Om jag ändå visste...
Tidigare idag när jag gjort gröt till min lille pojk hade jag som vanligt spillt lite grand utanför. Då gjorde jag som jag brukar, borstade pulvret ner i diskhon, där jag sedan sköljer bort det. Mille befann sig denna stund alldeles nedanför mig på golvet, undersökandes allt som kommer i hans väg.
När han hörde att jag borstade mot köksskivan med handen märkte jag att han började åla i ren panik bort från mig. Instinktivt sökte han sig sprattlandes och flaxandes bort från köksbänken och man riktigt kunde ana paniken i hans lilla ansikte.
Denna situation slog direkt an på mina moderskänslor. Jag kände mig mycket maktlös när jag såg den rädsla i Mille, en rädsla jag nog aldrig sett hos honom förut. Visst har jag sett på honom när han är arg eller ledsen, men rädd har jag inte sett honom. Inte på det sättet.
Att få honom lugn tog inte lång tid, men det fick mig att tänka på vad som ligger framför. Den maktlöshet jag kände kommer jag om och om igen få känna, då när Mille blir rädd och då instinkterna tar över hos honom. Jag undrar vad som rörde sig i hans lilla huvud, då när han hörde det han kom att uppfatta som obehagligt.
Vad kan lilla jag göra för att få Mille trygg utanför hemmet. Vi kan ge honom trygga uppväxtförhållanden, men jag kan inte skydda honom från omvärlden. Men varför skulle jag det? Livets rikedom ligger ju både i det vi kan kontrollera och i det vi inte kan kontrollera. Hur ska vi annars kunna bli glatt överraskade eller plötsligt inspirerade.
Dock skulle jag vilja veta vad som hände i morse, när Mille blev så rädd. Det var en obehaglig känsla både för honom och för mig, men på olika sätt. Jag vill känna mig tillräcklig när han känner sig otillräcklig. Jag vill kunna trösta när han känner sig otrygg. Jag vill kunna ge svar när han känner ovisshet. Om jag ändå visste hur jag ska göra...
När han hörde att jag borstade mot köksskivan med handen märkte jag att han började åla i ren panik bort från mig. Instinktivt sökte han sig sprattlandes och flaxandes bort från köksbänken och man riktigt kunde ana paniken i hans lilla ansikte.
Denna situation slog direkt an på mina moderskänslor. Jag kände mig mycket maktlös när jag såg den rädsla i Mille, en rädsla jag nog aldrig sett hos honom förut. Visst har jag sett på honom när han är arg eller ledsen, men rädd har jag inte sett honom. Inte på det sättet.
Att få honom lugn tog inte lång tid, men det fick mig att tänka på vad som ligger framför. Den maktlöshet jag kände kommer jag om och om igen få känna, då när Mille blir rädd och då instinkterna tar över hos honom. Jag undrar vad som rörde sig i hans lilla huvud, då när han hörde det han kom att uppfatta som obehagligt.
Vad kan lilla jag göra för att få Mille trygg utanför hemmet. Vi kan ge honom trygga uppväxtförhållanden, men jag kan inte skydda honom från omvärlden. Men varför skulle jag det? Livets rikedom ligger ju både i det vi kan kontrollera och i det vi inte kan kontrollera. Hur ska vi annars kunna bli glatt överraskade eller plötsligt inspirerade.
Dock skulle jag vilja veta vad som hände i morse, när Mille blev så rädd. Det var en obehaglig känsla både för honom och för mig, men på olika sätt. Jag vill känna mig tillräcklig när han känner sig otillräcklig. Jag vill kunna trösta när han känner sig otrygg. Jag vill kunna ge svar när han känner ovisshet. Om jag ändå visste hur jag ska göra...
Kommentarer
Skicka en kommentar