På något sätt blir det inte lättare

I dag är det alla helgons dag och man märker på kyrkogårdarna att det är mer aktivitet där än annars. För vår del är det fjärde gången vi ser denna helg sedan Elliot dog.

Något som återkommer år efter år är en känsla av ensamhet och ledsamhet som kommer över en lagom till att vädret slår om till höst. Även om man gått igenom denna helg flera gånger blir det inte alltid lättare med tiden. Man blir frustrerad över att man ånyo står vid graven med sitt ljus och sin gravdekoration utan att det hänt något på ett helt år. Vi är fortfarande utan Elliot och han är fortfarande lika saknad.

Den här saknaden blir väldig påtaglig över tid. Från att vara väldigt ny till att bli en del av vardagen. Men inte på ett sätt som gör den osynlig. Nej, saknaden finns i alla moment och det föds hela tiden nya situationer då saknaden gör sig påmind.

Man lär känna nya familjer med treåringar som är födda samma år och visst är det smärtsamt. Dessa situationer finns ständigt närvarande och ett skuggliv utspelar sig vid min sida där jag ser hur det kunde ha blivit och det är inte något som blir lättare med tiden.

Även om helgen river upp mycket är jag glad att jag får vila i mina känslor. Det är ju trots allt mänskligt och vi får en sådan här helg möjlighet att få hjälp och tröst i vår nöd. Ljuset i lyktan vid Elliots grav ser inte mycket ut för världen, men det symboliserar den kärlek vi känner till honom. Det visar att hans finns i våra tankar, inte bara nu utan alltid. Det finns ett rum i hjärtat avskiljt till storebror likaväl som lillebror. Även om det är så jag vill ha det, är det inte lätt för det. Saknaden är svår att hantera och tiden gör det inte alltid lättare.