Trygghetens vagga

Jag funderar ofta på vad som händer i Mille och Hillevis små huvuden. Jag är smått avundsjuk på dem när de packas ner i overaller och vagnar och blir omhuldade. De blir burna och vi tar hand om mycket i deras vardag.

Vi vill kanske ligga och känna att någon annan kör omkring en eller håller i en. Men frågan är om vi skulle kunna låta oss bli burna av någon annan på samma sätt som ett barn. Vågar vi det? Vågar vi gå utanför våra ramar och lita på någon annan mer än oss själva?

För barnen är föräldrarnas famn och omvårdnad så naturlig och självklar. Det råder aldrig något tvivel hos Hillevi över min styrka och min förmåga att ta hand om henne. Hon är aldrig rädd att jag ska tappa henne.

Barnen har något att lära oss där. Vi är så rädda att våga lita på någon utanför oss själva. Vi är själva starka får vi lära oss. Visst kan vi vara det. Men ändå blir vi avundsjuka på det lilla barnet som sätter sin tillit på någon annan. Frågan är: Skulle du och jag våga göra samma sak?

Kommentarer

Populära inlägg