fredag 16 oktober 2009

En överbeskyddande morsa

Jag har genom hela livet varit en avslappnad och relativt svårstressad person och visst finns de dragen kvar någonstans i mig. Min erfarenhet med storebror Elliot och den maktlöshet jag kände då har dock gjort att jag är rädd att förlora kontrollen över tillvaron på samma sätt igen.


Detta har resutlterat i att jag oftast tar det säkra före det osäkra. Ett vardagligt exempel är mitt förhållningssätt till djur. Jag har alltid älskat alla typer av djur, men nu ser jag dem som potentiella babymördare. En av mina föräldrars två hundar var i början oroväckande intresserad av min lille pojk, så han fick inte komma i närheten av honom för mig den första tiden. När vi väl lät honom nosa på Mille kom det fram att denna hund verkar tycka om Mille på ett alldeles särskilt sätt och då menar jag inte som mumsbit. Han verkar helt enkelt gilla Mille och vakar över honom när vi är där och hälsar på. När jag insåg detta fick jag nästan lite dåligt samvete för att Ali inte fick hälsa och komma nära tidigare.


Detta är en av många förhållningssätt som fötts i och med Elliots död. Om han hade varit hos oss tror jag att den gamla Josefin hade fått större utrymme. Jag bär givetvis på den vanliga sunda föräldraoron som alla andra gör, men jag är så otroligt rädd att även Mille ska tas ifrån oss. Har man mist ett barn eller någon annan närstående vill man göra allt man kan för att slippa känna en sådan smärta igen. Men om det är något jag lärt mig är det att man inte kan skydda sig från livets faser.

jag har dock inte blivit lika överbeskyddande som jag trodde jag skulle bli. I dessa influensatider är vi ute och flänger, jag och Mille, på dagarna även om man så klart är lite extra försiktig. Just denna tid är väl annars en grogrund för överbeskyddande föräldrar.

Detta till trots kommer jag nog vilja skydda Mille även om jag så klart vill att han ska få möjligheten att utforska världen på sitt sätt. Alltifrån trädklättring till resor längre fram i livet. Förhoppningsvis har jag lugnat ner mig tills dess och visst märker jag redan nu att jag blir lugnare för varje dag. Vi kan bara hoppas att det är en trend som håller i sig...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar