söndag 28 november 2010

Bland de bästa i världen

I skolan läser vi mycket om demokrati och om välfärd. Vi läser också en hel del ekonomi och om kopplingarna däremellan. Välfärd kan man ju mäta på många olika sätt. Kanske med inkomst, sysselsättningstal eller ohälsotal. En av mina föreläsare menar att ett av de bästa måtten för att bedöma ett lands välfärd är barnadödligheten som inträffar från slutet av graviditeten tills att barnet är fem år.

Detta mått innefattar många av ett samhälles primära funktioner. Hälsa, utbildning, sjukvård och försäkringssystem. I ett samhälle där god kunskap finns, kan man förebygga mycket och de få gånger de inträffar finns resurser att sätta in för att hjälpa de drabbade.

I Sverige har vi bland den lägsta barnadödlighetn i världen. Det som irriterar mig i detta är så klart att man känner sig extra drabbad då, när man vet att risken att drabbas av detta är så låg i ett land som Sverige. Det gör att många mår väldigt bra, men att de som väl drabbas kanske inte blir bemötta på det sätt som behövs. För folk vet inte alltid hur man ska bemöta en sörjande förälder. För egen del känner jag mig väl bemött av min omgivning och av samhället, men man känner sig på ett annat sätt exkluderad. Man är annorlunda eftersom man genomgått något som de flesta tack och lov slipper.

Vi må ha bland de lägsta siffrorna i världen gällande barnadödlighet, men olyckan kan ändå vara framme, hur mycket man än forskar, förebygger och behandlar. Då är det viktigt att också kunna vara bra på empati och diakoni. Något som vi har i oss som människor, men som vi kanske inte alltid behöver tillämpa i vår absoluta närhet. Men tänk efter lite. Det finns nog fler än du tror som har drabbats av något som ingen annan har, även om det inte är förlusten av ett barn. Ohälsan handlar inte bara om kropp utan också om själ. Vi måste bli bäst på att bli medmänniskor också. Först då kan vi verkligen vara stolta över vårt samhälle.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar