torsdag 4 november 2010

Något att vänta på

Det känns som om det är så lång tid kvar. Tills den lilla bebisen landar hemma hos oss. Men det är det egentligen inte. Det är bara några månader kvar, men det känns så långt bort för det är ju en bit in på nästa år. Jul och nyår ska hinnas med innan dess och några tentor dessutom.

Bebisen gör sig påmind flera gånger varje dag men annars märker jag inte av det så mycket. Jag har visserligen minskad aptit och mår lite småilla fortfarande, men det är intet jag tänker på så ofta längre. Jag är bara i vecka 22 än så länge och ännu kan jag bära mina vanliga kläder, men det är på håret.

Det är mycket man funderar över gällande det nya barnet. Är det en flicka eller pojke? Kommer bebisen likna Mille, kommer den likna Elliot? Hur kommer det bli att ha ytterligare ett barn hemma?

Det är frågor som får mogna och som vi såsmåningom kommer få svar på. Jag känner en sådan ödmjukhet inför livet och är så tacksam för att jag får var en del av det här. Det är verkligen en välsignelse och jag hoppas att jag kan förvalta denna gåva på bästa sätt. Precis som jag hoppas att jag också tar hand om Mille på bästa sätt. Det är ju ändå det vi föräldrar ska göra. Verka för våra barns bästa.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar