Kvällens första solist

Eftersom Mille är så lätt att ta med sig så tänkte jag att vi skulle gå på julkonsert ikväll. Vi hade provat hörselskydden och matat honom precis innan så att han skulle ha bra förutsättningar för att klara kvällen.

Det startade jättebra, en pigg och glad kille som absolut verkade kunna tänka sig att spendera kvällen med musik och sång. När ljuset släcktes och allt blev tyst blev han dock nervös och som förbytt. Man kan fortfarande bli förvånad över hur kraftfull hans stämma är. Särskilt i en jättestor hall där det man kan höra en knappnål falla. Jovisst var det så; Mille blev kvällens första solist, men en ganska arg och otröstlig sådan...

Jag antar att många föräldrar känner igen sig i detta. Stressen över att inte kunna få sitt barn lugnt, stressen över att störa alla betalande gäster och att känna sig som en otillräcklig förälder. Jag vet mycket väl att Mille inte blir lugnare av att jag stressar upp mig. Jag vet också att jag inte kan rå för att Mille helt plötsligt får ett utbrott. Jag kan bara göra det bästa utav situationen och göra lidandet för oss alla, framför allt för Mille, så kort som möjligt.

Lagom till pausen hade han blivit hellugn och låg och sov. Då, till min stora förvåning när jag minglade runt, visade det sig att knappt någon av de jag talade med hade lagt märke till att Mille vänt ut och in på lungorna. Konstigt tyckte jag, eftersom det var det enda jag kunde uppfatta.

Jag antar att vi alla är mitt uppe i våra egna liv och situationer. Självklart hörde alla runt om kring att Mille var missnöjd, men de flesta glömde nog störningsmomentet i samma stund som det slutat. Det är ju i alla fall så jag själv oftast fungerar när andra stör mig. All logik till trots blir det ändå att man sitter som på nålar, eller rättare sagt står. Man slits mellan en harmonisk musikupplevelse och en våg av panik och skrik.

Dåligt samvete terroriserade mig emellanåt över att jag inte borde bevaka mina egna intressen så mycket att jag tar med Mille på sådana här strapatser, även om det sedan visade sig att han nog trivdes rätt bra att sova lite vid sidan av och lyssna på "Stilla natt" och alla de andra stämningsfulla julsångerna. Det slutar med att man får acceptera att man måste kompromissa. Man kan fortfarand göra mycket av det som man vill, även om man har en bebis, men man får göra det på sitt sätt och på bebisens.

Och julkonserten? Den var jättebra! Jag lyckades stanna till slutet och lyssna på allt, för tyvärr såg jag inte så mycket från platsen där jag till slut stod. Nära dörren, beredd att ta till flykt så snart det lilla söta, men kraftfulla, monstret eventuellt skulle vakna.