onsdag 24 november 2010

Lilla Mille

Igår var jag och Kristian på inskolningssamtal på förskolan där Mille ska börja till våren. Det är inte klokt vad tiden går fort. Vi har länge vetat att Mille ska börja förskola när han är ett och ett halvt år, men att den dagen snart är här känns overkligt. Han känns fortfarande så liten, men ändå så stor. Han är så nyfiken och jag märker att han trivs med andra barn och vuxna så antagligen kommer detta passa honom rätt bra.

Redan nu känner jag att jag börjar drabbas av en typ av separationsångest, men det är ju inte för egen del utan å Milles vägnar. Tänk att vi ska lämna bort honom några timmar om dagen och någon annan ska ta hand om honom! Det är en tanke man behöver vänja sig vid. Det kommer minst sagt kännas konstigt när de nya rutinerna ska arbetas in, men jag har högsta förtroende till den personal som jobbar på förskolan, så jag tror absolut att det kommer gå bra. Det är väl bara så att man vid detta skede konfronteras med dessa känslor. Känslan av att man inte längre kommer vara de enda som tar hand om Mille.

Lilla Mille är inte så liten längre. Han springer omkring och kan dessutom göra sig förstådd, även om han inte pratar vårt språk ännu. Han är en egen liten tänkande person och hans liv kommer inte kunna gå hand i hand med våra liv hela tiden. Han måste själv få lära sig nya saker och samla på sig egna erfarenheter och jag hade säkert tänkt dessa tankar oavsett om han gått till förskolan nu eller för ett halvår sedan eller om tre år. Han är ju trots allt min lilla skrutt och jag vill så klart att han ska ha det bra.

Ovissheten över hur han kommer trivas i gruppen gör att man blir lite knäsvag emellanåt, men det är väl bara att inse att det är oundvikligt. Förr eller senare behöver han lämnas ifrån oss och ska jag vara ärlig känns det som en rätt bra tid i Milles liv just nu. Han är väldigt social nu och verkar inte ha några större problem att ta för sig på nya arenor. Jag hoppas att förskolegruppen kommer passa honom och att han känner sig trygg och älskad där.

Någon bebis är han inte längre, men nog är han fortfarande liten i mina ögon. Jag antar att mina tankar uppkommer för att jag på allvar konfronteras med att han håller på att växa från det allra minsta barnstadiet. Man vill gärna hålla kvar honom men jag får i stället försöka njuta lika mycket av nästa fas som den innan. Och trots allt är han ju fortfarande min lilla plutt!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar