att Mille klarade sig utan några skador. Allt gick väl denna gång, men jag tänker ändå "tänk om". Det är ingenting jag kan hjälpa, men det har att göra med sårbarheten i situationen. Det kan ha handlat om millimeter, kanske inte. Vad jag vet är att jag aldrig någonsin under Milles levnadstid varit så rädd. Aldig har jag fruktat så över hans liv. Det gör att hjärnan överarbetas av alla nya tankar och intryck. Inte konstigt att man blir helt darrig efteråt.
Efter det att adrenalinet slutat verka började tårarna rinna i stället. När Mille återfick förmågan att få i sig luft gick samma luft ur mig. Jag kände mig helt matt kunde inte göra annat än att sitta med mina tankar. Och det behövs efter en sådan händelse. Efter detta har vi inte gett Mille äpple igen, även fast vi vet att han ätit det förut. Nu ett tag framöver blir det mjuka frukter, tills vi återfått lugnet och tilltron till att även hårda bitar kan vara bra att få i sig. Och då hela vägen ner till magen.
Kommentarer
Skicka en kommentar