Om hösten blir allting vackert...

Nu ligger löven på marken och träden och naturen har gått till vila för vintern. Men för bara ett kort tag sedan kunde vi se hela naturen i färgsprakande dräkt i orange, röd, gul och grön. Fantastiskt vackert och på något sätt sprudlande av liv, trots att det egentligen är tvärt om. Färgerna vittnar om att en ny period är på väg. Vila och död. Vissnande löv singlar ner, vackra och stilla, för att aldrig vakna upp igen. För mig är det vackert att naturen gör sig fin inför domedagen. Det ska vara fint att avsluta en cykel och döden blir med ens vacker.

För oss människor är det inte på detta sätt. Några av oss bryts ner och blir sköra inför livets uppbrott. Andra drabbas plötsligt av något som för alla var svårt eller omöjligt att förutse. I vår familj blev uppbrotten redan på våren. Den där knoppen som förblir outslagen och sakta singlar mot marken. Elliot fick inte chansen att varken födas eller sprudla av liv av egen kraft.

Varje höst när jag ser de sprakande färgerna tänker jag ändå på vad som mer finns under höstens agenda. Alla helgons dag och allt den innebär. En tid för eftertanke som för min del börjar långt innan oktobers start. Jag behöver den tid av växlande temperatur och färger för att kunna tillgodogöra mig mina egna känslor. Det är vackert tycker jag att naturen klär upp sig inför vila och död. Det är något stort som väntar, även om lövet ensamt singlar ner och trampas på.

Men jag tror att naturens färger och underbara prakt vittnar om att det finns något annat som väntar där vi måste sluta. Det är därför jag ändå gillar hösten. För det blir som en påminnelse om det jag innert inne tror och hoppas på.