onsdag 3 mars 2010

Perspektiv




Igår, på Elliots dag, var vi vid graven och tände ljus. Vi fick gräva fram gravstenen som låg begravd under all snö. Det fick bli en symbol för vad vi faktiskt gör, vi tar fram det som ligger oss mycket nära, för att bearbeta och vårda. Även om det kan tyckas ligga väl begravt finns det ändå där, under ytan...

Det var fjärde gången vi upplevde denna dag. Första gången vi upplevde dagen präglades den av chock och uppgivenhet. Ett år senare var dagen fylld av uppriven smärta. Ytterligare två år senare, nu, känner jag mig sorgsen och olustig till mods. Det är precis som om den vanliga Josefin har flyttat ut för ett tag, trots att livet är detsamma. Det får mig att känna mig obekant och obekväm i de situationer där jag vanligtvis brukar skratta och ha kul.

Är det så att jag byggt min tillvaro på ett sådant sätt att den inte rymmer livets alla känslor? Har jag inte lärt mig av min erfarenhet, utan har jag i stället byggt upp en mur för att skydda mig själv? Jag hoppas inte det! Jag tror helt enkelt att detta är en pågående process, en process jag inte kommer se slutet på. För varje år kommer jag upptäcka nya känslor kring min kärlek till Elliot. Precis som jag kommer upptäcka nya sätt att se min kärlek till Mille. För även om kärleken är ett tillstång är den ändå i rörelse.

Kärleken till Elliot har nästan bara gjort ont, men med åren märker jag att jag mer och mer ser det positiva i att få ha honom som son. Ja, du läser rätt! Samtidigt som jag är otroligt bitter och besviken över vad som hände, så är jag ändå tacksam för att jag fick uppleva den korta, men anonyma, tiden med honom. Det är nog något som är mycket svårt att förstå...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar