torsdag 24 juni 2010

Mammajobb och pappaledighet

I veckan var det dags för mig att börja jobba för första gången på ett år. Jag var rätt nervös och kände mig något illa till mods precis innan. Detta på grund av att ju närmre första dagen på jobbet jag kom desto mer ville jag stanna hemma med Kristian och Mille. Det är väl så antar jag. Jag har sett fram emot att få jobba dessa tre veckor ända sedan jag bestämde mig för det, men sen när perioden närmade sig kändes det mer och mer attraktivt att stanna hemma i stället.

Nu har jag hur som helst jobbat en tredjedel av tiden och jag måste erkänna att jag gillar det. Dels för att jag får lite tid för mig själv och dels för att jag får möjlighet till ren vuxenaktivitet. Jag älskar att prata om barn och att vara med barn, men sanningen att säga är det rätt skönt att få en paus från det ibland. Nu får även Kristian lite extra kvalitetstid med Mille och de får pröva på att vara ensamma tillsammans i vardagen i några veckor. Det tror jag både de mår bra av och tycker är kul.

Dock är jag glad över att jag i nuläget bara ska jobba totalt tre veckor. Det gör att det inte känns så mycket som ett jobb, utan mer som en bisyssla. Konstigt, men sant. Eftersom jag jobbar en så begränsad tid kan jag slappna av i att jag faktiskt inte har all tid i världen och därför inte hinner på att begrava mig i arbete. Sedan är det skönt att snart få vara hemma igen, särskilt om det fina vädret håller i sig. Det känns lagom att jobba tre veckor för att sedan få vara sju veckor tillsammans med min man och min son på heltid.

Sedan till hösten skall pappa vara hemma medan jag ska börja studera igen. Det känns också bra även om det blir mer och mer verkligt. Jag är inte så rädd längre att vara borta från famlijen några timmar om dagen. Dagarna går ju så fort och när man väl är hemma igen kan man fortsätta där man slutade.

Denna långhelg ska jag ladda inför kommande veckorna. Jag antar att jag inte kommer tycka det är lika kul sista veckan, men då är jag å andra sidan nära min långa ledighet. Jag är glad att jag bestämde mig för att jobba, även om jag varit orolig för att vi i familjen inte ska få tillräckligt med tid tillsammans i sommar. Men sju veckor är ändå bra mycket mer än vad de flesta andra får...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar