måndag 15 mars 2010

Det ligger en hund begraven...

När jag och några väninnor var ute och lunchade härom dagen fick jag sannerligen oväntade nyheter. Dessutom lite oroande sådana...

Min kompis berättade att inte mindre än två personer i hennes närhet blivit felbehandlade av en och samma läkare och ville då veta av mig vem det var som hade behandlat mig den dagen då Elliot dog. Jag uppgav namnet och det visade sig vara samma person. Jag ska väl säga att jag blev förvånad, samtidigt som jag kände att det inte alls var orimligt.

Jag kommer ju mycket väl ihåg denna dam, som jag anmälde till hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd för ca ett och ett halvt år sedan. Den anmälan ledde inte till någon åtgärd, även om svaret var i högsta grad tvetydigt. Min uppfattning av henne var tyvärr att hon inte tillhörde den kategorin av mest noggranna och förståennde personer jag träffat. Om fler har varit missnöjda med hennes behandling och konsekvenserna av den kan det vara läge att ifrågasätta hennes kompetens och lämplighet.

Enligt min väninna anmälde de andra patienterna inte denna läkare, vilket jag så klart tycker är tråkigt. Samtidigt förstår jag dem. Pappersexersis är inte det första man vill ägna sig åt när man upplever att man blivit bemött på fel sätt inom vården. Dock är det just det man bör göra. Ju fler som engagerar sig, desto större blir verkan av det.

Jag märker dock tyvärr att jag fortfarande känner mig bitter på denna läkare, trots att jag intalat mig att jag måste släppa taget om henne. Det kan aldrig blir något positivt av att låta en annan människa ha en så stor negativ påverkan på ens liv. Så viktig kan hon inte bli för mig. Jag måste låta henne gå för min egen skull. Det finns andra personer man vill låta påverka ens liv. Personer man ägnat mer än 15 minuter tillsammans med.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar